Text: Joh 10:11-16; Hes 34:23-31
Ledarskapskurser finns det gott om i vår tid, liksom det finns väldigt olika slags ledare.
Jesus berättar om den gode herden och visar på vem han är. Något som lärjungarna inte helt ut förstår och kanske inte vi heller ibland?
Jesus utmanar oss och ger oss samtidigt bilder som både tröstar och ger riktning.
Bilden av herden och fåren var en känd bild i Jesu samtid, liksom man väl kände till GT-texten från Hesekiel som hör till söndagens texter.
Gud som folkets herde var en självklar bild i Jesu samtid, men sprängstoffet ligger i att Jesus är den herden. Hur ska vi förstå det Jesus säger?
Lite bakgrund: En herde i Palestina går inte efter sina får, utan herden går först. Varje får har sin egen ton som herden använder för att kalla på det. Och när fåren hör det ropet så kommer dem en efter en. Det är fascinerande att se hur väl herden känner sina får. Fåren blir skrämda av en främmande herde och det blir en väldig oro i en hjord om där kommer in någon och stör.
Jag kan undra om inte vi människor är dummare än fåren? Söker vi oss till ledare som inte känner oss, som inte är beredda att skydda oss och definitivt inte är intresserad av oss personligen? Vad är det för ledare vår tid väljer? Och varför? Vad är det för ledarröster som hörs i vår tid?
Det är stora frågor som det finns många svar på.
Några ord om vad Jesus säger om den gode herden.
Sjökaptenen – ska se till att skeppet inte går i kvav, och är den som sist lämnar skeppet. Alla andra ska ha blivit räddade först. En kapten som överger sitt skepp och sina passagerare/besättning kan t o m bli dömd för det. Och Jesus överger inte, tvärtom han lägger sitt liv mellan oss och ondskan, mellan oss och döden. Jesus överger inte en enda av oss, även om vi skulle ha hamnat i sjön eller i törnbuskarna, inte ens i döden.
Ekonomisk vinning och egna fördelar som motivation till ledarskap ger Jesus inte mycket för. Det ledarskapet håller inte för stormar, håller inte för faror och svåra beslut.
Jesus visar på en gemenskap mellan får och herde, mellan människor och Gud, mellan ledda och ledare. En gemenskap som aldrig handlar om utnyttjande eller godtyckligt maktutövande, inte heller om att ledaren ska vinna fördelar av sitt ledarskap. Utan en ledare som känner med oss, som ser vår smärta och möter oss i den. En ledare som bär…, inte stjälper.
Jesus som ledare har en tydlig förankring i Gud, som han kallar sin Fader. Det innebär en intim och självklar relation. Gud som är Skapare, Räddare och Livgivare. Jesus är förankrad på djupet. Gud blir människa i Jesus Kristus och delar våra mänskliga villkor och känner med oss, går vid vår sida och verkligen delar vår livsvandring här och nu. Det är genom sitt liv som Jesus visar vilken slags herde/ledare han är.
Kanske man idag skulle behöva använda fler bilder för vad herden betyder. Vi lever ju inte i ett jordbrukssamhälle. Däremot dagisfröknar har vi gott om.
Jag vet inte om ni har stått och tittat på en gruppen dagis-barn som kommer med sina fröknar. Är barnen på lekplatsen så springer de fritt omkring och söker upp fröken när de behöver henne. Hon är där – det vet de allihop. Och när det gäller att gå över gatan då har en god dagisfröken fullständig koll på sin grupp och håller ihop den. Då gäller det att hålla handen.
Barnen känner fröken och fröken känner barnen – vem som lätt springer bort och vem som behöver hålla extra hårt i frökens hand. Hålla samman och låta gå fritt – det är nyckeln.
Kanske den bilden kan få oss att förstå vad det betyder att Jesus är vår herde.
Vi behöver öva oss i att lyssna både inåt till vår egen inre röst och till varandra, till Guds röst. Vår tid har så litet tystnad – livsrytmen ska vara hög och den förstärks av musik. Ledare basunerar ut budskap som vi förväntas anta, utan någon större egen reflektion. Inte ens i en vanlig matbutik är det säkert att vi får gå utan att distraheras av musak (särskild musik som ska stimulera köplusten). Ernesto Cardenal – munk från Nicaragua skriver i en av sina tidiga böcker.
”Innerst i allt som är till finns Gud, och han finns också i oss. För att finna honom behöver vi inte gå långt och inte heller gå ut ur oss själva. Det är nog, att vi finner oss själva. Vi måste stå på vårt eget jags grund för att finna vår verkliga identitet, som är Gud.
För den moderna människan är det dock svårt redan att vara ensam. Att stå på sitt eget jags grund är nästan omöjligt för henne. Skulle hon någon gång vara för sig själv i sin stilla kammare och nästan möta Gud, slår hon genast på radion eller TV:n.”
Hör vi när herden ropar? Den där tonen som faktiskt är din egen? Och som samtidigt innebär att tillhöra en större gemenskap – Guds barn.
Låt oss blir stilla och lyssna till kärlekens röst som kallar oss, låt oss ta emot liv av vår herde och dagisfröken Jesus.
Lotta Miller/präst
PS Nog finns det rätt så många av er därute som liksom jag stavat på psaltaren 23 när vi känner oss vara i vildmarken och hotade, eller i tacksamhet över att vara burna?
Herren är min herde, ingenting ska fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
Han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. Du dukar ett bord för mig i mina ovänners åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.
DS