Törsten som tillgång
Det är lite kaos och oro i luften – just nu hos oss – och det var det på den första pingstdagen också. Ingen visste riktigt vad som skulle komma och det verkar ingen riktigt veta nu heller.
De är förvirrade, det kan vi nog känna igen.
Det tillhör en kris att förvirringen kommer och det kan vara svårt att stå ut – och ändå finns det hopp mitt i förvirringen, mitt i oron.
Jesus ropar efter dem törstiga, dem som bara måste få dricka.
Det är människor som lever med brister som Jesus ropar efter.
Vad saknar du? Vad handlar ditt livs brister om?
Vad saknar vi? Som kyrka? Som samhälle och tid?
Vad är det för gapande hål vi lever med?
Här finns brister som handlar om avstånd, om ensamhet, om brist på frid och ro, om att vi tappade flera saker på vägen mot tillväxten som nu blir tydliga, om prioriteringar som inte håller vid närmare eftertanke och behov som försvann i det höga tempot men som nu blir tydliga och andra saker som vi trodde var så nödvändiga men som visade sig inte bära.
Pandemin i all sin hemskhet, krisen som vi befinner oss i, gör tydligt för oss hur beroende vi är – av livet som gåva istället för krav på vad livet ska innehålla, - av varandra för att orka som människor och hålla som samhälle, - av bönen för att hitta kraft. Banden mellan oss blir synligare i en tid som denna.
Nu måste vi vänta på varandra – det går inte att några hävdar sig friska och struntar fullständigt i restriktionerna – vi måste vänta på att det blir säkrare för alla. Kanske det är tid för att lyssna?
De av oss som är äldre har hamnat mer i fokus och banden mellan generationerna har stärkts och svagheterna i äldreomsorgen blir blottade och omsorgen behöver sättas i första rummet på ett annat sätt. Kanske det väcker en längtan efter mer gemenskap över generationsgränserna?
Hemlösheten har blivit en ännu större börda för den som saknar hem, var ska den isolera sig?
Lyssna till törsten – Gud kan vilja säga något!
Det kommer något efter
Folk samlas från många länder, i den då kända världen, den första pingstdagen. Språk, kulturer och olika människor blandas och det som är undret är att olikheten inte leder till motsättningar utan olikheten bejakas och är en tillgång.
Var och en hör sitt eget modersmål talas – dem av oss som varit någon annan stans i världen eller kommer från ett annat land vet hur skönt det är att få höra något på sitt eget språk och bli indragen i gemenskapen. Det är som att språket ger oss tillgång till delar av oss själva, som är svåra att uttrycka på ett annat språk, framför allt i början – då är det nästan omöjligt.
Och det kommer något efter oron! Det kommer något efter kaos och törst.
Det är vi oss genom folket i Jerusalem. Den heliga Anden kommer till dem och kommer också till oss.
Ta därför din törst på allvar – den är en möjlighet till Gudsmöte och ny kraft, friskt vatten för livet!
Ta därför din oro och ställ dig inför Gud, det kommer en ny dag, Anden vill hela och bära dig.
Det som händer är ju att plötsligt är kommunikationen utan hinder, glädjen och gemenskapen sprider sig, det finns en Närvaro som uppfyller lärjungarna, som berör alla oavsett var de kommer ifrån. Det är oväntat, överraskande och härligt! Och utanför deras kontroll!
Här finns ett hopp mitt i förvirringen – Livets Ande kommer till oss.
Det är inget hurtigt tillrop från någon som inte vet hur livet är. Det är från en som varit människa precis som du och jag. En människa som går genom förvirringen, sorgen, lidandet och döden. En som känner med oss och delar vårt liv - Jesus Kristus.
Olikheten är en tillgång
Livet i den Heliga Ande är spännande och skapande, utmanande! En av pingstens gåvor är att olikheten inte är en källa till utanförskap utan en förutsättning för gemenskapen. Olikheten är en tillgång. Jag tänker på dem av oss här och överallt i världen som upplevt hur deras/din/min olikhet har setts som ett hinder för att få vara del av gemenskapen, har varit ett skäl till uteslutning. Här är den ett skäl till att få vara med. Det är Guds mening med olikheten, den är en tillgång – det är inte alltid lätt att vara olika. Det kräver mycket av oss och det får oss att växa.
Guds tilltal till dig och mig är alltid personligt, därför hör var och en sitt eget språk talas på den första pingstdagen. Andens gåva är bejakande av vår unika identitet och vår kultur.
Gud är inte upprepningens gud utan Skapandets Gud.
Om vi tänker efter så vet vi detta – det goda, skapandet vill många saker och har många uttryck, kärleken har många uttryck, skulle vi använda precis samma uttryck allihop skulle det inte fungera och inte bli kärlek.
Det onda är upprepning, vill ett och det samma hela tiden – kroppens förstörelse, förintelse och död.
Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er, säger Jesus.
Friden går på djupet och handlar om samstämmighet, om consensus – att hitta enighet utan att tvinga någon. Det handlar om en gemenskap bortom likheter, där gemenskapen bottnar i Gud själv. Vi är tillsammans Guds avbild och då måste vi vara olika för att vi ska ana Gud, vi är alla en bit i mosaiken.
Andens gåva till oss innebär att vi är bejakade på djupet som de olika människor och personer vi är var och en. Här finns en utmaning för oss som kyrka att verka mot uteslutning av människor i vårt samhälle, att säga nej till utanförskap och till att människor blir satta i marginalen. Gemenskapen i kyrkan och samhället blir alltid rikare och tryggare om alla kan hitta en plats. Pingstdagen är ju kyrkans födelsedag – tänka vad kan Anden föda i oss nu i denna törstens tid?
Pingstdagen är en spännande dag – uppenbarelsen av vem Gud är fortsätter, den är inte slut. Lärandet är inte slut. Som kristen lever jag i en ständigt levande rörelse – den har inget att göra med hur många år jag går/gick i skola eller om jag har ett arbete.
Vårt lärande handlar om liv i Gud, inte upprepning.
Vi är inte ensamma i krisen. Jesus Kristus går med oss genom krisen till något nytt.
Jesus rör vid dem som ingen annan vill röra vid, dem som andra är rädda för att smittas av, dem som kämpar med övergivenheten, han drabbades av livet och döden som du och jag.
Det är ljuset från Kristus som lyser över oss och våra liv.
Och i det ljuset kan en egendomlig omvärdering ske av allt det som drabbar oss. I krisen kan vi få höra Andens röst som säger till oss – detta är inte slutet. Detta är början till något nytt, något annorlunda.
Andens tid är nu – låt oss ställa oss i Guds livsström och låta oss beröras.
Kom Heliga Ande, kom du vårt sanna ljus!
Lotta Miller/präst
När pingstdagen kom var de alla församlade.
Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt.
De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem.
Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen.
När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas.
Utom sig av förvåning sade de: »Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar?
Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas?
Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.« Apg2:1-11
På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: »Är någon törstig, så kom till mig och drick.
Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.«
Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.
Joh 7: 37-39