Släpp och vinn och svåra ord

Matt 13:44-46

Den som har mest saker när han dör, vinner – stod det på tröjor som anarkisterna sålde.

Det är en bra slogan fylld av ironi och utmaning.

Den ständiga konsumtionen och ekonomin som första och många gånger enda måttstock och mål i vårt samhälle bör verkligen ifrågasättas. Både på ett samhälleligt plan och på ett personligt plan.

Ett barn i vårt samhälle har ofta 500 leksaker medan de flesta barn i världen kanske max har fem.

Shopping har blivit ett nöje som förväntas vara en fritidssysselsättning bland andra.

En dag dök aktierna upp i nyheterna istället för att finnas på P2.
Vi befinner oss i ”klippens” tid fast de flesta av oss är inte med.

Handlar söndagens liknelser om ”klipp”?

Nej – det gör den ju inte. Däremot finns det något som vinns – men hur?

Det är inte ekonomiska medel som sätter igång himmelriket.
Det är glädjen som ger tillvaron en ny vändning.

Det är glädjen som får personerna att ändra sitt liv, att gå i en annan riktning, att sälja sina ägodelar för att få äga skatten och pärlan.
Och glädjen kommer ur det de funnit.

Överskriften för idag är ”Att lyssna i tro”, förr var den ”trons lydnad”.

Lydnad är ett ord som vår individualistiska tid har mycket svårt för. ”Jag gör som jag vill” är snarare slogan för vår tid.
Vilket också betyder – jag skapar mitt liv – och ingen annan.

Jag äger mitt liv. Det finns en risk att denna frihet blir ett kaos och en förvirrad ensamhet i en tom rymd. Att livet blir som en patiens vi lägger själva och som måste gå ut – annars är det jag som spelar dåligt.

Trots att lydnad är ett så svårt ord tänker jag att det är värt att säga något om det.

Om lydnad som en sträng inuti mig som ger klang, som ger riktning och frihet. Därför att lydnaden innebär att jag inte måste bli rov för varken tidens trender och krav eller fånge i mina upplevelser av mig själv.
Lydnaden som en självvald väg, som en väg med utmaningar.

Vad handlar då denna lydnad om – att ge upp min egen vilja? Både ja och nej.

Den handlar om att mitt liv inte är mitt eget, utan Guds gåva. Guds uppgift och ansvar.

Vi är skapade av Gud och därmed har våra liv mening. Det är inte våra ansträngningar som ger livet mening – det är Guds uppgift. Du och jag kan brottas med Gud och ställa frågor kring våra liv och det är fortfarande Guds uppgift , ( inte din och min).

(Det betyder också att ingen annan kan hävda att den äger ditt eller mitt liv. Det är Guds!)

Trons lydnad handlar om att släppa taget om min idé om mitt liv, om mina ägodelar.
Du och jag får ge allt vi har – kropp och själ, glädje, sorg, arbete och vardagsliv, ting och resurser till Gud.

Vilket inte betyder att vi ska ringakta det som du och jag har gett till Gud eller förneka det. Inte heller att vi ska avstå från allt och bli munkar och nunnor hela bunten.

Däremot att bruka dem rätt för andra människors skull.
Till tjänst för varandra.

Det finns ett slags ”detachment” i trons lydnad. Att samtidigt glädjas över människor och tingen och på en gång aldrig avkräva dem livets mening. Att vara beredd att släppa dem.

Jag tänker på en händelse i ett sammanhang jag var i: Vi satt runt ett bord och pratade, en av oss hade på sig ett fint halsband och en annan av oss sa – Vad vackert det är (utan avsikt). Varpå den första svarade: Vill du ha det så får du det och tog av sig halsbandet.

Det är för mig en bild av trons frihet, för det jag kallar ”detachment” ( = inte fastsatt vid, inte upphängd på ungefär), (engelskt ord, men jag hittar inget bra på svenska.  Den enkla handlingen att ge bort halsbandet skapade glädje hos oss allihop där runt bordet.

