Meny

Ett världsarv blir till

En vårkväll, måndagen 15 april 2019, fattar katedralen Notre Dame de Paris eld. Det blir snabbt en världsnyhet och miljoner människor kan i realtid följa brandens förlopp.

När hela taket på katedralen Notre Dame de Paris är övertänt kollapsar takryttaren över korsmitten, den berömde arkitekten Eugène Viollet-le-Ducs nygotiska 1800-talspira, och störtar rakt ned i kyrkorummet. När branden slutligen släcks var det sannolikt bara minuter innan hela katedralen hade rasat. Frankrikes president Emmanuel Macron lovar omedelbart att katedralen ska restaureras och inom fem år ”vara vackrare än någonsin”. Löften om pengar strömmar in från engagerade miljardärer.

Varför väcktes så många känslor av förfäran när Notre Dame de Paris brann? För att det är en kyrkobyggnad och ett monument i en av världens största turistorter som många känner till och har besökt? Ja, sannolikt. Men katedralen i centrala Paris ses också som en angelägenhet för hela världen, ett kulturarv som angår alla oberoende av religion, kultur eller härkomst. Den är tillsammans med området Seines flodbankar i Paris utsedd till världsarv, ett globalt fenomen som nog många hört talas om, men som inte alltid förklaras.

Förenta nationernas världsarvskonvention från 1972 är idag antagen av 193 länder. Alla stater som är medlemmar i UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organisation) kan ansöka om världsarvsstatus för kulturhistoriska monument, platser, natur- och kulturområden. När de väl blivit antagna har landet lovat att bevara världsarvet för all framtid.

Världsarven är idag många och det finns mycket information att hämta. Unescos världsarvscentra har en innehållsrik hemsida, bland annat med en sökbar karta över alla världsarv, där de beskrivs ingående i ord och bild. I januari 2020 fanns det i 167 olika länder totalt 1 121 världsarv, varav 869 kulturarv, 213 naturarv och 39 blandade (mixed properties). För den intresserade går det att göra många olika sökningar i databasen. Av kulturarven finns exempelvis drygt 450, mer än hälften, i Europa och Nordamerika. Sverige har 15 världsarv varav 13 kulturarv (exempelvis Drottningholms slott och Skogskyrkogården, ett naturarv (Höga kusten) och ett blandat (Lapponia). Det är en ganska bra utdelning med tanke på Sveriges ringa andel av världens befolkning. Och det är just så det är, fördelningen är ojämn. Europa och västvärlden har en mycket hög andel av de samlade världsarven, särskilt kulturarven. Detta beror på en mängd faktorer; hur kriterierna är utformade för vad som ses som världsarv, befolkningstäthet, rikedom och även förmågan att göra bra ansökningar som antas. I det senare har Sverige varit skickliga.

Hur går en världsarvsansökan till? Hur granskas den och av vem? Det bästa sättet att förstå det är att visa ett exempel från verkligheten. 

Bild: João Paulo Sotto Mayor

Helgedomen Bom Jesus do Monte reser sig magnifikt på ett brant berg utanför Braga i norra Portugal. Klostret och pilgrimsplatsen har växt fram under mer än 600 år till en storslagen anläggning med katedralliknande kyrka, magnifika trappor, fontäner, skulpturer, kapell och trädgårdar. Det är idag en välbesökt turist- och vallfartsort med bergbana och eget hotell, förvaltat av samma katolska stiftelse sedan 1629. Det var också under 1600- och 1700-talet som klostret omformades till ett Sacri Monti, ett heligt berg, med en Viae Crucis, en korsväg som i ett antal stationer skildrar Jesu väg till Golgata och korsfästelsen i tablåer med naturalistiskt utförda skulpturer i naturlig storlek. De olika stationerna med sina kapell och skulpturer förbinds sinsemellan och med den högt belägna kyrkan med de Fem sinnenas och de Sju dygdernas trappor, som i sig är mycket skulpturalt utformade i natursten med skulpturer och fontäner som illustrerar de olika egenskaperna.

