Text: Luk 19:37-40
Jag har haft anledning att ställa mig frågan vad jag tar för givet i livet. Ditt och mitt svar har säkert både likheter och olikheter.
Tacksägelsedagen vill få oss att få syn på något, få syn på tacksamhetens hållning.
Tacksamhet är inget vanligt förekommande ord i vår tid. Det har nästan inget värde.
Det är inte modernt att vara tacksam. Den som är tacksam kan bli beskylld för att vara passiv, underdånig och rädd. Kanske något vi kristna blir beskyllda för att vara?
Och jag tror att vi har all anledning att fira tacksägelsedag, att stanna upp inför tacksamheten – att den behöver upprättas, skyddas och faktiskt få nytt liv.
Jag tror att tacksamheten står för en verklighet som vi inte får mista, som är dyrbar och som vi behöver.
Hur känner du för ordet tacksamhet?
Var det något du blev påtvingad som barn? Är det svårt att känna tacksamhet?
Ordet tack kan ju också användas i förtryck. Den som befinner dig i underläge måste tacka. Den tacksamheten blir svår.
Vart tog vår tacksamhet vägen? Finns den?
Jag tror att tacksamheten är viktig, vi ska med stolthet hålla upp den som livshållning, en radikal livshållning och proteströrelse.
En hållning som verkligen behövs i vår tid.
En pedagog skrev på nätet: Barn tror att de måste kunna läsa när de börjar skolan. Men det behöver du som barn inte alls kunna. Däremot skrev han: Föräldrar – lär era barn tacksamhet för det under lättar deras liv tillsammans med andra. Lär dem att ha tråkigt så de hittar sin egen kreativitet.
Bristen på tacksamhet är en allvarlig brist och förlust i vårt samhälle.
Bristen på tacksamhet är inte alls bara andlig slapphet hos oss, utan genomsyrar vårt samhälle, finns i den kultur som omger oss. Vår kultur där vi konsumerar som om det funnes 4-5 stycken jorden som vi kunde ta av. Vår kultur som är så inriktad på konkurrens att många av oss har svårt att hitta en plats.
Det finns hela tiden nya mått som vi tror vi ska leva upp till.
Vi ska inte vara nöjda för då stannar ekonomin av.
Det är inte ok att känna att det är bra som det är.
Lyckan väntar alltid runt hörnet, tillfredsställd blir jag när jag har fått det där ytterligare.
Poängen är att vi ska känna oss missnöjda med oss själva, med livet för då rör vi oss ständigt framåt.
Och att röra sig framåt är ju egentligen bra och gott. Annars hade vi aldrig fått cyklar, röntgenteknik eller dammsugare.
Men om rörelsen framåt kostar oss tacksamheten är det ett hot mot vårt andliga liv, mot vår själ och vårt livsmod.
Tacksamheten är så viktig för oss, dyrbar.
Tacksamhet har inte med kristen självförnekelse eller underdånighet att göra.
Tacksamhet kräver inte lycka och framgång. Det går att leva i tacksamhet under många livsomständigheter. Kanske t o m idén om lyckan kan kväva vår tacksamhet och därmed vår glädje.
Tacksamhet har med en livsförståelse där jag får mitt liv av Gud, att du och jag lever i första hand av det vi får, inte det vi gör. Att vi är skapade av Gud och rymmer därför oanade möjligheter. Lärjungarna som gick ner för Olivberget hade inte allt, långt ifrån.
För det är faktiskt så att tacksamhet inte kommer av lycka, utan lycka kommer av tacksamhet.
Här finns en utmaning som kristen – att leva i tacksamhet, att kämpa med tacksamheten mitt i det svåraste. Det kan låta omöjligt – en alldeles för tuff utmaning – överlåt den då till Jesus tills vidare.
Och samtidigt – visst finns det mycket att vara tacksam över i ditt och mitt liv? Det ska ingen få ta ifrån oss – varken kravet på konsumism, på skönhet, friskhet eller gudlösheten i vår tid.
Att öva sig i tacksamhet är att öva sig i att se godheten.
Att öva sig i tacksamhet är att låta sig drabbas av det vardagliga – en solros som blommar, ett handtag som någon räcker, ett leende till uppmuntran, föräldrar som orkar ge ytterligare lite över sin förmåga till sina barn, att solen lyser och träden blir röda.
Vad kan få tacksamheten att börja ta form i ditt liv?
I tacksamhetens livshållning finns ett mottagande av livet, det är inte något vi tar för givet utan ser som en gåva. Inte heller att livet enbart är till för mig, att gåvorna enbart är till för mig – utan gåvorna delas efter behov.
Lärjungarna blev glada som gemenskap, som människor just där och då för att de fick vara med om helande, inte för att det var just jag som fick allt jag ville, eller ens att det var till mig utan till någon som behövde det.
Under den sydafrikanska apartheid regimen så blev många tillfångatagna, torterade och bortförda – en av de sånger som kommer från den tiden är "Det gör oss inget om ni oss fängslar vi är fria och bärs av hopp – vår kamp är svår men segern vår, befriat land i vår hand." En annan sång lyder: " Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat, ljuset upplyser mörkret, ljuset segrar till slut. Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek."
Det är inte konstigt att fångvaktarna kände sig oroade – varför sjöng de? Hade de inte fattat vilka som hade makten – de borde bara vara rädda och krypa ihop. Istället skapades mängder med musik, sång och dans under den här tiden. Musik som höll fast vid att livet är gott, att det finns hopp, att vår tillhörighet som människor inte bestäms av en fångvaktare, en regim eller banker.
Jag tror att vi kan hitta tacksamheten precis som vännerna/ lärjungarna till Jesus på väg ner för olivberget på väg till Jerusalem – (trots att Jesu liv blir ett stort misslyckande, den värsta karriär man kan tänka sig – Jesus dör.)
Jesus kommer ridande på en åsna – det signalerar fest och glädje, ingen krigsherre kommer på en åsna. Och så börjar de sjunga och dansa på Jerusalems gator.
Det får vi också göra mitt i det liv som är vårt - med eller utan synliga svårigheter.
Det finns all anledning för mig att tacka, kanske för dig också? Tacksamhet leder till lycka, inte tvärtom. Amen
Lotta Miller/präst