Foto: Simon Gruvström

Biskop Johans anförande vid medarbetardagen

Rak avskrift av inspelning av biskop Johans anförande vid medarbetardagen i Karlskrona Konsthall den 10 oktober 2018.

Jätteroligt att vara här. Här åkte vi bil upp genom Skåne och molnen tätnade och när vi kom in i Blekinge - det var rent molnigt - och så kommer man till Bräkne-Hoby och så bara ”POW” så är det solsken!

Östra Blekinge - vilket underbart område på jorden. Vad härligt att få komma hit. Jag som växte upp utanför Ystad, hundra meter från havet och lärde mig där att segla, lärde mig vad hav är och gick med i Ystad Segelsällskap. Det var alltid det här; var ska man segla? Man kan ju segla på västkusten och på hela Bohuskusten, Göteborg, och så kan man segla i Stockholms skärgård och så var det nån som sa att man kan segla i Blekinge - va?! Finns Blekinge?

På den tiden var det lite grand så. Därför att mycket av den här skärgården var mer eller mindre stängd för många, framför allt utländska seglare som man satt och pratade med i hamnen. Så småningom så uppfylldes jag själv av den här spänningen; vad kan finnas i Blekinge? Dit vill jag!

När jag var student och tillhörde teologgruppen i Lund, den som kopplades till Lunds stift, så fick man ju höra det att längst att i öster, dit man får åka tåg länge, länge, där borta är det säkert mycket kallt. Det är det området man brukar kalla Sibirien. Där kan man hamna som pastorsadjunkt om man inte ha skött sig och har varit nära biskopen hela tiden.

Så småningom kunde jag inte hålla mig ifrån det. Vad är detta för ett spännande område? Jag sökte och fick tjänsten som komminister på Sturkö. Längre bort kunde man inte komma från Lund, tänkte jag! För nog är det så att ibland hör man att det är långt till Blekinge, men det är ju faktiskt fel. Det är väldigt nära till Blekinge men långt till Lund - när man sitter här. Det var också bland annat därför jag sökte mig hit. Nu har jag upptäckt att det inte är så långt till Lund längre. Jag bor ju mitt i stan. Det är så härligt att kunna känna sig hemma både i Lund och här.

Men detta att det är långt till Lund, det var faktiskt så att jag lärde mig en mycket sedelärande berättelse på Sturkö, som jag då inte begrep hur mycket nytta jag skulle ha av den berättelsen. Det byggdes en kyrka på Sturkö på 1300-talet. Den revs på 1800-talet och då byggdes den som står där idag. Den gamla kyrkan hade ett tak i trä som var en fantastisk målning. Den föreställde uppståndelsen på den yttersta dagen och människorna steg upp ur sina gravar. Det här finns faktiskt att se på Blekinge museum. Ska man se den måste man fråga eftersom den finns bakom, den är inte utställd. Hela taket alltså. Men, alla människorna stiger upp ur sina gravar och dom är nakna. Det var biskopsvisitation på 1840-talet (tror jag) och biskopen förfärades och konstaterade att, ”…det där taket! Det ska ni måla över! För folk ska inte sitta här och titta i taket och låtsas meditera under predikningarna, utan det får ni faktiskt åtgärda”. Alla nickade och sa att de ska vi göra. Biskopen åkte till Lund och man konstaterade att det är långt till Lund. Den biskopen kommer aldrig hit mer. Och därför kan man fortfarande se det taket på Blekinge museum. Så jag ska tycka det ska bli fantastisk intressant att försöka ta mig in i lite olika skrymslen och vrår och se vad ni har, som ni ”döljer” härute fortfarande, idag.

En annan sån där sak som jag tänkte på när jag var här, och också ibland tänker på idag, är att kyrkliga trender och förändringar tar ibland lite längre tid att hamna här i Blekinge. Det var nog också en av anledningarna att jag sökte mig hitåt till Blekinge. Kanske är det så att man lever tillsammans ute i byarna på ett sätt som man hela tiden gör och att man låter livet forma sig själv och församlingen. På ett ganska klokt sätt. Men idag ska vi lyssna lite mer på vad som händer omkring oss. Förr eller senare kommer det att påverka oss alla. Men vi vet inte hur, utan det är skillnad på prognos och profetia. Men det kan vi återkomma till.

