Foto: Sven Alfredsson

Biskop Johans anförande i Kristianstad

Avskrift från inspelning av biskop Johans anförande vid medarbetardagen i Kristianstad den 23 april 2019 vid visitationen i Villands och Gärds kontrakt.

Att visitera är en av biskopens huvuduppgifter. Och att visitera har väl alla, kanske lite grand, olika associationer till. En del kommer ihåg militärtjänsten när någon gick in på ens logement och vrålade ”visitation!”. Då handlade det om att se ifall man kunde släppa en enkrona på lakanet så att den studsade och man kunde fånga den igen. (Det funkade aldrig, kan jag säga.) Man fick åtgärda det som inte var i ordning.

En visitation kan ju vara på många olika sätt. Men det är ju lite grand av kontrollsammanhanget som visitation egentligen syftar på och det är därför som jag är ute på visitation. Kontraktsprosten har gjort en kontraktsprostsvisitation i förväg så att vi nu, innan jag kommer, vet att inventarieförteckningar, arkivförteckningar och administrativa rutiner och liknande är i ordning. Och i den mån det inte var det, så är det väl det nog nu, tror jag. Nu är jag intresserad av att titta närmare på vad det är att vara kyrka i Villands och Gärds kontrakt?

Vår kyrka är en episkopal kyrka. En episkopal kyrka är en kyrka där församlingarna hör samman under en tillsynsfunktion (episkope på grekiska) och tillsynsfunktionen är det vad biskopen är och håller i. Biskopens uppgift är att tillse att kyrkan är en kyrka. Och i vårt fall att vår kyrka är en evangelisk-luthersk kyrka enligt den tradition som vi har fått ta emot och förväntas ge vidare i vårt sammanhang. Biskopens uppgift är också att på något sätt garantera och arbeta för kyrkans enhet.

Vi är en kyrka trots att vi finns i många olika församlingar. I Lunds stift är vi t ex 166 församling som några hör ihop i pastorat och några är självständiga. Totalt är det 109 självständiga enheter i Lunds stift. För att varje enhet inte ska tolka vad det är att vara Svenska kyrkan, så finns det en biskop. Det är inte så att jag är ensam i att utöva detta tillsynande, utan till min hjälp har jag stiftsstyrelse och domkapitel, och så har jag ju all personal på stiftskansliet och kontraktsprostarna.

Det handlar precis om det som kontraktsprost Pia Wiktors sa innan - att hålla samman. Det är faktiskt så att ordet kontrakt i detta sammanhang kommer från kontrahera – dra samman. Församlingarna vill att alla församlingar hör ihop i ett kontrakt och kontrakten vill att de hör ihop i Lunds stift. Nu vill jag titta närmare på detta kontraktet. Hur har ni i era församlingar tolkat er uppgift att vara kyrka i det sammanhang ni lever i?

Jag har läst igenom era församlingsinstruktioner och jag har gått igenom statistiken de senaste åren över hur gudstjänstlivet har utvecklats, hur dopfrekvensen har förändrats de senaste fem åren. Konfirmandstatistik, vigslar, begravningar, körer, ungdomsverksamhet, med mera. På det sättet har jag fått en bild av vad det är att vara Villands och Gärds kontrakt. Jag är medveten om att den bilden är ytterst fragmentarisk och egentligen inte säger så mycket. Att läsa igenom er församlingsstatistik och era församlingsinstruktioner har egentligen inte gett mig så många svar, men det har gett mig en hel del frågor. De frågorna kanske vi får tillfälle att samtala om den här veckan.

Det är ju också så att vi vill titta på, inte bara, hur ni i församlingarna läser evangelieboken/Bibeln, utan jag är ytterst nyfiken på rent generellt vad som finns runt omkring? Vad finns det för samhälle? Var bor människor? Var arbetar människor om man inte är anställd i Svenska kyrkan? Vad är det som påverkar människors tankar runt omkring? Och hur har ni i församlingarna vägt in er planering, så att det märks att ni är församlingar just här? Som jag sa innan, så vet jag en hel del, men jag har aldrig egentligen haft tillfälle att på djupet i lugn och ro gå igenom de här frågorna, församling för församling i detta kontraktet. Men det ska vi göra nu.

