Vår tid skulle verkligen behöva ge sig ut i öknen för att skärskåda sina egna motiv och för att få klart för sig hur vi använder vår makt och till vad. En plats som rensar från all bråte så vi kan se vad som pågår. En maktanalys och ett val. Vår tid skulle behöva prövas likt Jesus gör i öknen i söndagens evangelietext.
Att makten kan användas på ett djävulskt sätt finns det väl ingen av oss som tvekar om. Berättelserna är många:
Unga flickors skolgång och framtid som offras för talibanernas skull. Olja som går före mänskliga rättigheter – inte handlar den makten om barmhärtighet eller medmänsklighet.
Inte heller meningar som ”vi följde bara reglerna….” fast någon offrades för vår egen rädsla, vår egen bekvämlighet eller mediernas makt som kan driva en människa, ett område eller en grupp ut i periferin. Barn som inte har någonstans att bo – i Sverige?! Barn som fråntas alla möjligheter för att deras ålder skrivs upp godtyckligt och de utvisas till en minst sagt osäker framtid.
Sjuka människor som förlorar sin sjukpenning för att en läkare som inte träffat människan ifråga har bestämt det.
Ända ner till det personliga där vi kan använda vår makt över någon för vår egen girighets skull, där vi t o m i kärlekens namn försöker genom kontroll bestämma hur den andre ska vara. Vi vill så gärna leka gud och bestämma. Vi vill samla makt för vår egen skull. En makt som skär av all gemenskap, eftersom gemenskap bygger på ett möte mellan människor där det är ömsesidighet och närvaro som gäller.
Evangeliet på söndag har en stark symbolisk karaktär. Det var en av den första kyrkans verkligt viktiga texter. Det var en jubeltext därför att läkningen av det sjuka i mänskligheten börjar i öknen (och fortsätter i korsdöden och uppståndelsen). Gud väljer helt och fullt att bli människa i Jesus. Liksom du och jag slipper han inte undan maktens, girighetens, kontrollens frestelse, inte heller hybris-risken (att jag är bättre än alla andra, de är svagare mm) – och Jesus väljer konsekvent det mänskliga, han förlorar aldrig sin mänsklighet och han blir aldrig omänsklig. Han väljer barmhärtigheten framför makten. Han väljer maktlösheten i stället för maktfullkomligheten. Just så blir det gudomliga synligt, i det verkligt mänskliga.
Den första kyrkan och vi firar segraren som är en förlorare, vi firar en loser som är vårt envisa hopp.
Jesus förs ut i öknen som en del av hans förberedelse för hans uppgift. Det är ett möte med vem han verkligen är, vad han är född till. Och det är en väldigt stark upplevelse att känna – det här är det jag ska göra, jag har kommit rätt. Hur blir man den man är? En sida handlar om hur du och jag hanterar makten. Vad gör du och jag när vi inte vet vem vi är? Börjar du och jag försöka kontrollera allt omkring oss? Börjar vi styra och ställa med dem runt omkring, bestämma vilka de är, istället för att våga gå ut i öknen? Det märkliga är att vi kan styra och ställa både genom att domdera och genom att ständigt spela offer fastän vi inte är det.
Jag tänker att vår tid nästan odlar att falla för frestelserna. Stenarna ska bli bröd – bli något som går att konsumera, något som går att sälja, en form av frosseri. Allt ska vara mycket, stort och lönsamt. Allt från läsken till långvården, relationerna till medierna faller in i girigheten i dess olika former.
Jesus väljer barmhärtigheten – då väljer han också sårbarheten – den enda vägen till kontakt på djupet, den enda vägen till verkligt mänskligt liv, till det gudomliga.
Jesus gör under av barmhärtighet, av att han grips av en annan människas öde – människor är inte instrument, något han använder – utan någon han möter.
Ska vi tro på djävulen? Tillhör inte det en gammal världsbild? Nej – vi ska inte tro på djävulen. Vi bör lämna en gammal världsbild eftersom den inte hjälper oss. Däremot finns det anledning att ta sig i akt för de förstörande krafterna. En udda figur med svans tillhör en helt annan världsbild än vår och den blir i den närmaste komisk som bild.
Per Svensson, kulturjournalist och redaktör skrev för en del år sedan en bok om ondskan. Det finns mycket ont som människan, vi själva är orsak till. Som är en slags vardagsondska – inte särskilt dramatisk och som går att förklara med mänskliga konflikter. Men skriver han – det finns lägen där det inte går att förklara varför någon gör så fruktansvärda saker om man inte talar om en utanför stående makt. Det är värt att tala om– hur vi uppfattar det onda?
Däremot tror jag det är flera av oss som har erfarenhet av öknens torka och utsatthet, av att maran rider oss och vi har svårt att hitta en möjlig väg att gå. För i öknen är det verkligen lätt att gå vilse – landmärkena förändrar sig så de inte går att känna igen. I det ödsliga landet försvinner det självklara, där försvinner min kallelse, min mening.
Den enda som verkligen känner öknen är Jesus – han behåller sin barmhärtighet, sin mänsklighet – därför kan han vara hos dig och mig, därför kan vi överlämna oss i hans händer – för de är verkligen barmhärtiga.
Jesus återupplevde Israels folks vandring i öknen, hans svar är hämtade från femte moseboken i Gamla Testamentet. Han vinner barmhärtigheten där de förlorade den, han behåller sin mänsklighet där de tappade den. Jag tror att de flesta av oss kan känna igen sig i Israels folk och deras vandring. Finns det ett slut på lidandet, på ondskan?
Därför behöver vi hålla söndag för att höra att ondskan inte har sista ordet, att ondskan inte vinner över sanningen till slut. Vi firar söndag för att kärleken är starkare än döden, för att ”tilliten som Kristus vunnit åt oss är större än all makt och ondska vill.”
Vi firar att Gud i Jesus Kristus ”gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt./ Han kände din puls. Han blev trött liksom du och han älskade dig överallt.
Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt./ Hans seger blev din. Han var frestad som du - / och han älskade dig över allt.
Amen
Lotta Miller/präst