”Några i hopen som hörde Jesu ord sade: ”Han måste vara Profeten”, och några sade. ”Han är Messias.” Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom.
När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ”Varför har ni inte tagit hit honom?” De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.””
Johannesevangeliet 7:40-52
”Det levande ordet”
Ord är viktiga. Genom ord kan vi öppna upp oss för varandra och berätta hur vi mår, vad vi önskar och vad vi inte vill. Vi kan också göra tvärt om – ta avstånd och sluta oss för varandra med hjälp av ord, eller genom tystnad. Orden öppnar och ord kan stänga.
Tro är något som vi mest upplever som en känsla, eller känslor – närhet till Gud eller avstånd. Guds kärlek som strömmar genom oss, eller tomhet kanske sorg, för att tron mest känns som otro, misstro eller kanske tvivel. Därför är det så märkligt att tro samtidigt är så beroende av ord. För det är genom orden vi formulerar oss och delar med oss till varandra av vår tro, och kanske främst, så är det med ord vi oftast formulerar våra böner och tankar till Gud. Så har det alltid varit, därav att ord som Jesus talat väckte så många känslor.
En förutsättning för att själv kunna formulera sin tro är att vi får höra Guds ord läsas för oss, eller själva få läsa det på ett språk vi själva förstår. Från början var detta en självklarhet, de första kristna berättade för varandra om sina möten med Jesus, om sin tro, och läste högt ur brev som de som var goda förkunnare och formulerare av tron hade skrivit. Men ju fler som blev kristna desto fler språk talades. Och till slut var det inte längre en självklarhet att alla som hörde orden ur Bibeln fick höra dem på sitt eget språk. Människorna blev beroende av prästernas förkunnelse, som alltid skett på det egna språket.
Denna söndag är det reformationsdagen, och vår store reformator av tron, Martin Luther, hade insett Guds ords betydelse för varje kristen. Han menade att det var fel att kristna fick höra Bibelns berättelser på latin även om man inte behärskade detta språk. Därför tog han sig för att själv översätta hela Bibeln till tyska. Han brann för sin sak! Denna hans översättning kom sedan att översättas till svenska och bli Gustav Wasas bibel. Därefter har bibeln översatts ytterligare två (tre) gånger, den grundligaste översättningen gjordes i vår tid och togs i bruk år 2000. Det är nämligen viktigt att bibelns språk är ett språk som de människor som läser den förstår. Annars har ju ordet inte möjlighet att ta sin boning i oss.
Tro är alltså nära förknippat med ord, men också med känslor och med handlingar.
Shakespeare skrev i Hamlet ”Upp flyga orden, tanken stilla stå. Ord utan tanke, aldrig himlen nå.” – ord som inte har tanke eller substans, betyder ingenting. Substansen handlar huvudsakligen om att ord följs av handling. Säger vi att vi är någons vän, ja då bör vi också finnas där för vår vän när hon eller han behöver det. Eller om vi säger att vi tror på Gud så bör det på något sätt märkas i våra liv.
Ord är viktiga. När vi delar med oss av våra ord är det bra om vi gör det på ett sådant sätt att vår medmänniska förstår vad vi menar. Ord är mer än ord, de är grunden för vår gemenskap. Därför behöver vi vara varsamma och eftertänksamma i våra samtal med varandra så att orden hinner få substans. En substans som i denna värld ofta handlar om att ord följs av handling. Det är ett sätt att låta ord bli levande.
/Lis Carlander, präst