Då säger någon ibland; är inte det otidsenligt att åka omkring så här för att samtala och lyssna? Är det inte mycket enklare att lösa allting på nätet och digitalt? Man kan väl skicka ett e-postmeddelande eller skriva på Messenger eller helt enkelt läsa på Facebook vad församlingarna gör och så vet man det redan. Men det vet man inte. Man behöver mötas. Och man behöver samtala. Det är faktiskt till och med så att de här nya teknikerna för kommunikation som vi har idag, med hjälp av sociala medier och snabba meddelanden med hjälp av e-post, de utgör nya utmaningar som vi också behöver prata om hur vi möter.

En av de sakerna som jag själv tycker är mer och mer intressant, det är att vi alla presenteras för påståenden som vi allt mer sällan tar oss tid att kontrollera: Vem säger detta? Vad har den här personen för egen agenda/plan för varför vederbörande säger det den säger? Finns det fler sätt att se samma sak som presenteras i detta? Eller är detta enda möjliga synsättet? Var finns källan till det som nu påstås?

Ibland är det min uppgift som biskop att ställa alla de här frågorna och det har för mig blivit en sån vana att jag till och med gör det i t ex biskopskollegiet och i andra sammanhang. Jag väntar mig snart att folk tar sig för pannan och säger ”nu kommer han och ifrågasätter igen…” Men det är väldigt spännande att ifrågasätta.

En sån här sak som påstås och som vi ofta får svara på är det här att alla krig har religionen som grund. Ja, då skulle man kunna fråga: hur många krig är det, som har religionen som grund? Då får man diverse olika gissningar. Jag var och lyssnade på en föreläsning av en forskare i ämnet och då slängde jag själv ur mig en gissning som jag läst i en artikel. Jag sa ”det är väl ungefär 7 % av alla krig i modern tid som har religionen som grund?” Då tittade han på mig och sa: ”det är högt räknat. Så mycket som 7 % är det inte och det gäller inte bara modern tid, det gäller även historisk tid”. Däremot, sa han, kan det vara så att 7 % av krigen har kapat religiösa förtecken och religiöst språk som gör att det låter som om det är religionen som är grund för det. Det är ett sånt här påstående som vi ibland får oss till livs och eftersom vi själva inte har fakta så kan vi inte ifrågasätta det utan vi mer eller mindre tvingas acceptera det och hjälper vi till att befästa det som en sån här presentation.

Andra saker kan vara sanna påståenden, men som blir vinklade, t ex medlemsflykten från Svenska kyrkan. Det är sant, det är många som har lämnat Svenska kyrkan och det är något vi måste ta på allvar och tänka igenom på vilket sätt vi ska möta framtiden. Det vi glömmer bort är att alla medlemsorganisationer i Sverige idag tappar medlemmarna. Scouterna tappar medlemmar, idrottsrörelsen tappar medlemmar, de politiska partierna tappar betalande medlemmar. Man kan ha anhängare, men just medlemmar tappar man. Fackföreningsrörelsen tappar medlemmar. Det blir vanligare och vanligare att medarbetare säger ”jag företräder mig själv och för min egen talan, jag är inte med i något fack”.

Medlemsorganisation efter medlemsorganisation tappar medlemmar. Det visar sig i några sammanhang att Svenska kyrkan är den medlemsorganisation som har klarat den här samhällsförändringen bäst. Vi tappar inte fullt så mycket som idrottsrörelsen, de politiska partierna och scouterna. Jag säger inte att det är vi som har allra flest kvar, men om vi sätter in Svenska kyrkan i perspektivet om medlemsorganisationer som helhet, så blir bilden något annorlunda. Man skulle kunna ställa sig frågan: Vad är det som gör att inte fler lämnar Svenska kyrkan i den tid vi lever i? Vad är det som gör att vi har nästan sex miljoner medlemmar i Svenska kyrkan? Detta har varit ett sätt att ställa frågorna på ett nytt sätt. Och det är inte tänkt att vara ett sätt att ta bort problemet, för det finns där. Vi har byggt en organisation som bygger på att majoriteten av personerna i en församling ska vara medlemmar och när vi inte är det längre så måste vi tänka om. På något sätt göra planeringen på nytt.

