Biskop Johans anförande vid visitationens interna dag

Här kan du läsa biskopens hela anförande över temat "Fruktbar jord".

Biskop Johans anförande på temat Fruktbar jord
00:00
Lyssna på biskop Johans anförande

Medborgarhuset, Eslöv
8 november 2016
Visitation Frosta kontrakt.

Biskop Johan:

Jag har bott i olika sammanhang intill och nästan på åkrar. Jag bodde som barn utanför Ystad och gick i kyrkan med mina föräldrar i Stora Köpinge kyrka och vid ett tillfälle var det biskopsvisitaiton där (berättade jag för någon här innan på lunchen, tror jag). Det var biskopsvisitation och det var Nivenius som var där. Han kom inte ut och besökte skolan utan skolan fick komma och besöka kyrkan. Vi satt i Stora Köpinge kyrka och så skulle han vara lite pedagogiskt, så han hade en skål med sädesax och så gick han fram till första bänkraden och så visade han en av pojkarna där och så säger han ”vad är detta för någonting?” Och det var alldeles uppenbart att han förväntade sig ett svar ”säd” eller ”ax”. Men istället fick han svaret ”det är höstvete!”.

Så det beror lite grand på var man befinner sig och var man är, hur pass nära den fruktbara jorden man lever och vilka associationer man får.

Som kyrkoherde i Ramdala i östra Blekinge så bor man mitt på en åker, kan man säga. Åkrarna öppnar sig och där ligger en prästgård, en kyrka, församlingshem och så några hus och så är det bara åkrar runt omkring. På det sättet kan man genom sina fönster följa med hela året, hur hela året är olika. Man kan sitta och titta ut och se att, ’nu kommer han med den där breda plogen, ska han klara av och ta den kurvan där nere…. och ja! det gick i år också…’Jättespännande.

Lika spännande är det att se om han kommer ihåg att han inte ska köra flytgödsel på morgonen när det är skolavslutning på eftermiddagen. Man får så snabb feed-back, kan man säga.

Den fruktbara jorden är, tycker jag, väldigt spännande. Helt konkret, alltså, det är fuktig lera och rätt hanterad så får vi mat och dryck därifrån. På ett sätt ska man kunna säga att det där är ett rent underverk. Och det tycker jag det är även om det går att förklara biologiskt, med vilka fröer och gödningsmedel och hur vi behandlar jorden med plog och harv och så vidare så att den hanteras på rätt sätt. Men ändå, visst är det något av ett underverk att ett litet frö kan bli ett ax, kan bli en beta, en mer eller mindre gammal potatis kan bli ett helt gäng nya potatisar, och så vidare. Så på detta sätt se hur Gud faktiskt har ordnat detta i vår värld som vi lever i. För att förse oss med möjligheter att leva och hur vi, om vi rätt hanterar vår jord också kan lämna den över till våra barn och våra barnbarn och nästa generation. Så att man kan fortsätta att ta emot dessa gåvorna.

Det är inte så konstigt att man i nästan alla sammanhang där man lever nära jorden också vill fira skörden. Vi gör det ju oftast på Tacksägelsedagen och detta att man vill … dels är det ju naturligtvis att man hållit på att arbetat länge och intensivt, men man kan också ha burit på en oro. Har det regnat för mycket, har det regnat för lite, vad blir det av det. När det väl är dags, så jobbar man nästan dygnet runt för att få in skörden och när det väl är färdigt så finns all anledning att slappna av och bara ha roligt och ha fest. Men det finns också en anledning att tacka Gud och det är ju det vi gör i kyrkan på Tacksägelsedagen när vi lyfter fram produkter från den fruktbara jorden och lägger det mitt i kyrkan och firar en gudstjänst med lovsång som tema.

Tänk att världen är så beskaffad att vi i en jord som en del kan tycka är illaluktande och framför allt ganska oangenäm när man tänker på mat, kan få fram dessa gourmetiska gåvor och både mat och dryck.

