Hälsning till Lunds stift

Jag har nu blivit biskop i Lunds stift! En märklig upplevelse. Det är inte precis vad man föreställer sig när man vigs till präst eller engagerar sig för vår kyrka. Men så är det. Nu får jag en ny uppgift och ett nytt uppdrag.

2014-09-01

Jag har en bakgrund som präst i församling, och det var där jag trodde att jag skulle vara. Det är, som jag sagt i några sammanhang, i församlingen som kyrkan ”händer”. Det är där det sker. Evangelium förkunnas och sakramenten delas. Livets seger firas framförallt varje söndag, men också varje gång vi samlas vid altaret. Jag har under åren sett och medverkat i sammanhang där detta fungerat mycket väl, och sammanhang där man behövt hjälp för att fungera. Det sistnämnda har man ibland också insett själva.

Som biskop har jag nu uppgiften att stödja och inspirera arbetet i församlingarna, men också uppdraget att påtala och agera när det behövs hjälp för att fungera. Till min hjälp har jag ett stiftskansli med goda och erfarna medarbetare – hur skulle det annars gå?

Jag vill nu hitta former för hur jag ska kunna möta alla som arbetar eller är engagerade på andra sätt i församlingarna. Jag vill att vi i kyrkan ska fungera som Jordens salt. Vi ska spridas i världen och inte klumpa ihop oss skyddade ifrån omvärlden. Kyrkan är en naturlig del av, och en kraftresurs i samhället. Vi som upptäckt detta har i uppgift att visa det och leva det.

Det är många tankar som kretsar i mitt huvud och det är min ambition att sammanfatta dessa i ett herdabrev. När detta kommer ut vet jag inte men jag arbetar på det. Tills vidare arbetar jag vidare som min företrädare biskop Antje och efterhand förändrar så som det visar sig behövas.

I mitt arbete vill jag låta mitt ämbetsvapen och mitt valspråk vara tecken för vad jag vill, även om allt naturligtvis inte ryms i dessa. Jordens salt är mitt valspråk och motto. Det påminner mig om att Jesus i Matteus kap 5 vers 13 säger att vi är Jordens salt. Vi har en uppgift och en roll i världen och för världen. Saltet har många uppgifter och betydelser. Oftast tänker vi på det som smakförstärkare. Låt oss vara det. Liksom saltet inte gör någon nytta i saltkaret, utan behöver spridas i maten, så behöver vi spridas i samhället och bland människor. Om saltet saknas märks det. Så kan det märkas att något saknas om man inte tar hänsyn till människans andliga behov.
Liksom saltet kan göra skillnad även i små kvantiteter, ska vi inte förtvivla när gruppen som samlas till bön och gudstjänst blir liten. Vi kan göra skillnad ändå.

Saltet är nödvändigt för livet. Utan salt kan cellerna inte hålla rätt vätskebalans och vi kan bli sjuka och riskera livet. Så tror jag det är med kyrkans roll – vi behövs för livets skull. I vers 14 fortsätter Jesus beskriva människan som Världens ljus. Därför ville jag ha en symbol för ljuset i vapenskölden. Valet föll på lanternan för det är resans ljus. När vi ger oss ut på havet lyser lanternan och på vandring i skogen skiner lyktan. Vapnet är delat i mörkt och ljust. Ljuset är silver, men lanternans ljus är guld. Det är för att det handlar om det gudomliga ljuset som är starkare än allt annat ljus. Inför det är allt annat ljus blekt. Jag får vara det gudomliga ljuset i mötet med mina medmänniskor, och Jesus är det ljus som visar mig vägen. Glöm inte att lanternan inte enbart lyser för att jag ska se. Minst lika viktigt är att jag blir sedd. Det påminner mig om att Gud alltid ser mig för Jesus själv lyser på mig och för mig.

Ankaret i mitt vapen är hoppets symbol. Det hopp som är förankrat i korset som syns i ankaret. Det kors som ger mig tro. (Kärlekens symbol syns inte men genomsyrar hela vapnet och valspråket).
Ankaret påminner om att vara förankrad i min tro och att bottna i nåden.
Ankaret är också för mig en påminnelse om de hamnstäder som präglat mig: Ystad, Karlskrona och Karlshamn.
Den så kallade ”vågskuran” som delar vapnet i en övre och en undre del är vattnets symbol. Det vatten Skaparen lyfte livet ur, det vatten vi döps i och det vatten som alltid funnits med mig genom min längtan till havet.
Den blå färgen är dels det mörka i tillvaron – i kontrast till det ljusa som alltid finns någonstans, kanske som solen bakom molnen. Samtidigt är det även Marias färg. Maria, Jesu mor, bar Gud till världen, gav Gud föda ur sin egen kropp (jag förutsätter att hon ammade honom), och led för Gud (vid förlossning och vid åsynen av hans lidande på korset). Hon är vår förebild. Även vi är kallade att bära Gud till världen! Nu behöver jag, stiftet och alla dess medarbetare förbön.

Ni som röstade på mig: tack för ert förtroende.  Ni har nu ansvar för ert val genom att be för mig att jag ska motsvara era förväntningar.
Ni som inte röstade på mig: Be för mig och för stiftet att det ska bli bättre än ni trodde.
Och be för de kandidater som inte blev biskop, att de ska ledas till det uppdrag där Gud kan använda dem och låta dem och deras gåvor blomma. Ankaret kan hissas och lanternan tändas när jag ger mig av på nytt uppdrag som Gud sänder mig in i – och jag får under några år kasta ankar vid en av de vackraste katedraler jag känner till.  

+ Johan