Foto: Camilla Lindskog

Biskop Johans anförande

Biskop Johans anförande på medarbetardagen Tomelilla Folkets park den 17 oktober 2017

(avskrift av inspelning)

”Mina kyrkoherdar som jag har haft när jag var komminister berättade att biskopen kom och bodde i kyrkoherdens prästgård som fanns där och när han gick upp till frukost så kom biskopen gåendes från kyrkogårdens ekonomibyggnad. Då hade han passat på att gå dit och kolla att det var ordning och reda bland redskapen där. När han gick in i prästgården, var det första han gjorde … (red anm: biskop Johan gör en svepande gest med pekfingret över en bordsyta) … så här. Jag säger inte vilken biskop det var, men det var inte jag i alla fall.

Lennart Koskinen har ju sagt att skillnaden mellan en biskopsvisitation och en biskopsvisit det är ungefär som skillnaden mellan när svärmor hälsar på mig, så är det visitation och när jag hälsar på svärmor, så är det visit. Nu vet jag inte vad han har för svärmor och i mitt fall skulle det inte riktigt stämma.

En biskopsvisitation är insatt i det sammanhang som det innebär att vara en episkopal kyrka. Vi hör samman i en kyrka och vi har samlats i ett stift, i Lunds stift, och för att göra det behöver vi mötas, samtala, reflektera. Samhörigheten i en episkopal kyrka är organisatoriskt sammanförd i en biskop. Då inte enbart i personen biskop utan i biskopsämbetet, som i sig inrymmer fler personer, kontraktsprostarna, men också personal från kansliet runt biskopen, som numera kallas stiftskansliet. Det är intressant att reflektera över att i katolska kyrkan heter det inte stiftskansli, där heter det biskopens kansli.

Vi tillsammans ska hjälpas åt att leda, styra, stödja varandra, så att vi är en kyrka. Att någon gång så här samla ett kontrakt i ett rum så att man emellanåt kan se sig om och se hur många vi är, kan vara både stärkande och inspirerande. En del av er arbetar i arbetslag där man varje morgon har många att hälsa på. En del av er arbetar i väldigt små sammanhang där man ibland också kan undra ”vem ska hjälpa mig med det här imorgon?” Då kan det vara bra att se sig omkring i den här salen. Vi är många. Även om vi arbetar i olika enheter så kan vi stödja varandra och vi kan hjälpas åt. Vi är anställda och vi är förtroendevalda. Vi är människor som ideellt avsätter en stor del av fritiden för att vi tycker kyrkan är viktig. Vi engagerar oss i vår hemförsamling för där igenom är helheten för stiftet och kyrkan som helhet.

 Vi är anställda i olika kategorier. Vi är de som håller ordning på kyrkogården – som den där biskopen hade konstaterat, efter vad jag hörde. Det var alltså ordning på den här kyrkogården – det är det på de flesta kyrkogårdar. Men det är inte ordningen som är det centrala, det är upplevelsen som människor har som kommer till oss. Människor som kommer till kyrkogårdarna, människor som kommer in i församlingshemmen, pastorsexpeditionen, kyrkan, eller som möter oss i byn.

 Nu för tiden går en biskopsvisitation till på lite andra sätt. Jag tycker det är rätt så tråkigt att gå och kolla så att det är ordning och reda. Så jag skickar ut prosten ett halvår i förväg, så får han göra det. Då har det varit prostvisitation och jag tror inte han har gått och kollat städningen. Men han hade i uppgift att kontrollera arkiv och arkivförteckningar, inventarieförteckningar, rummen inne i kyrkorna, öppettider, dataprogram och system och liknande. Och så får jag höra att allt är i sin ordning. Så kan jag komma och möta er, som är engagerade i kyrkan, som arbetar på kyrkogårdar, som arbetar med att städa, som arbetar med att människor som kommer in i kyrkan ska uppleva värmen och bemötandet i själva rummet, men också i människorna. Möter er som arbetar som diakoner, församlingspedagoger, kyrkomusiker, präster. Ni som arbetar med att hålla församlingshemmen i ordning. Ni som arbetar med att samla barn, gamla, föräldrar, medelålders. Ni som arbetar med att spana på var det finns människor och som hjälper till att knuffa lite grand på till exempel kyrkoherdarna – tänk på att inte glömma den här gruppen. Ni som samverkar tillsammans – kyrkoherdar med kyrkorådsordföranden - som tillsammans spanar längst horisonten. Vart är vi på väg och vart borde vi vara på väg?