Nu är jag här på visitation. Då kan man fråga sig vad en visitation egentligen är för någonting? Ja, visitation. Första gången jag stötte på det var när jag gjorde lumpen. Det också nåt jag konstaterar, att i Lunds stift så har vi tre stycken militära förband och två av dessa ligger i Karlskrona-Ronneby kontrakt. Det är hela marinen och hela flygvapnet, så att säga, som ligger här. Men jag gjorde lumpen i armén, så jag har fått lära mig alltihop, hela försvaret, genom att vara härute. Det ska bli intressant att titta lite närmare på F17 - jag kommer tillbaka till det.

När jag gjorde lumpen var det första gången jag stötte på begreppet. Det var när en ung fänrik kommer in på logementet, där vi stod uppställda, och vrålar ”visitation!”. Jag tror han var osäker på om vi visste varför han var där, men det begrep vi rätt så snabbt. Det är ett sätt att se på visitation.

Jag fick faktiskt höra av min kyrkoherde, i Ramdala, om en visitation han hade varit med om som ung präst, att biskopen kom och sov över i prästgården. På morgonen när det skulle vara frukost så gick familjen upp och gjorde iordning frukosten och väntade på att biskopen skulle komma. Han kom inte och de gick upp och kollade gästrummet, men nej, där var ju redan bäddat och undanplockat. De undrade: var är biskopen? Då kommer han gåendes från kyrkogården. Då hade han varit i ekonomibyggnaderna, där kyrkogårdsarbetarna hade sina olika redskap, och så sa han ”... det var lite ostädat därute...”. Det är också ett sätt att se på visitation.

Lennart Koskinen var biskop i Visby. När jag var präst Frankfurt an Main så var han min biskop. Han hade då en tredje variant på vad en visitation är. Han sa att en biskop kan komma på visit och en biskop kan komma på visitation. Det ena kan jämföras med att jag besöker min svärmor och det andra kan jämföras med att min svärmor besöker mig.

En visitation är insatt i ett ganska stort sammanhang. Egentligen tycker jag att det är en fantastisk möjlighet. Man säger att en biskops arbete formas mycket av vem biskopen är och det är jag som formar mitt uppdrag som biskop i Lund, kan man säga, även om jag inte riktigt håller med eftersom det är Lunds stift som format mig och hur jag är som biskop i Lunds stift. Men ett par saker ligger fast som ett obligatorium i själva kyrkoordningen. Visitation är en av dem.

Det handlar om vad det är att vara en episkopal kyrka. Svenska kyrkan är episkopal. Ordet episkopal kommer av grekiskans episkope eller episkopae och betyder tillsyningsperson eller tillsyn. En kyrka där det sker någon form av tillsyn. Det betyder helt enkelt en kyrka som vill hålla samman sig själv. En kyrka som hör ihop. Inte en kyrka där varje församling uppfinner var och en för sig vad det är att vara kyrka. Inte en kyrka som, där varje församling själv, utformar sin gudstjänst utifrån hur man tycker att man vill fira gudstjänst just där, eller hur man känner för just den här söndagen, utan en kyrka som formar en enhet. Så att man kan resa runt omkring eller flytta från ort till ort och känna igen sin kyrka. En kyrka som har en gemensam bekännelse. I vårt fall Luthers bekännelse, där vi inför allmänheten kan garantera att, jo, detta är Svenska kyrkan och vi har en evangelisk Luthersk bekännelse. Vi tillsammans vill forma en kyrka som ser olika ut i olika församlingar, beroende på att de olika församlingarna möter olika utmaningar och att det finns olika människor i de olika församlingarna. Men det är samma kyrka. En kyrka som utformar en helhet som vi möter på olika sätt. För att tillse att det är samma kyrka trots alla olikheter, så har vi funktioner för tillsynen. Det är biskopen, domkapitlet och hur vi hör samman i ett stift. Ett stift där vi, precis som i församlingarna, har förtroendevalda i stiftsfullmäktige och stiftsstyrelse, egendomsnämnd, till exempel. Tillsammans formar vi en gemensam kyrka.