Det inte så konstigt egentligen att väldigt många kulturer som ser detta hända har använt den fruktbara jorden för att försöka förstå andra aspekter av livet. Också när det gäller att försöka förstå hur Gud arbetar med oss människor och kanske också kan försöka förstå det som är helt omöjligt att förstå, nämligen gränsområdet mellan liv och död. Vi har precis firat Allhelgonadagen och söndagen efter Allhelgonadagen, där vi minns dom som avlidit under året. En av dom texterna som finns tar fasta på vår kunskap om vad som händer i jorden. Och med hjälp av denna kunskap försöker förmedla hopp. Så som vi kan lägga ett litet frö i jorden och skalet på fröet faktiskt dör men ur det inre i fröet så gror ett nytt liv. Skjuter upp genom jordskorpan till ett ax som ser annorlunda ut. Så är det, skriver Paulus, att dö; våra kroppar är som skalet som bryts ner men ur vårt inre gror ett nytt liv som till sin identitet är densamma men till sitt utseende helt annorlunda. Den förste, skriver Paulus, att gå den här vägen var Jesus själv som genom sin korsfästelse och uppståndelse visade att det finns en väg genom död till liv.

Det är just i den tiden vi lever nu när vi om och om igen påminner oss om att det är detta vi talar om, det är detta det handlar om. Vi har en tro som håller att leva på, men också en tro som håller att dö på. Och så pratar Jesus om oss människor som att vi är åkrar. Guds ord, säger han, det är som fröet som en bonde sår. Och då är frågan; vilken åker är du? säger han. Är du åkern som är alldeles stenig så att det ligger en tunn yta av damm och jord ovanpå sten på sånt sätt att det inte går att få nåt rotfäste? Fröet det gror men det räcker att det blåser, så flyger det iväg. Eller är du en sån åker som det lätt gror tistlar i, eller redan finns tistlar som växer upp och kväver sådden? Så använder Jesus, enligt evangelisten, tanken på den fruktbara jorden på mig som människa så att jag får fundera igenom på vilket sätt som jag vill förbereda mig själv för sådden. Åter skulle vi kunna ställa oss i fönstret, kanske vid Ramdala prästgård och se hur bonden förbereder den fruktbara jorden för sådden. För det är inte bara att så, det är också att plöja, att gödsla, att förbereda och behandla jorden under tiden så att förutsättningarna för grodd finns där. Så är det med mig, så är det med oss alla, att vi på något sätt måste inse att om Guds ord är fröet och jag är åkern så måste jag också arbeta med förutsättningarna för fröet att gro. Och man kan börja fundera på, vad är plogen, vad är gödslingen, vad är vattnandet, och så vidare, i mitt liv.

Det där är nånting som alla präster ständigt ska arbeta med och undervisa i och i själavård visa församlingen att hitta vägarna. Då skulle jag också vilja säga att församlingen, som en arbetsplats, församlingen som en organisation, församlingen som ett Guds folk, är en åker där Guds ord sås som frön hela tiden och där vi tillsammans ska arbeta med plöjandet. Det är kanske just där som en sån här visitation kommer till sin rätt. Där vi får stanna upp och jag får komma ut och titta lite grand på hur har ni tolkat er uppgift i vad är plöjandet, vad är gödslandet, vad är harvandet. Hur tolkar ni er uppgift att vara en Guds församling på den plats där ni är satta. Guds ord förkunnas i våra kyrkor i våra barngrupper, i körerna, i möten på kyrkogårdar och i samtal i olika rum. Men vi måste också arbeta med förberedandet för grodden. Där måste vi hela tiden spegla oss själva och vi behöver också lära av bonden som går ut och tittar och ser hur ser det ut just nu i min åker, som kanske upptäcker att här måste jag göra någonting mot tistlar eller kvickrot (det är dom två arterna jag kan) jag har hackat betor och vet att kvickroten ser ut ungefär som en liten beta, så jag har fått en och annan minnesbeta… Genom att jag har hackat bort kvickrot och därmed också tagit bort ett par betor och en och annan gång, när jag känt att de ska jag inte göra igen, så har jag lämnat kvickroten, och så har fått det igen.

Men vi behöver också gå ut och fundera på vad finns det för hot mot Guds ords tillväxt i våra församlingar. Vad finns det som hotar att växa upp och kväva eller ta över, konkurrera ut den tillväxt som vi är satta att förvalta? På vilket sätt behöver vi förbereda jorden? Jag hörde en gång en präst använda ordet pre-evangelisation. Det tror jag att han hittade på alldeles själv där och då, men jag har använt det flera gånger. Pre-evangelisation är det vi gör i församlingarna. Att skapa förtroende mellan människor. Det kan vara nästan vad som helst. I hans fall handlade det om att ordna joggingturer på mornarna. Och då kan man liksom undra... vad har det med kyrkan att göra? Det var vad jag frågade. Då svarade han att det är det som är pre-evangelisation. Vi behöver skapa en relation till människorna. Att människorna förstår att vi inte är farligare än någon annan. Bygga broar och bygga relationer. Sen är det klart att man har ingen nytta av broar om man inte tänker gå över dom. Man har inte nytta av relationer om man inte tänker fortsätta samtalet.