 Tillsammans, får jag som biskop, se hur kyrkan lever i f d Österlens kontrakt. Hur lever kyrkan just nu i de församlingarna som ni verkar. Det är därför jag är här. På det sättet tar jag med mig kunskapen om vad kyrkan är just här. En del av mina tjänster och upplevelser kommer jag att redovisa på söndag i predikan, som är en visitationspredikan. En del kommer jag att redovisa för kyrkoherdarna, en del kommer jag att redovisa för mig själv. Det är som Maria, som lade allting på sitt hjärta, när Jesus föddes. Då vet jag var det kan behövas lite extra stöd. Eller var jag kan vända mig för att få lite extra stöd. Var jag kan hänvisa er och jag får en allt bättre kunskap om hur kyrkan lever och hur människor möter människor. Jag tycker det är en underbar slogan ”Människor möter människor som möter människor”, och så vidare. Det hade varit bra om det varit kyrkan som kommit på det först men det var faktiskt kung.

 Vi fick höra lite bibelord här innan. Österlen, skafferi, näring för livet. Jag skrev på Twitter när jag åkte hit att ”Nu ska jag till Österlen, poeternas, konstnärernas och matproducenternas landskap”. Vi får se vad vi får för reaktioner på det. Matproducenter kan vara allt från de som odlar spannmålet till de som anrättar maten i ett kök och serverar det. Mat är naturligtvis nödvändigt. Äta bör man annars dör man. Om mat står det i bibeln. Vi har nyss hört det på två bibelställen. ”Jag är livets bröd” säger Jesus i Johannes 6. Han säger det i ett sammanhang där människorna precis blivit mätta. Människorna hade dragit sig samman till Jesus och glömt bort att äta och glömt bort att ta matsäck med sig men Jesus orsakade ett underverk och så fick de bröd att äta. Då ville de ha mer. Och de inser på något sätt hur praktiskt det skulle var om denne märklige man, som kan ordna bröd, skulle vara med hela tiden. Då behöver man inte ha en matsäck och man slipper gå hungrig. Då säger Jesus de här, lite märkliga orden: Jag är livets bröd. Han påminner dem om att det förvisso är nödvändigt att äta för att leva men det är också nödvändigt att ta del av Jesus själv för att leva. Att leva ett fullt liv. Fullt i den betydelsen att det innebär att leva som den människa som Gud har skapat, att leva det liv som Gud har avsett oss att leva. För detta liv, som kan beskrivas på många sätt, men aldrig riktigt förstås, så behövs också näring. Denna näring är mer än det bröd man bakar med mjöl, vatten, salt, surdeg, olja, och så vidare. Detta bröd, säger Jesus, är han själv. En nyttig eftertanke, när vi samtalar om varför vi samlas i kyrkan, varför vi firar gudstjänst, varför vi samlas till de olika barngrupperna, eller mötesplatser för att samtala om livet och reflektera över vad det innebär att vara en kristen. Det handlar om att inta den näringen vi inte kan se och inte heller fullt ut förstå att vi ändå behöver för att leva. Kanske någon har sagt att ”Jag provade att gå till kyrkan en gång och det var väl inget märkvärdigt”. Nej, så kan man uppleva en och annan gång när man har gått på en restaurang också; jag gick dit och åt deras mat och det var inget märkvärdigt. Men jag skulle aldrig dra slutsatsen att jag inte skulle fortsätta att äta. Vi behöver på något sätt kontinuiteten också i intagandet av den näring som är Guds Ord, som är Jesus Kristus.

Särskilt kommer det till uttryck när vi möts vid nattvardens sakrament. Det var det sakrament som Luther också kallade för ”när Gud kommer till oss i ett litet bröd och mycket litet vin”. Hur kan detta lilla göra skillnad i mitt liv? Det kan vi aldrig förstå. Så är det med mötet med det gudomliga. Vi kan aldrig fullt ut förstå det. Vi kan ta del av det och växa i det gemensamt.

