Septuagesima
Matt 20:1-16
Jesus sade: ”Med himmelriket är det som när en jordägare vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagspenning på en denar och sände i väg dem till vingården. Vid tredje timmen gick han ut igen och fick se några andra stå sysslolösa på torget. Till dem sade han: ’Gå bort till vingården, ni också. Jag skall ge er skäligt betalt.’ Och de gav sig dit. Sedan gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde likadant. Vid elfte timmen gick han ut igen, och när han såg några andra stå där sade han: ’Varför står ni här hela dagen utan att arbeta?’ De svarade: ’Därför att ingen har lejt oss.’ Då sade han: ’Gå bort till vingården, ni också.’ På kvällen sade vingårdens ägare till förmannen: ’Kalla samman arbetarna och ge dem deras lön. Börja med dem som kom sist och sluta med de första.’ De som hade lejts vid elfte timmen kom fram och fick en denar var. När sedan de första steg fram trodde de att de skulle få mer, men fick var sin denar de också. Då protesterade de och sade till ägaren: ’De där som kom sist har bara hållit på en timme, och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan.’ Då sade han till en av dem: ’Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar, ta nu vad du skall ha, och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?’ Så skall de sista bli först och de första sist.«
Jag tycker att det här är en fantastisk bild av himmelriket, den här liknelsen om vingårdsarbetarna. För den påminner oss om att himmelriket – det kan vi aldrig föreställa oss. Det är något så totalt annorlunda än hur vi människor tänker. Det är fulländningen av Guds sätt att se på oss och tillvaron.
Det är inte en vanlig, mänskligt tänkande människa som har kommit på den här liknelsen. När vi människor ska tänka oss ett idealsamhälle, eller en idealtillvaro, så brukar ordet RÄTTVISA komma högt upp på vår lista. Det ska vara rättvist. Men det verkar inte vara lika viktigt för Gud. I alla fall inte i den här berättelsen, den är ju snarare orättvis. De som har jobbat och slitit hela dagen får inte mer betalt än de som bara jobbat i en timme. Orättvist! Lika lön för lika arbete brukar vi tala om. Inte lika lön för olika arbete.
Men det gör alltså Gud. Eller egentligen tror jag inte att Gud talar om lön överhuvudtaget. Gud verkar alltid vrida på saker och ting ett halvt varv, förskjuta perspektiven jämfört med oss människor. Det är nog inte RÄTTVISA som är mottot i himlen – jag tror att det är KÄRLEK. Det är inte lön som betalas ut, utan en gåva, skänkt av godhet och kärlek. Det är inte vad de som jobbat längst INTE får som står i centrum – utan vad alla FÅR, oavsett hur länge och hårt de arbetat.
Ibland tror jag att vi hänger upp oss för mycket på ordet rättvisa. Det är nog ett bra ord, och nästan nödvändigt när vi ska existera tillsammans i världen. Men det jag tror kan göra rättvisan överflödig – det är kärleken. Kärleken är större, den upphäver rättvisan. Det är inte intressant för mig att ge de människor jag älskar exakt likadana saker jämt, eller något slags belöning i relation till vilka saker de gör för mig, för att det ska vara rättvist. Det är intressant för mig att ge dem allt jag kan som är gott, allt jag kan som just de behöver, allt jag vill ge för att få se den där ljusglimten av glädje tändas i deras ögon. Jag bryr mig inte om att få något tillbaka, det är inte det jag vill. Jag vill ge det goda för att jag älskar.
Och så tror jag vi kan förstå den orättvisa kärleken i berättelsen om vingårdsarbetarna. Det är inte en motprestation Gud är ute efter, Gud bara älskar. Oavsett vad vi gör eller säger eller tänker så älskar Gud oss alla lika mycket – det är den gudomliga rättvisan.
/Linda Isberg, präst