Pre-evangelisation är det vi gör i församlingarna. Att skapa förtroende mellan människor.

Biskop Johan Tyrberg

Så återigen behöver vi i en form av självreflektion, förstå vad är det vi gör och varför vi gör det. För om bonden bara plöjer och gödslar men aldrig sår, så kommer det att växa allt möjligt annat på dom åkrarna. Hela jordbruket hör ihop. Det räcker inte att bara så, det räcker inte att bara förkunna, det räcker inte att bara plöja och gödsla, det räcker inte att bara bygga relationer och bygga broar till människor, utan alltihopa hör samman i församlingsbygget, i ett uppdrag från Gud själv. Och kanske är det just det som vi nu ska titta närmare på.

Inte så att jag ska komma med ett förstoringsglas och säga ’hmm, hmm’ utan tillsammans, att ni tillsammans är ett arbetslag, får tillfälle att stanna upp och tänka efter. Att vi mellan församlingarna får lyssna på varandra, både kanske för att få inspiration och nya tankar. Men också att när vi berättar för varandra plötsligt upptäcker vad vi själva har och hur vi som kommer från stiftskansliet i våra olika funktioner, får hjälpa till med att både lyssna men också att förmedla vad som vi har fått uppleva och se i församlingar i andra kontrakt i vårt stift. Och sen kommer jag inte ifrån att jag på ett särskilt sätt njuter av den möjligheten jag har, att få lov att komma ut till församlingarna, både för att få vara i församlingarna och möta människorna där och att få en bild av hur samtalen går, runt om i stiftet. Vilka prioriteringar som görs runt om i stiftet och hur det ser ut i detta att vara kyrka runt om i stiftet. Nån frågade mig om vad jag gör av den kunskapen och det är nästan lite halvtråkiga svaret är att till att börja med så samlar jag den på hög. Jag samlar på mig en erfarenhet om Lunds stift som jag har stor glädje av och när jag reflekterar, planerar men också när jag ber för er, för stiftet i olika sammanhang. Att vara en fruktbar jord är inte ett passivt förhållningssätt utan en fruktbar jord är att arbeta med jorden hela tiden, att röja undan det som inte ska vara där. Att förbereda jorden, att behandla jorden och framför allt, att så, så att fröna kan gro. 

Sen är det det här med tålamod. Några av oss är befriade från det. Och då får man kanske träna sig lite grand på det. Och det är nyttigt att ha människor i sin närhet som påminner om det viktiga med tålamod. Varje bonde har lärt sig tålamodets konst. För det är en viss tid mellan sådd och skörd. Och den tiden kan man arbeta med att få kortare på olika sätt men det går inte att förkorta hur mycket som helst.

Framför allt när man vill behålla kvalitén på produkten, så måste man låta växten ha sin tid. Det där gäller också oss som vill arbeta i Guds åker och som vill arbeta med församlingsbygge. Ni fattar beslut, ni vidtar vissa åtgärder och så händer det ingenting.

Nej, håll ut!

Ändra inte hela tiden. Inte när; nu gör vi det här och så märker man: nej… det var nog inte riktig bra…

Ändra inte med detsamma igen! Ta det lite lugnt.

Framför allt när man vill prova nya saker. Kanske vi skulle ha en middagsbön i vår kyrka och det kommer ingen.

Håll ut! Lägg inte ner.

Jag har själv hållit ut i ett helt år – det kom aldrig nån. Så till slut var det dags att lägga ner. Det får vi också vara beredda på att göra ibland men inte för snabbt! Då, inom parentes, började vi med morgonmässa. Och efterhand började det komma folk. Då var det det vi skulle ha gjort från början, men det gick till slut. Men det är sällan nånting händer med detsamma, även om vi har gjort en riktig analys om vad det är som behövs i vår församling. Tålamod, för det tar tid att växa. Det måste få verka i sig själv och vi måste ha tilliten till vad det är vi gör. Och nog är det så att vi väldigt många gånger fastnar i det här runtomkringarbetet; plöjandet, harvandet, ogräshuggandet, och så vidare.

