Meny

Biskopens anförande 15/10 2019

Biskop Johans inledande anförande för medarbetare och förtroendevalda i Trelleborgs församlingshem den 15 oktober 2019 i samband med visitationen i Skytts kontrakt.

Ordet visitation kan ju väcka oro beroende på vilka situationer man varit med om tidigare i livet. Som biskop och dessförinnan som kontraktsprost har jag både genomfört visitationer och blivit visiterad. Ändå blir det fortfarande så att när jag hör ordet och börjar planera så är jag tillbaka i tiden när jag låg i lumpen. Man står i ett rum och in kommer en löjtnant som vrålar ”Jag visiterar!” – som om det inte var självklart – annars hade han ju inte varit där. Dessutom innebar det ibland, särskilt om det var fredag, att om han inte var nöjd så fick jag inte åka hem riktigt vid den tidpunkt jag hade tänkt åka hem. Så det är ingen direkt positiv association och den tankegången stör mig varje gång jag ska ut och genomföra en visitation eller liknande – för det här är något annat.

I och för sig så var det en annan biskop som sa att en biskop kan komma på visit och en biskop kan visitera. Det ena är ungefär som när jag besöker min svärmor och det andra är som när svärmor besöker mig. Men det är inte heller en jättebra jämförelse för att försöka förklara vad det är vi egentligen gör. Visitation är en av få saker som är obligatoriskt för en biskop. Det står i kyrkoordningen ungefär ”en biskop leder domkapitlet och stiftsstyrelsen, prästviger och diakonviger och visiterar församlingarna”. I övrigt så beror arbetet som biskop väldigt mycket på vilket stift man tjänstgör i och vilka behov som finns där – men visitation är något som ingår i varje biskops uppgift. Det kan dock se olika ut och det har sett olika ut genom historiens gång. Tidigare, och när jag säger tidigare nu så pratar vi om för 100-150 år sedan, så var det oerhört viktigt för biskopen med visitationer för det var på det sättet man fick veta hur det såg ut i stiftet. Man kom ut och mötte människorna och man fick möta människors frågor och funderingar och det var också så man fick reda på om kyrkan verkligen fungerade.

På 90-talet var jag komminister ute på Sturkö i Karlskrona skärgård. Där berättade man att den gamla medeltidskyrkan hade ett tak i trä som var en fantastisk målning. Den föreställde uppståndelsen på den yttersta dagen och människorna steg upp ur sina gravar. Det var bara det att människorna var ju inte påklädda utan dom var nakna. Det var biskopsvisitation någon gång i början av 1800-talet och biskopen förfärades över de nakna människorna och utbrast: ”Det där taket det ska ni måla över för att församlingen ska kunna hålla sin koncentration på gudstjänsten och ingenting annat. Alla nickade och lovade att göra så – men tänkte att den biskopen aldrig kommer hit mer... Taket finns idag att beskåda på Blekinge museum.

Vad är poängen med att visitera idag? Ja, först och främst för att vår kyrka är en kyrka, inte många.  Lunds stift har många församlingar. Många enheter. Vi är faktiskt det stift i Sverige som har flest församlingar. Vi har 166 församlingar indelade i 109 enheter och dessa enheter är antigen församlingar eller pastorat. Väldigt många av de andra stiften har någonstans mellan 30 och 40 enheter. Som en jämförelse. Man kan säga om vi är Sveriges största stift. Det är visserligen även Stockholms och Luleå stift också men det beror på i vilket avseende vi ser det. Vi har också många anställda – tretusen. Tittar vi i ekonomiska termer så om vi adderar ihop alla församlingarnas budgetar så bedriver vi tillsammans en verksamhet som går runt på ca tre miljarder kronor per år.

Det är många människor och det är många församlingar.  Det är många som försöker tolka vår uppgift att vara kyrka idag. För att vara en kyrka har kyrkan enhetens ämbete och det är biskopen. Det är ett av mina uppdrag – att bevara kyrkans enhet. Att visa att vi följer den Gud som är en. Vi tror på en Gud. Denne Gud vill vi gestalta i våra gudstjänster i vår verksamhet. Som biskop behöver jag veta och förmedla till församlingen och från församlingen vad det är att vara kyrka. Jag har inte samma behov som mina kollegor på 1800-talet att åka ut till församlingarna för att få reda på vilka utmaningar som finns. Utvecklingen har gått framåt med telefon, bättre postgång, e-post och sociala medier så det går väldigt snabbt för mig att få kontakt med församlingarna – och vice versa.