 Är det då bara detta andliga som det handlar om, att ta näring för livet? Nej, långt därifrån. Vi hörde det andra bibelordet också, från Jesaja 25. ”Herre Sebaot, ska på detta berg ordna en fest med feta rätter och väl klarat vin” Här kommer det att bli en fest. Det är sagt i ett sammanhang där man först får veta att allt kommer att gå under. Detta berg där templet står ska skövlas av främmande arméer och till och med templet brytas ner. Är då allt hopp ute? Nej, säger profeten. På detta berg ska det hållas ett gästabud och det blir ett gästabud av sällan skådat slag, med feta märgfulla rätter och ett vin som är alldeles klart, så om man håller det mot lampan så kan man se rakt igenom. Inga jästrester och inga fällningar. Då ska Gud vara närvarande. Även om allt verkar vara kört så finns det ändå hopp. Och när profeten ska säga ”Det är aldrig kört, när Gud finns att räkna med så finns det alltid hopp”, då förmedlar profeten detta med hjälp av bilden av ett gästabud. Det är aldrig kört.

Så kan man se att folk tänker ”Oh, dessa feta märgfulla rätter och sådant klart vin” Tanken är att människornas associationer naturligtvis blir fyllda av glädje och förväntan. Glädje och förväntan inför Guds ingripande.

 När jag skrev mitt herdabrev ”Kallad till kärlek”, skrev jag också en del om min egen förtjusning över mat. Förtjusningen över att få känna olika smaker i gommen. Det handlar om drycker, det handlar om mat och jag skrev till och med att det kan handla om geléhallon, bara det smakar gott. Fast ät inte för många geléhallon, för det blir inte så gott när man ätit ett kilo! Men detta, att vi kan fascineras över god smak, över god mat och väl klarat vin. Det är också en hälsning från Gud. Vem är Gud? Jo, Gud är denne Gud som ger oss förmågan att njuta av livet, ta del av livets glädjeämnen också i form av god mat. Feta rätter och väl klarat vin. Det är ett bevis på Guds kärlek och så länge vi har möjlighet att glädjas av mat och dryck, så får vi göra det i tacksamhet inför Gud.

 I mitt biskopsvapen finns två olika vapensköldar sammanfogade. Det är mitt personliga vapen med lyktan och ankaret och det är Lunds stifts vapen med det som ser ut som ett galler. Det är ett halster. Halstret som påminner om S:t Laurentius, Domkyrkans skyddspatron. Laurentius, diakonen som avrättades just på ett halster. Laurentius är skyddshelgon för kockar, konditorer och komiker och självklart en förebild för diakoner, kristna i alla tider, eftersom han fäster uppmärksamhet på de fattiga. Men han är kockars, konditorers och komikers skyddshelgon. Detta är någonting att också stanna upp och reflektera inför när man arbetar i Lunds stift. Det handlar om att ta emot livet av Gud, det handlar om att glädjas tillsammans. Det glada skrattet, det skratt som inte är nedlåtande och fult, utan livsbejakande och upplyftande. Det handlar om den glädje man får av goda bakverk och god mat. Det handlar om den glädjen som man får av gemenskapen tillsammans. Gemenskapen inför Guds ansikte. Jag menar därför att var och en som lagar god mat, som komponerar menyer, den som odlar och producerar mat är medskapare i Guds arbete att visa vägen för livet. Då får vi också tänka på de Jesus-ord som vi inledde med: Jag är livets bröd. Bröd och mat är viktigt och viktigt är det att ta del av Guds ord och av Jesus Kristus själv, mitt ibland oss, så att vi får växa och utvecklas till de människor vi avser att vara. Därför är vi här idag. Därför arbetar vi tillsammans i vår kyrka med målet att hjälpa människor att uppleva detta. Gemenskapen inför Guds ansikte och vi börjar med gemenskapen tillsammans. Vi som har olika uppdrag. Anställda, förtroendevalda, ideella, de som arbetar utomhus och inomhus, som arbetar i små sammanhang eller i stora arenor. Vi tillsammans påminner varandra om gemenskapen och glädjen i livet tillsammans med Gud.

 Och det hoppas jag att vi ska kunna göra nu resten av denna dagen och det ska bli oerhört spännande att komma ut och möta er, var och en i era församlingar.

Tack.”

Biskopens anförande 20171017
00:00
Biskopens anförande från visitationen på Österlen