Text: 1 Mos 45:4-8; 1 Petr 4:12-19; Matt 23:37-24:2
Kriser och katastrofer tillhör vår nyhetsvardag. Det är bomber i brev, journalister som blir mördade och plast som flyter runt i haven och t o m tar sig in i våra och djurens kroppar. Det är inga svårigheter att levas sig in i upplevelsen av kris som finns i söndagens texter. Där är ju vi också.
Det går inte att göra hur som helst utan att det får konsekvenser. Förr sa man att synden straffar sig själv, men då var det alltid på ett personligt plan och ofta som ett uttryck för förtryck eller skadeglädje. Det kan vi leva utan. Men det går inte att göra hur som helst utan att det får konsekvenser. Vi kan inte stoppa huvudet i sanden som en struts och tro att då händer ingenting. Och det vet vi. Men ändå kan jag känna att det finns en struts i mig, som gärna vill stoppa huvudet i sanden och blunda för verkligheten.
Jesus är tydlig att vi inte kan leva utan att det får konsekvenser. Destruktiva levnadssätt, konsumism och frihetsberövande och dödande av människor och djur får efterverkningar som vi inte ville se eller kunde överskåda. ”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus” ,säger Jesus. Det går inte att bränna ned någons hus, utan att det får
Det ställs många frågor i vår nutid som handlar just om att se sin egen delaktighet i vad som händer, både för politiker på hög eller lägre nivå, men också för oss som enskilda medborgare.
I filmen Lejonkungen finns en scen där pappa Lejonkungen säger till sitt barn Simba: Du är mer än du blivit. Simba har förlorat sig själv och där kanske vi kan känna igen oss som mänsklighet och som enskilda människor. Finns det någon tro på humanism och godhet i vår tid? Finns det mer i oss som vi vågar tro på? Ingen lätt fråga med det senaste århundradets historia och även vår nutid.
Samtidigt finns Josef där, i söndagens text från Första Mosebok, som möter sina bröder, bröderna som slängt honom i en djup brunn och sålt honom som slav, som svek å det grövsta. David skulle ju kunnat välja hämndens väg, men det gör han inte. Bitterhet och hat får inte bestämma hans livshållning, utan det gör hans relation till Gud. Han säger till sina bröder: ”Gud skickade mig före er för att trygga er fortlevnad på jorden och för att bevara ert liv ...” Berättelsen om Josefs liv blir en annan än offrets, genom att hans livsuppgift bestäms av gudsrelationen, av uppgiften att rädda sin familj, sitt folk. Josef har inte övergett sina bröder fastän de har övergett honom. Det är lätt att se Josef som en föregångare till Jesus i detta. Gud har inte övergett människan även om människan har övergett sig själv.
I Sydafrika sjöng man under motståndet mot apartheidregimen, sjöng med glädje, sjöng sånger som tackade Gud och arbetade för ett demokratiskt och icke-rasistiskt samhälle. ”Det gör oss inget om ni oss fängslar, vi är fria och bärs av hopp… ” (Sång från Sydafrika), ”Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat, ljuset upplyser mörkret, livet segrar till slut. Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek.” (Sv Ps 782) Det finns ett trotsigt hopp i tron på Jesus Kristus. En tro som inte ser döden som slutet, som även i utsatta lägen håller fast vid livet som gåva och kärleken som livshållning. En tro på Jesus Kristus som inte överger någon enda av oss, inte heller dig eller mig i vår mörkaste stund.
Det trotsiga hoppet som lever av Guds närvaro, inte av tidens godkännande. Den kämpande tron som lever av Guds möjligheter, inte av de egna. Vi får krypa in under Guds vingar och hämta kraft och leva i Guds beskydd och ur det växer en tro att godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat och ljuset Jesus Kristus upplyser mörkret. Därför kan vi hoppas!
Lotta Miller/präst