Som biskop ska jag alltså utöva tillsyn. Tillsyn är, kan man säga, en sorts kontroll. Men vad är då kontroll? Jag har suttit och funderat lite över i vilka andra sammanhang möter jag kontroll? Som pappa har jag ju, till exempel, frågat ett barn som kommit hem på eftermiddagen: hur var det i skolan idag? Det är då inte en kontroll om skolan fungerar eller om skolan har gjort det de ska, utan en kontroll i betydelsen hur är det med mitt barn idag? Ett sätt att knyta kontakt, att hålla ihop familjen trots att vi är olika personer.

Eller, när jag frågar 14-åringen: hur är det egentligen? Det är en inbjudan till ett vidare samtal om hur det är att möta livets utmaningar. Kontroll är så mycket mer än den där första reaktionen, som man kanske ryggar tillbaka inför. Det är ett sätt att hålla kontakten. Ett sätt att bjuda in till samtal om det svåra och utmaningar, om hur vi tillsammans ska möta dessa utmaningar.

Därför ser jag fram emot många samtal de här dagarna. Gärna samtal om vad det är som lyfter, vad det är som gör att det är roligt att vara där vi är. Men också gärna samtal kring vad det är som är en utmaning, som man tar med sig hem och sitter på kvällen och tänker: hur ska jag tackla denna utmaning? Hur ska vi komma vidare i denna fråga? Gärna också de samtalen, för att tillsamman lyfta olika aspekter av livet, och vad det är att vara en kyrka.

I detta sammanhang kan man också säga att det är två funktioner hela tiden i varje församling eller pastorat som står i ett speciellt fokus, som en spotlight som letar och stannar hela tiden på två i varje församling och varje pastorat: den ena är kyrkoherden. Kyrkoherden kommer aldrig riktigt undan. Kyrkoherden har uppdraget att ta ett ansvar för församlingen eller pastoratet, för övriga präster och andra medarbetare. I att bygga kyrka på orten.

Den andra är kyrkorådets ordförande, som i sig får representera de förtroendevalda, som bär hela den demokratiska organisationen, den demokratiska uppbyggnaden av vår folkkyrka. Tillsammans får vi alla anställda, alla förtroendevalda bygga församling tillsammans med människor i ideella uppdrag och människor som kommer för att söka Guds mening med sitt liv, och söka framtid och orientering. Tillsammans bygger vi en kyrka.

När vi pratar om tillsyn och en episkopal kyrka så säger vi ibland att kyrkoherden är första linjens tillsyn, första linjens episkopae. På kyrkoherden ligger att ta ansvar för att kyrkan är en kyrka, även om vi är olika. Som man alltid säger; kyrkoherden är församlingens andliga ledare. Kyrkoherden ska tillse att vi formar vår församling på det sätt som är olikt från andra församlingar, men att vi fortfarande är en kyrka. Det är ett svårt uppdrag och ett tungt ansvar ibland. Men som gammal kyrkoherde kan jag också säga att det är fantastiskt roligt och man får arbeta genom alla de människorna som kan det där som jag inte kan. Man kan framstå som den som kan allting men man kan egentligen ingenting. Då är uppdraget som kyrkoherde att veta vem kan vad, och frigöra dessa krafter.

Men det gör också att när jag kommer ut på en visitation som biskop, så den första som jag säger åt att stå upp (är prosten naturligtvis) och sen vidare varje kyrkoherde. Det gör att ni kyrkoherdar har fått ett program och ni vet vad som förväntas av er de här dagarna. Ni ska tillsammans med mig och mitt team besöka de olika församlingarna. Ni ska tillsammans med oss i visitationsteamet åka runt och se kontraktets olika delar. Ni ska tillsammans med mig bland annat fira mässa ikväll och gudstjänst och böner runt om i det här kontraktet. Det här är ett särskilt uppdrag och det är på ett visst sätt kyrkoherdarna som står i fokus när jag tittar hur fungerar kyrkan här och nu.