Samtidig ska man inte glömma bort att den här löjtnanten som vrålade ”jag visiterar!” och sen gick in med sitt finger och tog reda på om han fick något damm på den på ett sätt har en parallell, för vi måste ju veta att vi fullföljer samhällets och människors förväntningar på oss som kyrka. Jag skickar ut kontraktsprosten i förväg och därför har Iva-Katharina Kummer varit ute och besökt alla församlingar och med sitt pekfinger gått igenom alla arkiv, inventarieförteckningar och kyrkor och liknande.

Det räcker inte att bara ta kontakt via sociala medier eller e-post.  Det räcker inte att skicka ut kontraktsprosten att möta församlingarna. Jag måste själv också få möta er. I dessa tider kanske det ibland blir så att vi övervärderar de elektroniska mötesplattformarna. Vi säger ibland att vi inte behöver ha fysiska möten utan vi kan ha videomöte eller kontakt via e-post och telefon o s v. Det är sant! Vi ska utforska dessa möjligheter att spara både pengar och miljö, tid och kraft.  Men vi behöver också mötas fysiskt. Vi behöver mötas för att se varandra i ögonen, lyssna på tonen och vilket sätt vi säger något på. Vi behöver mötas för att lära känna varandra och vi behöver mötas mellan de här olika formella mötesplatserna. Vi behöver mötas för att dricka kaffe tillsammans, för att kommentera kaffebrödet, känna doften av blomsterrabatten utanför det rum där vi sen ska ha ett sammanträde. Vi måste mötas emellanåt för att lära känna varandra.  Först då kan de elektroniska plattformarna fungera optimalt.

Vi är en episkopal kyrka vilket innebär att vi har en biskop som utövar tillsyn, så att församlingarna kan höra samman och utgöra en gemensam kyrka. Därför vill jag möta er alla, ni som är förtroendevalda eller anställda i församlingarna. Om ni är dem som sitter inomhus vid ett skrivbord belamrat med papper, om ni är den som svara i telefonen eller på e-posten, om ni är den som gjort kyrkan vacker och välkomnande till både personal och besökare. Oavsett vem ni är så har jag behov av att möta er – och den möjligheten har vi nu i denna veckan.

Det finns en grupp som står särskilt i fokus och som jag hela tiden kommer att förflytta mitt sökarljus på. Kyrkoherdarna. Och varför det? Jo, för att i varje församling har kyrkoherden uppdraget att tillse att kyrkan är kyrka, att sammanfoga alla dessa goda krafter som kommer från anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare. Kyrkoherden fördelar och förmedlar uppgifter och inte minst inspirerar. Jag tar med mig kyrkoherdarna runt i kontraktet under visitationen så att de får träffar er allihop. Detta både för att kunna dela erfarenheter under tiden men också för att bättre kunna få en helhetsbild av hela kontraktet.

”Kyrkan är i kris” säger man ibland – och det är riktigt och det är bra att åtminstone säga det. Men det där med att kyrkan är i kris det har jag läst i olika brev och protokoll och utsagor som går ända tillbaka till början av 1900-tatlet. Då var kyrkan i kris och nu är kyrkan i kris. Faktum är att kyrkan varit i kris ända sedan Kristi himmelsfärdsdag. Alltså den dagen när Kristus lämnade lärjungarna. Det ligger väldigt mycket i det. Kyrkan har alltid varit i kris och krisen innebär att nu har vi människor uppdraget att tolka vad det är att vara kyrka och att förmedla evangelium in i den tid där vi lever. Och det går så där... Men för det mesta går det hyfsat bra när vi ser tillbaka på historiens gång. Genom hela historien så har kyrkan lyckats förmedla Guds närvaro i vår tid. Nu är det vår tur. Nu lever vi och vi lever i kyrkan, med kyrkan, av kyrkan, för kyrkan, i riktning mot och till kyrkan för att visa att vi tar detta uppdrag, att tolka vad det innebär att vara kyrka i vår tid. Att förmedla evangelium till människor, mellan människor och påminna varandra om Guds närvaro här och nu. Att vi är på väg från Gud till Gud och vad det innebär. Därför går det inte att lyfta av oss oket av att leva i kris men vi ska inte heller lägga oss ner i förtvivlan. Vi kan också uppmuntras av att så har våra fäder och mödrar och syskon i tro genom hela historien levt. Gud har varit med och är säkert också med oss idag. Vi har att arbeta i den situationen vi är och det är spännande.