Vi har under många år inom kyrkan arbetat med organisationsförändringar. Dom har nog varit nödvändiga och framöver kommer en del organisationsförändringar gällande fastighetshanteringen. Också nödvändiga förändringar. Det gäller bara att se upp så att ni inte glömmer det där med sådden. Det som vi egentligen är till för. Så att vi också verkligen arbetar med att fullfölja förkunnelsen. Att gudstjänsten lever och finns där.

Och som jag blev påmind om i ett spännande samtal om varför firar vi gudstjänst? Ja, inte är det för att vi ska få så många som möjligt till kyrkan. Inte är det för att orsaken är att det står i Kyrkoordningen att vi ska göra det. Vi firar gudstjänst för att vi vill det och för att vi längtar efter det. Och då får vi kanske börja där i vår egen längtan. Vad är det vi längtar efter, i mötet med den uppståndne själv? Det är det som är anledningen, leder vi våra gudstjänster efter det, även om vi tycker att det finns fler i vår församling utanför i kyrkan än inne i kyrkan.

Vi som är inne i kyrkan fortsätter att fira gudstjänst för att vi vill det, därför att vi behöver det, därför att vi behöver möta den uppståndne.

Sen behöver vi ibland också påminna oss inför alla dom frågorna vi får vid middagsbord och av journalister: ’Jaa, det inte så många som går i kyrkan...’ Jo, det är faktiskt många som går i kyrkan nuförtiden. Det är många som går i kyrkan varenda måndag till fredag och ibland är kyrkan ett församlingshem där det är barngrupper och körer och konfirmandverksamhet. Det kan vara betydligt många fler som folk i allmänhet är medvetna om. Där behöver vi också inom det egna arbetslaget påminna oss om vad den andra gör och hur många det faktiskt är som bygger församling.

Det är många som letar efter kyrkan. Två gånger har jag nu hört föredrag som jag tycker är mycket spännande (David Thurfjell). Som påminner om det, att när man pratar om Sverige som ett sekulariserat land så är det för att man ställer frågan till människor: tror du på Gud så som de kristna säger? Men om man istället ställer frågan: Tror du att det finns ett andligt väsen? Tror du att det finns nåt mer än det vi kan uppleva med våra ögon och öron? Då svara över 50% ja.

Det är fler än i något annat land i Europa.

Är det så att vi i kyrkorna har varit lite sämre än vad vi skulle varit på att lyssna till människors frågeställningar så att vi kan leda och guida människor närmare Gud? Det tror jag också är att arbeta med jorden, att arbeta efter sådden, så att sådden kan få gro, så att vi människor kan få uppleva det underbara att Gud finns här och nu, att Gud är levande och också vill ha ett liv med mig.

Det finns många frågor man kan ställa i ett sånt här sammanhang om hur vi ska arbeta och hur vi kan arbeta. Dom frågorna ska vi ställa till varandra.

Jag ser en entusiasm och spänning och engagemang och jag ser fram emot att få komma ut till er i era församlingar i Frosta kontrakt och se hur ni arbetar. Det ska bli spännande att möta dom andra arbetsplatserna som finns här i kommunerna, som vi kommer att besöka.

Jag hoppas att det blir många som kommer på after work på fredag. Och sen blir det fest på lördag. Jesper Aspegren kommer tillbaka och jag ska utsättas för diverse obehagligheter och så ska vi få fira en fantastisk mässa på lördag. Då hoppas jag att vi ses allihop.

På återseende.

Biskop Johans avslutning av dagen:

Det är alltid väldigt spännande med dom här dagarna, att få höra en kort presentation från varje församling och att få en bild av detta sammanhang som nu befinner oss i och som vi befinner oss och som vi kommer att komma ut och besöka. Jag sitter och antecknar och antecknar och bygger upp min egen tavla av Frosta kontrakt. Det är också trevligt att få mötas så här. Med lunch och fika och eftertanke från Lazzis tankar och förmedlade upplevelser. Och nu så kommer snart visitationen att ge sig ut på vägarna och besöka er, vi får besöka varandra, så att säga, och göra en del erfarenheter tillsammans. Den här dagen är inte över än, utan vi ska fira mässa kl 17 här i Eslövs kyrka, så jag hoppas vi ses där om ungefär en timme.

Tack så mycket.