Ja, så var det det där att besöka kyrkan på andra ställen än i kyrkan. Vi ska göra tre så kallade samhällsbesök. Det är ett konstigt ord - för kyrkan är en del av samhället, så varje församlingsbesök är på ett sätt ett samhällsbesök och samhället befinner vi oss i hela tiden. Men vi ska titta lite närmare på F17, vi ska titta på Blekinge Tekniska Högskola (BTH) och Världsarvsstaden Karlskrona. Varför gör vi då det? Jo, för att påminna oss om att vi faktiskt tillsammans bygger det samhälle vi bor i. Vi vill tillsammans möta kyrkan där den finns på olika arbetsplatser. Egentligen hade jag velat besöka varje arbetsplats, men det är ju helt omöjligt. Men genom att besöka några arbetsplatser så får jag en liten bild av vad är det för ett område av Sverige i stiftet vi råkar befinns oss i. Nu råkar det i detta fallet vara en del av stiftet som jag kan någorlunda väl men ändå, det har hänt så mycket sen jag bodde här och det ser jag fram emot att få lära mig lite mer om.

Det blir också en påminnelse till er om hur ni bygger era församlingar tillsammans med alla andra arbetsplatser. Och i samtal med de här arbetsplatserna se om ni kan göra saker och ting tillsammans.

Jag glömmer aldrig, när jag som kyrkoherde i Karlshamn, kom på att den som vann näringslivspriset för bästa företag råkade vara ett ölbryggeri. Så kom vi på att det är väldigt viktigt att vi åker och besöker den är arbetsplatsen för att ta reda på lite mer om hur de arbetar. Men det [tänket] kan ju finnas på andra ställen också…

Vi hör samman i ett stift. I stiftet som sådant är det alltid olika saker på gång och jag får ibland också frågan: vad är på gång nu? Då tvingas jag tänka efter. Men det finns ändå lite som är på gång nu. Jag kan säga att vi håller på att lyfta det internationella arbete lite mer. Vi lyfter upp det på bordet i ljuset och tittar på om vi kan göra det här på ett annat sätt, eller lite mer? På olika sätt påminna oss själva om att kyrkan är en kyrka, inte bara i Sverige. Inte bara svenska kyrkan utan alla kyrkor tillsammans. Av olika traditioner av frikyrkor och katolska kyrkan, men också ut i hela vida världen. Kyrkan är global.

Vi har i Lunds stift, som ni säkert vet, två vänstift. Ett i Tyskland och ett i Sydsudan. Jag har nyligen varit tillsammans med biskopsstab, prostar, stiftsstyrelse och ledningsgrupp, i Tyskland för att lyssna lite mer på dem. Jag hoppas till våren besöka våra vänner i Sydsudan, som för närvarande inte är i Sydsudan. De är i Uganda i flyktingläger, beroende på kriget i Sydsudan.

Men jag tror också att vi behöver fler vänstift. Lunds stift är så stort, vi har så många enheter, så många församlingar att jag tror att vi kan bära fyra vänstift. Jag tror att vi efter jul kommer att skriva ett avtal med ett stift i Tanzania om att arbeta tillsammans. Tanzania skiljer sig på många sätt från Sydsudan. Ett sätt är att man kan åka fram och tillbaka dit [Tanzania] utan de problemen som gäller Sydsudan. Vi kan ordna ett utbytesprogram. Några som arbetar i kyrkan i Sverige, i Lunds stift, kanske kan åka dit och jobba nån månad i Tanzania. Med flera frågor varför gör ni så? Varför gör ni inte så? Vi kanske kan få hit fem församlingsmedarbetare från Tanzania som jobbar tillsammans med er i era församlingar, och ställer frågor varför gör ni så? Varför gör ni inte så? Vad är detta? Jag tror att det skulle kunna vara jättespännande. Och sen ska vi se om vi inte kan hitta ett stift till.