Det uppstod en frihet hos oss – som inte en sur min att ”det är mitt” skulle ha skapat.

Trons lydnad handlar både om att vilja något väldigt mycket och samtidigt vara beredd att ge upp det – hela livet, hela tiden.

Trons lydnad innebär civilt motstånd likt lärjungarna ”som lyder Gud mer än människor” – det är absolut något spännande och värt att tala om – vad innebär det för oss?

Jag tycker det är nödvändigt att till ett tema som handlar om ”att lyssna i tro” och ”trons lydnad” tala om fanatism.

Vi har alldeles för mycket religiös fanatism i vår värld och den skrämmer många, med all rätta. En fanatism som har slutat lyssna till den människa som är annorlunda än jag själv, den som inte tror som jag själv.

Fanatismen som har glömt att Gud både är den nära och den okända. Ingen av oss känner Gud, vi anar Gud. Det kräver ödmjukhet inför det annorlunda/ den annorlunda människa – det mötet är en möjlighet att lära mig något nytt om den människan, och också om Guds hemlighetsfulla väsen. Inte ett hot som jag måste förgöra.

Gud är inte heller till för mina syften – varken de personliga eller politiska syftena. En av de värsta hädelser jag hört är en militär robot med namnet Corpus Christi.

Tron har hela tiden ett slags ”brandvarnare” som vi behöver träna oss i att höra.

Syndens brandvarnare – inte någon syndakatalog – dels är det heltokigt och dels är det fullständigt missvisande och alldeles för lättsinnigt att tala om en syndakatalog.

Syndens brandvarnare handlar snarare om att synden är som föroreningarna i luften – vi kan inte undgå dem och vi måste försöka göra något åt dem, de ställer hela tiden frågor, vi måste ändra oss och samtidigt ska vi fortsätta att leva och ta emot livet.

Den som inte tror sig om att kunna göra fel tror sig vara Gud och det är ingen av oss.
Den som inte tror sig om att kunna göra fel öppnar inte för kärlek, möjligtvis beundran.

De båda bilderna med skatten i åkern och den dyrbara pärlan visar på något som ibland kan kännas smärtsamt. Ingen av oss äger tron. Jordbruksarbetaren som hittar en nedgrävd förmögenhet är inte förberedd på det – utan det bara händer – plötsligt är Gud där, det faller bara på plats och hon/han/hen är ett med alltet, är i Gud – helt överraskande.

Köpmannen – han/hon/hen däremot har kämpat och sökt och metodiskt letat efter livets mening – gått på kurs, mediterat, gått på sammankomst efter sammankomst – plötsligt är Gud oväntat där och frågorna förlorar sin mening. Jag tillhör Gud. Inte som en prestation utan som en gåva.

Att leva tillsammans med Kristus är en glädje och ett äventyr. Ändå är vi inte lovade framgång och hälsa, Paulus mötte våld och förtryck, han miste livet – och ändå var det värt det. ”För mig är livet Kristus, döden en vinning”.

Den där tröjan jag skrev om i början kunde lika väl ha tryckts av Svenska Kyrkans Unga som anarkisterna. Den är en del av en syndens brandvarnare.

Överskriften är bytt till ”att lyssna i tro” – det är bra. Det tror jag vi behöver, lyssna uppmärksamt – till Gud.

Det är lätt att fastna i sitt eget misslyckande, men inte ens det äger du och jag. Vi äger inte våra livs mening.

Det står ”den som har fått mycket förlåtet älskar också mycket” och jag tror att det gäller även den som har fått mycket förlåtet väcker genom sin kärlek mycket tro.

Gud satsade allt på oss i Jesus Kristus. Och det som såg ut som det största misslyckande blev istället Guds största seger – i det ljuset får du och jag se våra egna liv. Amen.

/Lotta Miller, präst