År 2018 lämnade den portugisiska regeringen en ansökan om världsarvsnominering för Bom Jesus do Monte och urvalsmaskineriet drog igång. Det är alltså UNESCO:s världsarvskommitté som fattar det slutliga förslaget om världsarvsstatusen ska godkännas eller inte. Ledamöterna i kommittén utses av regeringarna i sina länder och kan därmed knappast sägas vara neutrala i frågorna, med tiden har även arbetet blivit relativt politiserat då det är mycket som står på spel; att få ett världsarv utsett har hög status. För att så långt möjligt säkerställa att de intressantaste världsarven utses och att ansökningarna håller tillräckligt hög kvalitet granskas dessa av ett stort antal experter, varav en huvudgranskare efter en rigorös process lämnar sitt förslag till kommittén. Kulturarvsexperterna kommer från ICOMOS, International Council on Monuments and Sites, som är en global yrkesorganisation med över 10 000 medlemmar och med huvudkontor i Paris, där också UNESCO har sitt högkvarter. Som mångårig medlem i ICOMOS och vice ordförande i en av dess vetenskapliga kommittéer, PRERICO, Places of Religion and Ritual, som arbetar med religiösa kulturarv, var jag en av (de oavlönade) experterna som granskade ansökan för Bom Jesus do Monte. Detta var min första granskning av en världsarvsansökan, vilket skedde i form av en Desk Review, det vill säga från skrivbordet. Detta kan verka lite tråkigt då man inte får resa till platsen, men å andra sidan sparar det mycket tid, pengar och koldioxid.

Granskningsarbetet sker under stor sekretess då granskaren inte får påverkas av några yttre påtryckningar, vilket ju åtminstone i teorin skulle kunna ske av den ansökande staten. Därför fick jag inte avslöja för någon utanför ICOMOS världsarvsenhet i Paris att jag granskade denna ansökan medan nomineringsprocessen pågick, vilket tog närmare ett år. Det var ibland inte helt lätt att hålla tyst, då det hade varit intressant att diskutera ansökan och den fascinerande platsen med kollegor och bekanta. Men ett löfte är ju ett löfte.

Huvudsyftet för granskningen är att komma fram till om platsen har ett särskilt stort universellt värde (Outstanding Universal Value), som definieras i vägledningarna till världsarvskonventionen. Detta görs för kulturarven huvudsakligen utifrån sex olika kriterier, varav ett eller flera tilldelas världsarvet om ansökan godkänns. I fallet Bom Jesus do Monte var det en tacksam uppgift att granska ansökan utifrån det nomineringsdokument jag fått från Paris. Endast 171 sidor (det ryktas att vissa ansökningar kan vara på över tusen sidor), hög kvalitet, pedagogiskt upplagd med kartor, historik, beskrivningar och slutledningar och välförsedd med illustrationer och referenser. Det gjordes även rikliga jämförelser med liknande anläggningar, Sacri Monti i Braslilien, Italien och Tjeckien, som tidigare blivit utsedda till världsarv. Och jag bedömde faktiskt platsen som så intressant och unik att den borde få världsarvsstatus. Anledningen var inte bara den utsökta kvaliteten i stenhantverket, i barockkonsten, arkitekturen och trädgårdarna, den sinnrika symboliken i skulpturerna och helhetsgestaltningen, utan också att anläggandet av Monti Sacri var ett fysiskt uttryck för ett viktigt skede i kristendomens historia; motreformation och förnyelsen inom den romersk-katolska kyrkan som svar på den lutherska reformationen. Dessutom, vilket jag betonade i mitt yttrande, är detta fortfarande en levande religiös plats där traditionerna fortlever med många besökande pilgrimmer och tillresande.

Därför fick jag inte avslöja för någon att jag granskade denna ansökan...

Henrik Lindblad

Hur gick det för Bom Jesus do Monte, fick det slutligen världsarvsstatus? Ansökan behandlades tillsammans med en rad andra på världsarvskommitténs möte i Baku, Azerbajdzjan i juli 2019. Beslutet blev att anläggningen skrevs in i världsarvslistan som ett kulturlandskap baserat på kriterium IV; ett enastående exempel på byggnadsverk, samling av byggnader, konstruktioner eller ett landskap, som illustrerar ett viktigt stadium i mänsklighetens historia. Det visade sig att jag var inne på rätt spår i mitt omdöme, vilket kändes skönt för en nybörjare.

Desto osäkrare ser det ut för den ansökan jag granskade under 2019; en fascinerande miljö med höga värden, men också en ofullständig ansökan med många brister och det var ganska svårt att se hur kulturarvskriterierna skulle kunna uppfyllas. Vad är det för plats? Det kan jag inte avslöja då den tas upp först på världsarvskommitténs sammanträde i Fuzhou, Kina, under 2020. Nomineringsprocessen pågår och en granskare tiger. Det ska bli spännande att ta del av beslutet och kanske det så småningom kan bli en ny världsarvsartikel om en mycket speciell plats i en helt annan del av världen.

Henrik Lindblad, stiftsantikvarie

Läs mer:

Svenska Unescorådet om världsarv.

Världsarvslistan.

Beskrivning av världsarvet Bom Jesus do Monte i Portugal.

Notre Dame de Paris ingår i världsarvet Paris, Banks of Seine.