En annan sak som vi mer och mer har börjat lyfta och som vi ska jobba mer med är… När jag hör Elon Musk – han är chef för Tesla bl a – när han säger att ”Artificiell intelligens är mycket farligare för framtiden än kärnvapen och klimathotet” funderar jag: vi pratar mycket om kärnvapen och vi pratar mycket om klimathotet, och det måste vi fortsätta göra, men vi pratar ingenting om artificiell intelligens. Är det för att vi vet vad det är? Därför ska alla prästerna i Lunds stift få lyssna på lite mer om vad artificiell intelligens är och hur man bedriver teologisk analys av AI. Det kommer i januari.

Jag tittar också lite över hur stiftet är organiserat. Vi har en massa kontrakt och massa kontraktsprostar. Kontraktsprostarna kommer till Lund, jag träffar dem och vi sitter runt ett bord och pratar om olika angelägenheter. Då är vi lite för många. Det är också så att vi konstaterar att antalet pastorat minskar genom att församlingar läggs samman och några kontrakt har då blivit med så få kyrkoherdar att det inte längre är ett fruktbart samtal i kontrakten. Därför håller vi på med en översyn av kontraktsindelningen. Då kan jag bara avsluta med att säga att det inte kommer att beröra Blekinge nånting. Inte just nu. När jag en gång var kontraktsprost i västra Blekinge så hade vi två prostar i Blekinge och sexton i Skåne. Jag tror att det om ett år fortfarande kommer att vara två prostar i Blekinge. Men det kommer inte att vara sexton i Skåne.

En sak som vi arbetar med hela tiden är det här med att vi är en kyrka (nu säger jag en sak som jag sagt innan, men på ett nytt sätt, så lyssna nu…) Kyrkan framträder i olika församlingar och det är där kyrkan händer. Det är det som är det centrala. Ibland bygger vi hierarkier och sätter vi församlingen längst ner. Egentligen skulle jag vilja göra den vänd framåt, församlingen är fronten. Längst fram. Där möter vi människor. Med människors frågor, med människors funderingar. I Sverige är vi så många församlingar att om vi ska kunna bli en enhetlig kyrka, har vi ett steg bakom - stiften. Stiften ska hjälpa församlingarna att fungera som församling. Det är de två nivåerna i vår kyrka som utövar pastoralt ansvar. Församlingar och stift. Sen har vi - bakom alltihop, som dirigerar riktningen, lyssnar in behoven - den nationella nivån, som inte är en pastoral nivå och som inte har en linje till stiften. Som är ett samarbetsorgan och ett inlyssnande sammanhang för att stift och församling ska kunna utföra sitt uppdrag.

Så kan jag bara avsluta med lite grand där jag började. När jag utanför Ystad tittade ut mot havet och undrade vad är ett hav? Jo, det här oändliga där man väl kommer loss från sandbanken och det är djupt och det rör sig och man fyller seglen med vind och så kan man bara sätta fart och luta sig tillbaka. Sen började jag uppleva skärgården utanför Sturkö, och därför växer det inga havstulpaner på grunden i hela östra skärgården. Jag har nämligen målat varenda sten med bottenfärgen från min segelbåt. För det är inte alls lika djupt därute som det är rakt ut, utanför Ystad. Men om det är nån som vill veta var grunden befinner sig utanför Sturkö, så kan ni komma till mig, så ska jag berätta var de är.

Men det där har lärt mig nåt om vad det är att vara kyrka. Man vet inte alltid inte hur man ska ta sig framåt och då får man prova. Man behöver inte gå med fyllda segel. Man tar det lite lugnt, provar ny väg och när man hör det där omisskännliga skrapljudet så får man ta sig fri och backa och prova en annan väg. Detta kan ni själva omsätta var och en av er på sitt sätt, om hur det är att vara kyrka i sammanhanget. 

Men nu ser jag fram emot några dagar av att få komma runt och se hur ni formar kyrkan, var och i sitt sammanhang.

Tack.

 

//Katarina Sjöström 181012