Vi behöver lära oss att vara självkritiska. För att vara självkritiska behöver vi utvärdera våra arbeten och det vi gör och därför för vi också statistik. Statistik är ju en kvantitativ utvärderingsmetod och vi ska vara klara över att det vi gör inte är kvantifierbart ytterst sett. Att tolka evangeliet i vår tid, att påminna om Guds närvaro här och nu – hur kvantifierar vi det? Att fira gudstjänst, som ofta är den enda frågan journalister formulerar; hur många går i gudstjänster idag? Jo, det kan jag berätta. Vill du att jag ska berätta hur många det är i församlingshemmet på tisdagen också? Den frågan ställs inte alltid. Man kan ställa frågan på många olika sätt och det kommer jag att göra på lite olika sätt den här veckan. Men skulle vi ställa frågan: ”på vilket sätt kom vi närmare den uppståndne Kristus i gudstjänsten i söndags?” så blir det korrekta svaret att ”det vet vi inte...”. Allt går inte att mäta. Den kyrkan vi lever i idag, år 2019, existerar i en tid där vi mer och mer har börjat upptäcka detta omätbara. Omätbarhetens mysterium. Filosofen Jonna Bornemark har lyft fram denna spänning i att allt inte går att mäta – och ändå försöker vi göra det.

En annan utmaning är att Världshälsoorganisationen konstaterat att man kan uppfylla alla de tidigare kriterierna för hälsa – psykisk hälsa och kroppslig hälsa – men ändå mår vi dåligt. Så upptäcker man att man hade glömt en faktor. Den faktor som på engelska heter ’spiritual health’ och som jag skulle vilja översätta till ’andlig hälsa’, för så tolkar man det i många länder men inte i Sverige. I Sverige har vi översatt det till ’existentiell hälsa’. Begreppet existentiell hälsa har blivit större och mer medvetandegjort i olika sammanhang – i skolor, i sjukvården och inom kyrkan. När vi pratar om existentiell hälsa vill vi gärna, åtminstone för egen del, påminna oss om att det kommer av begreppet ’spiritual health’. Andlig hälsa. Vi människor har kroppsliga behov, vi har mentala, psykologiska behov och vi har andliga behov därför att vår kropp, vår människa och person längtar efter den ande som är vårt ursprung. När vi bortser från det kommer det alltid att upplevas som ett vacuum.

Nu ska jag besöka er i era församlingar. Det ska bli väldigt spännande. I några församlingar har jag varit någon gång, i någon församling har jag varit mer än en gång men i ett par församlingar har jag aldrig varit som biskop.  En av de församlingar som jag inte varit i, i egenskap av biskop, är Trelleborg. Men där är jag nu! Det är fantastiskt roligt att på detta sätt få se hur församlingarna hör samman. Se likheter och olikheter. Göra jämförelser och se vilka utmaningar som finns och hitta vägar runt om dem.

Jag har läst alla era församlingsinstruktioner och tagit del av hur ni har beskrivit era utmaningar och era uppdrag. Jag har också läst era församlingsrapporter där man kan ta del av statistiken på olika sätt. Det finns en del statistik som vi ofta landar i och det ska vi göra.  Det finns en del statistik som vi inte tittar så ofta på och de har jag tittat lite närmare på. Där har jag upptäck ett par spännande saker hos er. Dels vill jag bara kasta ur mig en tanke om att när vi tittar på hur medlemsutvecklingen har påverkat de flesta församlingar så har antalet medlemmar minskat men framförallt har det minskat procentuellt i förhållande till hur många människor som bor där. Nominellt har det inte minskat så mycket. Och i några församlingar är det, på 10 års basis, kanske 40-50 färre medlemmar idag än vad det var för 10 år sedan. Men invånarantalet har ökat. Kostnadsläget har ökat. Lönerna har stigit. Så vi har fortfarande utmaningen att vara kyrka i en tid där en mindre andel av de boende är medlemmar i kyrkan. Men ibland lurar vi oss med att titta på fel summor och tänker att ”har vi över huvud taget några medlemmar kvar...?”.  Ja, i stort sett lika många som för 10 år sedan, kanske 100 färre, men det finns så många fler som bor här och kostnadsläget har ökat.

Något som är spännande är att ett par kurvor faktiskt har ökat i de flesta församlingar här – inte hos alla men de flesta – och det är deltagarantalet i huvudgudstjänst och deltagande i nattvard vid huvudgudstjänst. Det tycker jag är intressant och det är något vi skulle kunna prata om när vi möts i era respektive församlingar. På vilket sätt märker ni det? På vilket sätt har ni arbetat med det? På vilket sätt har ni integrerat det i era arbeten över lag? Om vi pratar om kvantitet, så tycker jag det är spännande att jämföra kvalitet. Vad är det som gör att människor kommer till just huvudgudstjänsten? Vad är det som gör att människor kommer just när ni firar nattvard och dessutom tar emot av nattvardens gåvor?