Stoft och aska

Askonsdag

Den gamle överrabbinen Bent Melchior i Köpenhamn berättade 1994 vid högtidlighållandet av att danska judar flydde till Sverige i oktober 1944 att traditionen bjöd varje rabbin att i sin ena kavajficka ha en lapp på vilken det stod: Jag är blott stoft och aska. Och i den andra fickan en lapp där det stod: För min skull blev jorden skapad.

Det är i den spänningen vi lever. Idag börjar fastan och askan tydliggör för oss vår dödlighet och livets ändlighet. Det är eftertankens och måttfullhetens tid.

Just därför att livet är skört är det så oändligt värdefullt och en gåva från Gud. Det kan få mig att förundras över skapelsens skönhet och detaljrikedom. Jag tänker fastan kan få både vara en tid av eftertanke och att avstå från något – för någon annan. Fastan har en tydlig riktning som syns i bibelns ord om fastan. Det är för någon annans skull jag ska avstå, för den som inte har det hon eller han behöver, för våra systrar och bröder.

Svenska kyrkans fasteinsamling är ett steg och en möjlighet att ge till andra. Det finns en välsignelse i att avstå för då skall gryningsljuset bryta fram för oss säger profeten Jesaja.

Och jag tänker att det också är en motståndshandling mot vårt konsumtionssamhälle – att livets värde inte ligger i hur mycket jag kan shoppa. Jag är mycket förtjust i anarkisternas ironiska devis: Den som har mest saker när han dör, vinner.

Fastan erbjuder oss en möjlighet att istället vara uppmärksamma på allt det goda som är gratis, på livets skörhet och härlighet – som vår huds känslighet för beröring – eller vindens kraft eller snödropparnas växt eller vänskap eller något annat. En spännande tanke vore om vi allihop bestämde oss för att lyssna till en annan människa och vara uppmärksam mot henne eller honom lite extra, utan gå till överdrift. Att tacka Gud för någon eller några under fastan samtidigt som vi avstår något – allt utifrån våra möjligheter.

Jesus avstår från allt för vår skull, avstår för att vi ska ha hopp, för att vi inte ska vara ensamma i vår kamp, för att vi ska ha en verklig vän och räddare genom allt, också döden. Och inte därför att vi har varit duktiga på att fasta utan därför att han älskar oss.

Lotta Miller/präst