Slå ihop grytlocken i mörkret! Det finns hopp!

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.”  Matt 21:1-11

Bilderna från karantänens Italien är gripande. Varje kväll på en bestämd tid öppnas fönstren och folk klappar i händerna eller slår ihop grytlocken för att tacka vårdpersonalen och visa sammanhållning med varandra. Jag tänker att Jesus sitter där tillsammans med varenda människa som slår ihop grytlocken och klappar, liksom han går på gatan genom staden i innerlig bön för alla i Italien, ja för oss alla över hela världen. Han går mot Jerusalem och vet att en svår tid väntar och ändå finns ljuset där som riktning.

Vi är inne i en tid när vi prövas och festen känns långt borta. Siffrorna redovisas dag för dag och många av oss känner oro. Vad ska hända? Ingen av oss vet säkert. Vi vet att vi måste vara försiktiga och följa råden vi får.

Jesus rider in i Jerusalem – det är festligt och fullt med folk – jag kan önska att jag också fick vara med där i tåget bland alla människor. Att jag glad fick titta andra i ögonen, krama om någon och sjunga allt vad jag kan: Hosianna! Fest och stök, glädje och människor överallt.

Och så är det inte här! 
Jesus vet att han inte är på väg till en fest. Jesus vet att han är på väg innebär mörker. Han vet att han kommer att bli fråntagen sin frihet, avklädd sina relationer och ställd inför lidande och död.

Ändå tar han emot festen och stöket. Jesus kommer ridande in i Jerusalem och där är fest, folk som följer med och bildar ett tåg, en slags procession. Men den ser väldigt annorlunda ut än alla de välordnade tågen som Romarrikets ordnat för att visa sin makt. I centrum för den här paraden rider Jesus på en lånad åsna, så det handlar inte om ekonomiska resurser. Det är helt klart. Runt omkring honom är folk glada och hyllar Jesus. De tar vad dem har, kvistar från träden och sina egna kläder och breder ut dem. Det är brokigt och litet stökigt, mångfalden, olikheten är påtaglig. Här handlar det inte om att ha rätt saker utan använda det som jag har för att delta i glädjen och hylla Jesus. Mångfalden är en poäng. Resurssnålheten inte ett problem.

Vi kan glädjas i våra hjärtan över Jesus som kommer till oss oavsett hur livet ser ut, för många av oss blir påsken en tid när vi saknar varandra för att vi inte kan träffas, om det blir  fest i påsk får det ju bli av det minsta slaget för att vara rädda om varandra. Vi kan inte ha några tåg nu, inga parader.

Men det finns det vi kan ta vara på – att Jesus faktiskt får låna en åsna med föl, han äger det inte. Det är inte nödvändigt. Folket i tåget är väldigt olika och har olika resurser och de kan använda dem för att bidra till gemenskapen, bidra till hyllandet. De breder ut sina egna kläder och bryter kvistar från träden, för några röda mattor har dem inte. Men de resurser de har blir till allas glädje. Det är vad fångarna gör när de tillverkar skyddsvisir till sjukhuspersonalen, när folk faktiskt tar sina oh-blad och gör visir, när en del av oss går och handlar åt några andra av oss, när vi fikar i trappuppgångarna och var och en sitter i sin dörröppning, när vi ringer varandra och hör av oss, när vi ber för varandra, för vårt samhälle och vår värld. Vi använder de resurser vi har på det sätt vi kan för att bidra till gemenskapen och sammanhållningen, bidra till livet.

Berättelsen om att Jesus rider in i Jerusalem läser vi två gånger under kyrkoåret – i advent när vi förbereder oss för julens glädje och på Palmsöndagen när stilla veckan börjar och vi går mot påskens stora drama av lidande, död och uppståndelse.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet. Berättelsen läses för att förbereda oss på vem det är som kommer till oss som ett nyfött sårbart barn, vem Kristus är som dör på korset för att uppstå på tredje dagen.

Det är så påtagligt att detta inte är en framgångssaga, inte en berättelse om succés, inte del av en lanseringsstrategi. Det är kärlekens väg. Detta är vägen till korset.

Jesu strategi handlar inte om att besegra någon/ något med våld utan med kärlek, med en kärlek som är beredd att ge sig själv. Och det evangeliet påstår med en dåres envishet är att kärleken vinner, det är det vi ropar ut, proklamerar – att kärleken vinner över våld och död, att ljuset vinner över mörkret, att livet vinner över döden.
Och mitt hjärta fylls med tacksamhet över varje människa i sjukvården som går till sitt jobb och som sliter hårt. De visar med sina liv att de tror att livet är starkare än döden, att ljuset vinner över mörkret. Vi ser det inte just nu, men vi håller fast vid hoppet!
Ring någon och tala om att du finns! Bär varandra i bön och tanke! Vi får vara en rad av människor istället för ett tåg. Så ser våra resurser ut just nu.

Livet växlar snabbt för Jesus från glädje och fest, till ångest, lidande och död. Så har också våra livet skiftat snabbt även om det inte är på några dagar, utan månader.

En del av oss har varit med om hur glädjen har förbytts i stor sorg på kort tid, ibland bara på några sekunder. Det är svårt att leva i och att bära. För andra av oss är skärtorsdagen och långfredagen livet mest hela tiden. Och då behöver vi Hosianna-ropet/sången – inte därför att allt är väl, utan därför att Kristus går med oss genom vår skärtorsdag, vår långfredag och ger oss en påskdag.

Inte därför att vi har allt vårt på det torra, utan därför att Gud är med oss i allt!
Du och jag är inte ensamma.

Vi har ett hopp som vi får hålla fast vid genom att sjunga/ropa Hosianna.

Även om vi inte just nu kan träffas i fysisk mening så är vi på väg tillsammans, vi går med Jesus Kristus genom allt. Vi får klappa vår händer, sätta upp vårt påskris och säga till varandra över telefon Gud älskar dig och mig, Kristus är med oss, älskar oss ända in i döden, genom allt, i allt. Det är vår styrka och vår glädje. Slå ihop grytlocken! Vi ringer i kyrkklockorna så vi hörs!

Lotta Miller/präst