Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” Luk 1:39-45
Här kommer en ung kvinna gående till sin släkting och jag kan tänka mig att hon behöver stöd. Hon har varit med om något omtumlande och stort. Hennes världsbild och förståelse av vem hon är har skakats om ordentligt.
Jag har svårt att tro att hon förstår hur stor hennes roll i historien faktiskt blir. Hon kommer att kommas ihåg när härskarna för länge sedan är glömda. En ung tjej från Nasaret som dessutom måste vara orolig, vad ska nu hända?! Vad innebär hennes JA till Gud och till att föda ett barn? Vilket pris får hon betala? Det vet hon inte än.
Känner hon hotet om utanförskap på väg till Elisabet?
Det är när hon mött Elisabet som lovsången brister ut, inte innan.
Hur var det att vara Maria och Elisabet före Johannes och Jesu födelse? Hur var det att vara ogift och gravid i ett samhälle som krävde kontroll över kvinnan och hennes sexualitet, över barnafödandet? Hur var det att anses ofruktsam (Sakarias tycks inte ha någon del i ofruktsamheten?)? Att inte uppfylla rollen som förväntades av en kvinna? Att inte stämma in i samhällets normer?
Det kan alla känna igen sig i, inte bara kvinnor, utan alla oavsett kön.
Utanför är hårt att vara om jag vill vara med. Att vara utan röst, osynliggjord tar kraft och tär på hoppet. Skammen av att inte duga, att inte vara rätt – sänker mig i ett mörkt hål om det tar över.
Två som lyfts ur utanförskapet, ut ur skammen, ut ur tystnaden - är Maria och hennes släkting Elisabet. Båda fick erfara vad det innebär att bli befriade från skammen och ryckta ur vanäran som deras omgivande samhälles normer lagt på dem. Båda kvinnorna vet hur det känns att vara baktalade och osynliggjorda. Vet vad det är att inte få erkännande och en egen plats. Vet hur det är att vara utan röst. Och de får en röst!
Att följa Marias exempel är att tro att också min röst och min sanning har giltighet. Att det finns en nåd att få i det ärliga mötet där vi säger som det är. Inte som vi önskar att det var eller tror att det borde vara.
Maria är en förebild – hon är beredd att lära sig något nytt, när hon lämnar sin bekvämlighetszon, sin trygghet, sitt hem för att gå Guds väg. Det är inte smärtfritt och inte helt riskfritt men där finns en nåd i erfarenheten som går på djupet.
Maria är stark, och hennes styrka är sammansvetsad av sårbarhet, smärta och lovsång nedifrån, det som ofta upplevs som svaghet. Och som är vår styrka i tron på Kristus.
En styrka som inte förnekar det svåra och sårbara, som inte ljuger, som inte är beredd att trampa på andra, som sjunger Guds lov i trots mot ondskan och i glädje över tillhörigheten till Gud. En styrka som behöver andra, som Elisabet.
Maria praktiserar tålamod. Det är knappast en kvalitet som vår tid värderar högt. Allt ska gå snabbt och vi sitter nästan och hoppar om datorn går segt. Att vänta och lyssna är något som flera av oss behöver öva på. Kanske det är så att det finns en nåd som väntar just i tålamodet och lyssnandet – att något nytt bryter fram som aldrig kommer om vi rusar förbi varandra.
Maria visar ödmjukhet och det är något som vi ofta har svårt för. Vårt samhälle drar fram att vi ska hävda oss själva och ofta tycks det vara ok att göra det på andras bekostnad.
Men ödmjukheten innebär inte att försvinna och acceptera vilka villkor som helst, det gör ju inte Maria.
Ödmjukheten innebär att centrum är utanför henne själv, att hon ser att hon är en del av Guds värld.
Att hon ser sitt beroende av Guds nåd, att Gud är större – Helig. Att vara ödmjuk är inte att vara tyst inför orättvisan och förtrycket däremot att vara beredd att se sin egen del också.
Vi har inte råd att undvara ödmjukheten.
Vi har inte råd att fortsätta tänka övermodiga tankar.
Vi missar livet och det bryts ned. Övermodet ser inte var livet förnyas och är upptaget av sig självt.
Övermodet ser inte samhörigheten och det ömsesidiga beroendet, vågar inte ta till sig det svaga och sårbara, inte det främmande.
Ödmjukhet innebär öppenhet, att upptäcka livet, att inte vara färdig utan att hela tiden vara beredd att lära sig något nytt.
Den vinns genom det som livet ställer dig och mig inför, genom att vi tar emot livet som det är med törnar och allt. Istället för att ödsla kraft på att hävda ”det är inte rättvist att jag..” eller det här har jag inte förtjänat”.
Det finns en nåd gömd i ödmjukhetens hållning.
Båda kvinnorna får smaka kraften i julens budskap redan innan de förstår vidden av det.
De lyfts upp och får en plats och en röst.
Deras väntan blir till glädje.
Dessutom hade Elisabet gått med en längtan så stor hela sitt liv, en längtan som aldrig fått något svar. Ett utanförskap som hon inte kunde göra något åt och som lades på henne. Maria som först blir rädd för den skam som Ängelns budskap kan innebära får en stark röst och en plats t o m i världshistorien.
Och Gud ger Elisabet Johannes.
De som ingen räknade med har betydelse för oss alla. De som ingen trodde hade något att komma med är avgörande för vårt hopp!
Gud har en förkärlek för dem som inte syns! Gud ger dem plats i världshistorien!
Gud vill ge oss ögon så vi ser dem vi gick förbi, höra den röst som tystnat i skam och lyfta upp den som inte tror sig ha rätt att vara synlig! Det gör nämligen Gud, så du är sedd och räknad med. Kom och delta i glädjen med Maria och Elisabet!
Lotta Miller/präst