Dansen är ett språk för det du inte kan säga

Dansen är ett av människans mest uttrycksfulla språk. Det används i alla kulturer och det kan förstås av alla. Det är ett språk för de stunder när man behöver uttrycka det som man inte kan säga.

De stunder när man inte hittar de rätta orden, när man är trött på orden eller när orden har tagit slut. Det är också ett av de allra äldsta språken, och det har använts i alla tider.

Rituell dans utgår från det sätt att dansa, som har funnits i alla ursprungliga kulturer som ett gemensamt uttryck vid kriser och övergångar i livet. Då samlades människor till ritualer och dansade, vid ett barns födelse, vid begravningar och bröllop, vid barnets övergång till att bli vuxen, i glädje och i sorg. Rituell dans är en skapelseprocess, som blir till medan man dansar. Att dansa rituell dans är ett sätt att öva på att följa den skapande impulsen. Rituell dans är ett sätt att dansa livet.

Rituell dans, i den form vi dansar den, bygger alltid på en berättelse; en saga, en bibeltext eller en myt. Den utgår från berättelsen och ger en möjlighet för var och en av oss att komma i kontakt med och ge ett kroppsligt uttryck för våra egna erfarenheter av det levda livet. Dansen blir därmed ett individuellt uttryck inom en fastställd, gemensam ram. Men eftersom den rituella dansen är ett uttryck för allmänmänskliga känslor och erfarenheter är det lika viktigt att i den gemensamma danscirkeln spegla den andras uttryck som att dansa sitt eget. Så blir dansen ett givande och tagande mellan att se och spegla den andra och att själv bli sedd och speglad.

Dansens rum skapas av rytmen och den rituella formen. Rytmen hålles av det återkommande omkvädet, uttryckt i sång eller i trummans rytmiska dunkande. Ritualplatsen blir själva livsrummet, där man i dansens form kan uttrycka alla de erfarenheter, som livet gett. De erfarenheter man gör i dansen kan man sedan ta med sig ut i livet för fortsatt växt och utveckling. Men allt det som man inte längre behöver i sitt liv, det som har tjänat ut, det som hindrar och binder, det kan man lämna kvar på ritualplatsen.

Varför ska man då dansa rituell dans? Vad kan vara en drivkraft till att vilja ägna sig åt något sådant? Ett skäl kan vara en längtan efter det sanna, autentiska livet. För många människor kommer det förr eller senare en tid, när denna längtan gör sig påmind och erinrar om att både kropp, själ och ande behöver sin näring och sitt levande vatten för att inte förtvina och förtorka. Därför dansar vi rituell dans, för att hjälpa det sanna, hela och helande livet att spira och växa.

Karin Hedner
046-14 68 12, kvällstid
karin.hedner@socialstyrelsen.se