Tredje söndagen i Fastan
Text:1 Sam 17:40-50
David tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Med slungan i handen gick han emot filistén. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom – det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. ”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. ”Kom hit”, ropade han, ”så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.” David svarade: ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.” När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd.
Berättelsen om David och Goliat känner vi kanske igen. Och på ett sätt känns den kanske lite våldsam – men jag tror inte poängen är att vi ska gå ut och slunga sten på varandra. Snarare tvärtom.
Lille David som var helt otippad segrare, som Goliat borde ha gjort mos av – han ser en annan väg än alla andra ser, en mindre storslagen än att anfalla Goliat med rustning och svärd. Och genom att välja den vägen vinner han. Det goda vinner över det onda. Och det är något i mig som jublar varje gång jag läser den här berättelsen.
Kanske är det för att det är lätt att identifiera sig med David. Inte för att jag känner mig som en storslagen kämpe på det godas sida – utan därför att jag ofta känner mig väldigt liten i kampen mot det onda.
Det räcker, som vi vet, att se en nyhetssändning. Så mycket av tiden går åt att berätta om våld, krig, död, sjukdom och annat elände. Merparten av ett nyhetsprogram brukar handla om sådant som gör människor ont, om ondska. Och det är lätt att känna sig liten där framför TV:n. Att undra om det egentligen är lönt att kämpa – för kommer vi någonsin att vinna i kampen mot det onda?
Så frågar min hjärna, som sitter med sitt förnuft och ser hur hopplös kampen är. Men ändå är det någonting i mitt hjärta som ropar: jo, det är visst lönt! Vi måste kämpa mot det onda! Och jag tror att i den här frågan, får vi lyssna mest på hjärtat. För jag tror att, precis som David, det är med hjärtat vi får kämpa mot det onda, och det är med hjärtat vi kan vinna. Inte över allt det onda kanske, men över små, små bitar i taget. Små, små segrar som kan betyda något för någon människa.
Jag tror att vi också gör det, kämpar mot det onda, många gånger utan att ens tänka på det. Vi gör det när vi skänker pengar till människor som behöver dem, eller ser till så att alla får varsin kaka istället för att Lisa får 27, eller betalar skatt eller hälsar på varandra eller ber en bön för någon eller ser till så att vi inte slänger igen dörren mitt i ansiktet på någon.
Och jag tror att det är så vi får kämpa för det goda. På riktigt David-sätt, genom små, små handlingar. Inte genom det storslagna, eller det som några kanske förväntar sig.
Önskan om det goda tror jag ligger i oss, vi har förmågan att välja det goda framför det onda, och gör det också många gånger om dagen. Och kanske är det vårt viktigaste vapen i kampen: vår vilja. Även om det ibland blir fel för oss alla, även om vi också har del i det onda i världen, så är ändå vår vilja till gott det som gör att vi kan vinna i längden. Och alla har vi redan gått många mil på det godas väg. Vare sig vi tänkt på det eller inte. Vi kan kanske känna oss små ibland – och då får vi minnas att det var David också. Var och en av oss kan göra något i kampen för det goda. Ett vänligt ord, eller en bön, kan tyckas som något litet. Men kanske är det just i det lilla och oväntade som den största kraften kan visa sig ligga.
/Linda Isberg, präst