Tacksägelsedagen
Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Gallileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sa han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var Samarier. Jesu frågade: ”Blev inte alla nio rena? Var är de nio andra? Är de tbara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: 2Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”
Lukasevangeliet 17:11-19
Lovsång
Tack. Tack, tack. Tacksam. Tacksamhet.
Det finns olika slags tack; det hövliga och rituella tacket, det överväldigade och förvånade tacket, det underordnade och utlämnande tacket, och det förundrade tacket fyllt av glädje.
Mannen som gick tillbaka till Jesus tackade säkert med förundran och glädje. Jesus blev glad för att han kom tillbaka, för att tacka den som hjälpte honom, medan de andra före detta spetälska antagligen var uppfyllda av det de varit med om att de jublade och gladde sig med familj, släkt och vänner. Visst kan vi förstå dem också – eller hur!
Det sägs ibland att vi lever i en otacksam tid. Där människor inte begriper bättre än att leva utan att visa varandra vare sig tillbörlig hövlighet eller tacksamhet. Kanske är det så; men de senaste veckornas händelser visar både prov på hur hjälpsamma vi är, och hur tacksamma vi kan vara. Tänker på bränderna i Göteborg och Gävle där grannar, och okända, hjälpt till med kläder och nödtorft för de som behövt. Civilsamhället ställde upp, i Göteborg blev en kyrka en samlingsplats, i Gävle en pizzeria. Och vi har hört människor uttrycka sin tacksamhet över detta. Det kanske ändå visar på att vi är glada över att människor hjälper oss, men ibland är vi lite tafatta när det gäller att våga tacka, här bereddes de drabbade tillfälle att tacka i direktsändning. Och de tackade rakt ur hjärtat, utan fruktan eller förbehåll.
Vi människor vill ofta visa tacksamhet, utan att kräva något tillbaka. För det är det där med de olika slags tacken – det hövliga och rituella tacket är inte så emotionellt laddat, för det mesta – medan det underordnade tacket – det där som man vet är villkoret för att pappa ska bli glad, eller mormor ska ge en den där hundralappen – en tacksamhet som bygger på under- och överordning i en relation är svårt.
Vårt förhållande till GUD är speciellt – GUD är alltings ursprung och mål – hur är vår tacksamhet gent emot GUD? Är den underdånig eller förundrad? Glömmer vi vår tacksamhet, som de nio spetälska, eller gläds och förundras vi likt den tionde som kom tillbaka.
Berättelsen om de tio spetälska visar hur Jesus gladde sig åt mannen som kom tillbaka och tackade, och var besviken över de andras brist på tack – men de fick gå vidare som friska människor i alla fall. Jesus krävde inte ett tack, vare sig ett glatt överraskat tack eller ett underdånigt. Jag tror faktiskt att han blivit ledsen och bekymrad om människor kom i underdånighet för att tacka honom, av rädsla för att sedan bli sjuka igen.
Så tror jag GUD över huvud taget tänker; så roligt att ni ägnar en söndag åt tacksamhet och sjunger lovsånger – men jag älskar er oavsett. Det är något som vi här kan ta lärdom av; att glädja oss över det vi betyder för varandra som medmänniskor – utan att vi kräver att de vi möter ska tacka oss. Istället är den tacksamhet, de tack, vi möter något vi gläder oss åt – Det är bonus!
Lis Carlander, präst