Johannesevangeliet kapitel 10, vers 22-30
Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då omringade judarna honom och sade: ”Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet.” Jesus svarade: ”Jag har sagt er det, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och Fadern är ett.”
Kanske är hon sex år, kanske tolv… Det är svårt att veta. Kläderna är slitna men inte smutsiga. Hon bär varken skor eller sandaler när hon möter oss på den dammiga grusvägen som leder oss in i byn.
Med sina stora bruna ögon ser hon på mig.
När jag ler till svar börjar hon fnissa generat och med sin hand döljer hon den vita tandraden.
I andra handen håller hon pinnen som hon lutar sig mot. Runt omkring henne rotar getterna i den torra jorden för att hitta några gulnade grässtrån att tugga i sig.
Vi befinner oss i en liten by utanför Semiligoda, i Orissa i Indien, för att lära oss mer om arbetet med microkrediter. För ett år sedan var getterna 7. Nu är de 24. Kvinnogruppen har arbetat hårt och arbetet har gett resultat. Nu finns det mat åt alla. Utsäde för nästa säsong.
På avstånd följer hon mig genom byn. Ibland får vi ögonkontakt.
Ibland har hon fullt upp
med att hålla ordning på sina getter. Ordlöst har ett möte skett och herden har fått ett nytt ansikte.
Vissa erfarenheter i livet ändrar för alltid en bibeltext eller en gudsbild. Mötet med den lilla flickan i Indien var en sådan. Den här våren och mötet med Covid -19 kommer sannolikt att göra detsamma. Bilden av herden, som ofta upplevts daterad och otillgänglig ställs i nytt ljus när Sveriges ledarskap under pågående pandemi diskuteras över hela världen och begrepp som flockimmunitet används dagligen.
När tillvaron präglas av ovisshet höjs krav på tydligt ledarskap. När kan vi börja leva som vanligt? När kan vi träffa våra barnbarn? Vem avgör om restauranger ska stänga ner för att människor sitter för tätt på uteserveringarna?
I dagens evangelietext ville människorna runt Jesus också ha tydliga svar. ”Håll oss inte i ovisshet, säg oss öppet om du är Messias”.
Trots allt som människorna där och då sett Jesus göra och hört honom säga, förstod de inte vem han var. Det är som att stora perspektiv behöver tid och avstånd för att uppenbaras.
Så tänker jag att det är också i den situation som vi just nu står i. Vi behöver tid och avstånd innan vi fullt ut kommer att förstå vad det är vi upplever. Men här och nu behöver vi hopp och förtröstan. Och vi behöver varandra.
Vår samhörighet med varandra och vårt beroende av varandra har sällan varit så tydligt.
De val jag gör påverkar människor som jag aldrig träffat och aldrig kommer att träffa. Min oförsiktighet kan orsaka stort lidande och till och med död, för andra människor i flocken.
Och de flesta av oss gör vad vi kan. Vi tvättar händerna, stannar hemma när vi känner oss sjuka, håller avstånd till varandra och avstår från många av de sociala sammanhang vi vanligtvis finns i. Vi gör det för vår egen skull men också för varandras skull, för flockens skull. Och det är fint. Samhörigheten blir tydlig.
I St Hans kyrka hänger en altartavla skapad av Stig Carlsson. Som bas en stor grön glob, symbol för vår värld, vår jord och varje människas liv. I globen ryms tre överlappande cirklar, bilden av den treenige Guden som skapare, befriare och livgivare. Högst upp på globen syns det leende korset i ljust trä, som skuggas av ett rakt kors i mörkt trä. Mörker och ljus, långfredag och påskdag, i alla människors liv. Från basen av altartavlan flödar glasprismor i olika röda toner. Ande, liv, blod och vin – för dig utgiven.
Bland dessa prismor, blodplättar - finns flera som leder tanken till bilder av Covid-19. Något som Stig Carlsson omöjligt visste när han skapade sin altartavla som invigdes 1981. Sedan dess har människor firat gudstjänst, delat gemenskap, gråtit, tackat och bett med dessa glasprismor framför ögonen. Barnfingrar har klämt och känt, ovetandes om att de några år senare skulle rita samma form och kalla den Corona.
Och mig skänker det hopp. Påminnelsen om livets villkor och förutsättningar. Att livet rymmer umbäranden, svårigheter och utmaningar och att Gud finns med också där. ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.”
Många kommer att utstå lidande. Alla kommer inte att klara sig. Men om vi tillsammans hjälps åt kommer lidandet att begränsas. Och korset påminner om att vi aldrig är ensamma i det vi erfar. Inte heller i döden. Gud är där med oss och gör död till liv.
Carina Brink/präst
Psalm 899 av Tomas Boström:
Innan verkligheten vaknat har du vakat över mig.
Innan första andetaget har jag andats djupt i dig.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.
Innan någon visste om mig har du kallat mig vid namn.
Innan stormarna bedarrat har jag vilat i din famn.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.
Innan vågorna har lagt sig har du vaggat mig till ro.
Innan någon öppnat dörren har du tänkt var jag ska bo.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.
Innan livet ens har börjat har du burit det till slut.
Innan döden slutit in mig har du öppnat vägen ut.
Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.