Text: Joh 16:16-22
När vi nu kan åka på E22 mot Malmö igen så kan du titta efter, Strax innan avfarten till Burlöv så hänger där en skylt strax som talar om för alla bilister om det går att köra på bron över till Danmark, eller om det blåser för mycket. Den ändras allt efter vindstyrkan.
Sverige är nog världsbäst på varningsskyltar för allt möjligt och det är oftast väldigt bra. Det hindrar oss från att skadas eller skada varandra. Det ska göra att vi undviker risker och att vårt liv fungerar smidigt. Samtidigt finns det något i alla dessa varningstexter och skyltar som kan lura oss, att livet är en kvickfix, en tillrättalagd bana som är skyldig oss att vara lättframkomlig. Vår kultur är fylld av bilder om det bekymmerslösa livet, den sorglösa glädjen och den sorgfria tillvaron.
Jag kan undra över vår trygghetsmani och vår vilja att alltid göra det smidigt och lätt. Vad händer med ett barn som aldrig får kämpa, utan ständigt lär sig att någon annan gör i ordning och fixar så att allt fungerar?
Om jag ständigt lär mig att mörkret ska någon annan ta hand om och ordna åt mig, vad händer då med mitt hopp och min tillit när det blir svårt? Söker jag då enkla lösningar för att det är svårt att stå ut med mörkret?
Är mitt hopp så svagt att jag inte vågar vänta på uppståndelsens timma i mitt liv, utan rusar iväg in i en rörelse som har enkla svar och blundar för komplexiteten i livet?
Håller vi på att beröva våra barn födelsens glädje med all curling?
Vad händer med en gemenskap, ett samhälle där merparten av alla medborgare tänker att livet ska fixas utan svårigheter? Där svårigheter nästan ses som en kränkning?
Har vi glömt att födelse alltid innebär ett mått av smärta och ångest. Det Jesus säger kan uttryckas med Luthers ord ”den kristnes glädje är tröstad sorg”. Det låter som en paradox och stämmer inte med vår tids föreställningar. Där vår kultur helst går omvägar om smärtan och sorgen, där går Jesus rakt in i sorgen och kallar den t o m glädjens väg, för Jesus vet att sorgen kommer att vändas i glädje.
Födelsen är allt livs början, ingångsport. Och all födelse innebär ångest och lidande. Vetekornet måste falla i jorden för att ge nytt liv, det går inte att undvika om det ska bli liv. Där sorgen inte får finnas kan inte glädjen finnas. Så är kärlekens villkor.
När förlossningen närmar sig för en kvinna som ska föda så innebär det smärta. Och det första som det nyfödda barnet gör om allt är som det ska, det är att skrika.
Det går inte att undvika födelsens smärta och vånda.
Även om inte alla av oss kan ha erfarenheter av förlossningar så har vi erfarenhet av våndan när något ska födas, när livet förändras.
Är det så att vi vårt samhälle och i kyrkan viftar bort våndan och vill att det ska gå smidigt och lätt? Att vi inte vill höra, inte se hur det verkligen är? Inte kännas vid mörkret som en del av livets väg?
Vägen till livet är ibland skrämmande. Frestelsen finns där att vända mörkret ryggen, att försöka utestänga alla erfarenheter av det som vi förknippar med mörker, det som stökar till, som inte låter oss vara ”snabba” och ”effektiva”.
Jag tänker på gånger när någon av oss kämpar och trons väg är svår, när den inte är ljus och glädje? Vad svarar vi då? Att det är något fel på din/min tro? Att du/jag måste be mer? Gör vi det till en fråga om prestation?
Eller vågar vi se att mörkret är en del av växten? Kan vi se att korsets kraft finns där mitt i mörkret? Att fröet måste läggas i jorden och dö för att ge ny frukt. Det kanske du och jag inte tänkte oss, att din/min växt skulle innebära någon slags död också i våra liv.
Vetekornets lag, gäller Kristus själv, det gäller kyrkan, det gäller vårt samhälle likaväl som var och en av oss i vårt enskilda liv.
Livets födelse har sin väg – genom död till liv och det gäller allt, också min egen tro, mitt eget liv.
Johannestexten idag är en del av Jesu avskedstal och lärjungarna är förvirrade, de begriper ingenting. Vad menar Jesus? Vi förstår inte?
Jag tror att många av oss känner igen den här vilsenheten och övergivenhetens hugg, att det är svårt att förstå vad det är som händer. Vi reagerar med sorg och vrede.
Påskens händelser ligger framför och lärjungarna är inte beredda trots att Jesus talat om detta upprepade gånger.
I smärtan och övergivenheten finns också en fråga – Var går vägen till livet? Var går vägen till det som ger mig kraft, ger mig hopp?
En kort tid – säger Jesus och för hans åhörare är det kända ord som kopplar tillbaka till profeternas ord och för de första kristna var det också ord med väldigt stark innebörd.
Bland de första kristna fanns en stark känsla av att tiden gick mot sitt slut, att världens omvandling var nära. Och nog kan vi känna igen oss i deras oror – vi lever också i en orolig och föränderlig värld.
Hör du trösten i Jesu ord? En kort tid – det finns en gräns för ondskan, kanske utanför vår horisont och det finns en gräns. Våldet har inte sista ordet, inte heller förtrycket och döden.
Det finns ett hopp.
I avskedstalet finns en avklädd realism som den första kristna kyrkan kände igen – om förföljelsen och att världen/ makten skulle glädja sig åt deras bedrövelse, sorg, utsatthet.
Det är en hård och oönskad sanning som fler genom historien smakat – att bli hånad för sin tro, för sin kärlek, för sin vilja att leva efter Guds vilja, för sanningen, för ett liv i tjänst för rättvisa och rättfärdighet.
Det finns inget överslätande i texten – det är på ärlighetens villkor som Jesus talar. Kristen tro är inget erbjudande om en lyckomedicin mot allt, men ett hopp trots allt och i allt. En närvaro som aldrig ryggar.
Det finns ett löfte i Jesu ord – att vår sorg ska vändas i glädje. Att döden och bedrövelsen inte har sista ordet. Att uppståndelsen sker i våra liv och för oss.
Det växer fram en tillit i lärjungarna som ger dem kraft att fortsätta, annars skulle faktiskt inte kyrkan finnas! Det föds en närvaro som bär dem och bär många i detta nu.
Det kan bli storm i världen eller i ditt eller mitt liv.
Då finns det i stormen en vägskylt, ett tecken, korsets tecken som ger oss kraft. Korset som alltid står kvar, som visar Guds närvaro, på livets väg – genom död till liv.
Därför kan vi leva tröstade och närvarande i vårt nu med uppståndelsens hopp levande!
Lotta Miller/präst