Men det är ändå så att i de flesta länder i västvärlden så betyder kyrkan i den traditionella betydelsen, i Sverige Svenska kyrkan, mycket mindre än vad den gjorde bara för kanske 40-50 år sedan. Det har ju gjort att en del också då påstår att vi lever i en sekulariserad tid i betydelsen att människor inte tror på Gud, eller att människor inte bryr sig om det heliga eller det gudomliga. Då kan man sätta sig ner med annan statistik och förundras och förvånas. Frågar man t ex människor i allmänhet: Tror du på Gud? så kan svaret ja vara väldigt lågt. Kanske 5-6 %. Sen frågar man: Ber du till Gud? då finns det dom som svarar ”nej, aldrig” – det kan vara nånstans kring 10-15 %. Hur får vi ihop det? Alltså, 80-85 % av befolkningen ber någon gång till en gud, som man samtidigt säger att man inte tror finns. Förmodligen är det så att människor i allmänhet har en öppenhet för det gudomliga, för helighet, för det outtalbara i en omfattning som vi inte ens själva är riktigt medvetna om. Det är först när tillvaron skakar till lite grand, i något avseende, med sorg eller glädje eller förundran, som gör att vi på något sätt öppnar fönstret lite på glänt mot det som kan kallas helighet eller gudomlighet eller Gud eller det outtalbara.

Hur rustade är vi som kyrka att möta den ganska stora beredvillighet att lyssna in helighet? Hur rustade är vi som kyrka att kommunicera evangeliet? Vissheten om Guds närvaro i ett sammanhang där det är språket om Gud som ibland är den stora utmaningen. Inte medvetenheten om att det finnas en gud, men vi uttrycker det på olika sätt och ibland på nya sätt. Hur möter vi som kyrka denna verklighet? Det är några av de frågor som jag tror att vi ibland måste, både samtal om och lyssna in mer och mer. Vi vet alla, vi som varit engagerade i kyrkan under lång tid, att när det händer svåra saker som katastrofer eller tunga besked, så kommer folk till kyrkan. Men det kan vara i andra sammanhang också. Det kan vara just, kanske framförallt, för att fira jul. Då säger man att det är för att jag tycker om musiken. Den musiken kan man lyssna på hemma också. Det är någonting annat. Rummet i sig talar sitt språk utifrån symboler och arkitektur, eller vad det nu kan vara. Ett språk som får en genklang i vårt inre och som vi inte alltid kan sätta ord på. Ja, detta och några såna här saker till, kommer vi att få anledning att samtal om under den här veckan.

Jag vill möte er ute i era församlingar. Lyssna in i era sammanhang hur ni har planerat att vara kyrka just där. Och det är klart att det är en yrkeskategori som jag särskilt fånga upp och det är kyrkoherdarna. Kyrkoherdarna kommer jag att ta i anspråk den här veckan i ganska stor utsträckning. För egentligen skulle man kunna säga så att jag är här för att undersöka om kyrkoherdarna gör sitt jobb. Det är inte en riktigt sann beskrivning av vad en visitation är, men jag är här för att möte alla er som är engagerade i församlingarna. Ideellt engagerade, förtroendevalda, ni som är anställda i alla möjliga olika sammanhang. Präster och diakoner står i ett särskilt lydnadsförhållande till mig som biskop, genom sina vigningslöften som man avgav när man vigdes. Kyrkoherdarna har ansvaret, var och en i sin församling eller i sitt pastorat att tillse att församlingen är en församling som följer kyrkans ordning. Att övriga präster och diakoner följer sina löften. Att kyrkan är kyrka. Därför kontraherar jag kyrkoherdarna denna vecka, lite närmare omkring mig, så att vi får tillfälle att samtala både om vad det är att vara kyrka men också människa och hur det är att leva och bo i Villands och Gärds kontrakt. Ett samtal som brukar vara väldigt inspirerande och spännande att föra. Jag ska lyssna in vad som är på gång och vad som händer och sker.

Jag ser mycket fram emot den här veckan. Både de kontraherande samtalen och de lite mer dynamiska ute i församlingarna där jag får möta er alla i sin församling. Den här dagen blir på något sätt en kraftsamling i den här lokalen, och så ikväll i kyrkan där vi får fira mässa tillsammans. Jag kommer inte att prata så här mycket under veckan, det gör jag igen på söndag när vi avslutar med en visitationsmässa, där min predikan faktiskt också till stor del kommer att vara en respons på vad jag har sett och vad jag har hört.

Vi ses framöver lite varstans. Tack så länge.