Text: Rom 1:16-17; Matt 8:5-13
Hör tillit och förändring ihop? Det kan jag fundera över om jag tittar mig omkring i vår tid. Förändringar kan ju vara så många saker. Allt från att gatan byggs om till att någon i min närhet dör eller jag själv får vara med om något livsförvandlande – både av positiv karaktär – som en förälskelse eller ett barnbarn och av förfärande karaktär – som våld och hat, förstörelse och skjutningar. Förändring är inte entydigt. Martin Luther är med om en stor förändring när han läser Romarbrevet om att det är från Gud rättfärdigheten kommer. Hans liv förändras radikalt och han får en enorm energi och glädje av detta. Han behöver inte frälsa sig själv, vara sitt eget mål eller visa upp ett perfekt liv – det hänger inte på honom. Han kan slappna av. Gud är den som bär. Han kan lägga ner alla idéer om att han ska vara perfekt som människa. Och han vågar se sitt eget mörker för det finns hopp. Det finns en kärlek som håller för det också. Så förändringen för Martin Luther var verkligen positiv och livsavgörande i allra bästa bemärkelse, inte utan kamp och svårigheter, men livsförvandlande. Det satte igång hela reformationsprocessen, även om han inte hade en aning om vad som skulle hända när han läste Romarbrevet. Martin Luther tog Gud i handen och hans liv förändrades och i allt detta litade han till Gud.
Tillit är för oss ett positivt ord. Ett barn visar tillit och vi vill värna barnet och inte förstöra barnets tillit, och vi vet att barnets tillit blir naggad i kanten. Vi kan inte bara leva i tillit då blir vi lurade, en liten portion misstro behövs också. Sen önskar vi att barnet lär sig det så varsamt som det bara går. Vi kan inte tala med varandra och få kontakt om det inte finns ett visst mått av tillit. Vårt språk utgår från att det finns en tillit, inte oreserverad, men ändå, att jag kan lita på att du menar vad du säger och att det har bäring på något. I Matteus-evangeliet berättas om en officer som visar stor tillit till Jesus. Han litar på Jesu ord. Har Jesus sagt det så gäller det. Även Jesus blir förvånad över mannens tillit, över mannens tro. Och sätter den romerske officeren, han som inte tillhörde rätt grupp (han tillhörde ju ockupationsmakten) som en förebild genom sin tro.
Paul Tillich (1900-tals teolog) skrev som tro som tillit. Tillit till den som bär mitt liv, som ytterst är min källa, min tilltro. Att leva i tro är innebär inte att vara naiv i sin tillit. Tilliten handlar inte om att alla alltid gör det goda eller att det alltid går mig väl. Däremot att Gud alltid vill mitt liv och vill mig väl. Att jag har ett hem i Gud. Tro och tillit är inte något statiskt, då dör den eller hamnar vilse. Tro och tillit lever ständig rörelse, förändring och vilan är inte att allting är säker utan att Guds kärlek bär allt, också mig genom det värsta.
Jag blir berörd av officerens djupa medkänsla, han skulle inte ge sig utan att hans tjänare blir frisk. Och han blir frisk. I helandet visar Jesus hur Gud hela tiden bjuder motstånd mot allt som hindrar Guds barn från att leva överflödande liv, allt som bryter ner livet och han visar på Guds förmåga att återskapa hälsa och liv.
Tro och tillit är inte alltid enkelt. Ibland svajar det och det blir mörkt. Då behöver vi varandra, vi behöver få höra att tilliten i Gud inte är vår ensamma angelägenhet. Guds medlevande i Jesus Kristus når ned i vårt djupaste mörker för att vi ska ha hopp, för att tilliten ska få växa och förändringen ska komma i rörelse. Vi vet ju ännu inte vad vi ska bli... och vi har ett stort hopp.
Jag vill avsluta med några ord av Dom Helder Camara från boken ”Tusen skäl att leva”.
Du har lärt dig av livet,
Säger du.
Menar du då, att du kryper ihop och försvarar dig,
Att du ångrar din spontanitet, att du blivit försiktig nu av alla dåliga erfarenheter,
Att du förlorat din värme och låtit den heliga elden slockna?
I så fall ber jag dig att hellre fortsätta genom livet som analfabet,
Inför människor naiv, som ett barn inför Gud.
Må Guds tillit växa i dig!
Lotta Miller/präst