Växa till medmänniska, istället för hat

Text: Matt 5:38-48

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.
-----------------

Den 28:e augusti 1963 höll Martin Luther King sitt berömda tal: I have a dream – Jag har en dröm – vid Lincolnmonumentet i Washington DC där 200 000 människor deltog i ”Marschen till Washington för arbete och frihet”.
Det är 56 år sedan.
“I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character. I have a dream today! I have a dream that one day, down in Alabama, with its vicious racists, with its governor having his lips dripping with the words of "interposition" and "nullification" -- one day right there in Alabama little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls as sisters and brothers.”
(”Jag har en dröm att mina fyra barn en dag ska leva i en nation där de kommer att bli bedömda inte utifrån färgen på deras hud, utan utifrån halten av deras karaktär.

Jag har en dröm idag!
Jag har en dröm att en dag, nere i Alabama, med sina ondsinta rasister….. att en dag just där nere i Alabama små svarta pojkar och svarta flickor ska kunna hålla små vita pojkar och vita flickor i handen som systrar och bröder.”(min översättning) )
Han talar med patos om mänskliga rättigheter, om att se på varandra som jämlikar oavsett ras och ursprung. Han talar om fredens väg.
Martin Luther King hade läst sin bibel och säkert det här som tillhör Bergspredikan. Jesus säger tydligt att vi inte ska välja hämndens väg, inte bitterheten och oförsonligheten.
Det är tuffa ord när ilskan vill ta över efter att ha blivit utsatt för oförrätter, våld, övergrepp. Vad menar Jesus? Ska jag finna mig i våldet och bara följa med?
Ska jag inte göra motstånd?
Motstånd gör Jesus hela tiden, motstånd mot ondskan och självgodheten, motstånd mot regler som förstör livet. Däremot – vad laddar du och jag motståndet med? Hat? Bitterhet? Hämnd? Oförsonlighet? Känslan av att vara förorättad? Moralisk indignation? Det håller inte sager Jesus. Det leder inte till försoning, till fred, till frihet, till befrielse….Det leder inte till upprättelse.
Det är en tuff medicin att svälja ibland. Det är en tuff medicin för vår tid där hatet firar triumfer inte minst på nätet.
Den fråga jag ställer mig utifrån Jesu ord är: Vad är det vi laddar våra tankar om frihet och rättvisa med? Egentligen vet både du och jag att när vi är ute efter hämnd så leder det inte till frihet för någon, inte för oss själva heller, det samma gäller ju bitterhet, oförsonlighet, moralisk indignation… Vi har alla erfarenhet av detta. Att vi står kvar med det svåra, med smärtan, med skammen.  Hur får du och jag upprättelse? Genom att ta ut hämnden, bitterheten, oförsonligheten på någon annan? Hur ska vi kunna lämna de här känslorna som bara fräter på oss inifrån? Som gör oss ofria att leva? Jesus ställer sin egen kropp mellan oss och hämnden, han säger – med mig tar hämnden slut, den är ingen väg. Vägen är kärlekens och den börjar inte med vår kärlek, utan med Jesus kärlek till oss. Och ur den springer en glädje som är vår – glädjen i Gud, glädjen i det verkliga mötet.
Jag vet inte om någon av er varit med om att verklig förlåtelse sker i mötet mellan människor, att båda vågar se sin del i det som hände. (Och då menar jag inte att offer för övergrepp ska se någon slags skuld, utan visa sin smärta.)

Jesus utmanar oss att inte gå in i hatet, inte arbeta med hämndens verktyg, inte söka fiendebilder hos andra – utan se människor och bjuda motstånd mot det onda med respekt, vänskap, kärlek, fred och frid. Det är en övning som vi får hålla på med hela livet, En övning som utmanar oss att växa och mogna som människor och Jesus-följare. Det är en fantastisk upplevelse när verklig förlåtelse sker och kärleken finns där även till den som gjort det allra värsta. Jag tänker på ”Dead man walking” en film om dödsstraff och om bönen som vägen till frihet. Sean Penn spelar en ung man som mördat två unga människor, en flicka och en pojke. Han är hård och vill inte erkänna sitt brott. Han är fylld av hat och så blir en nunna utsedd till att vara hans själavårdare när han sitter i dödscellen. Nunnan (som spelas av Susan Saradon) möter honom med kärlek och ser bortom hans hat, utan att förminska den förfärliga och onda handlingarna som han har gjort. Långsamt kommer han till sig själv och ser sin skuld. Han ser att han också är värd kärlek.
Det är en tuff väg för nunnan och kräver mycket tålamod. Den unge mannen är rå och oförskämd från början och det tar på krafterna. Hon får be och samtala mycket för att orka. Men kärleken vinner och hon bjuder motstånd mot det onda, mot hatet och hämnden. Föräldrarna till de unga människorna som dött är fyllda av hat och hämnd och vill bara att mördaren ska dö. De tycker nunnan sviker genom att hålla fast vid att också mördaren är en människa, värd kärlek. Men en av föräldrarna inser när den unge mannen som mördat är död – att detta håller inte, det finns ingen som bär. Så han kommer och sätter sig i kyrkan tillsammans med nunnan och ber – han söker kärleken, han söker befrielse från hatet och hämnden.

Martin Luther King säger i sitt tal så här: ”We must forever conduct our struggle on the high plane of dignity and discipline. We must not allow our creative protest to degenerate into physical violence. Again and again, we must rise to the majestic heights of meeting physical force with soul force. “                             

(Vi måste för alltid föra vår kamp på värdighetens och disciplinens plan. Vi får inte tillåta vår skapande protest att urarta till fysiskt våld. Om och om igen måste vi resa oss till de majestätiska höjder där fysisk makt blir bemött med själslig makt.(min översättning))

Vi är inte fullkomliga, iallafall inte jag, men när kärleken får gripa oss så sker något fullkomligt – en handling för den andra människans skull. Så låt oss be om att Guds kärlek ska fylla oss, låt oss be om fred och frid i hjärtat och när Gud välsignar oss kan vi få smaka stunder av fullkomlighet, av försoning – av kärlek. Det är Guds gåva.

Lotta Miller/präst