Texter: Apg 8:26-39, Matt 3:11-12
Sedd och bekräftad
Det är en märklig och rörande berättelse, den om Filippos och den etiopiske hovmannen. Vid första anblick talar den om vikten av att få vägledning när vi läser Bibeln och bearbetar livet. Och den talar om hur lärjungarna spred kristendomen till människor från olika bakgrunder. Men det finns också en mycket djupare botten i den här berättelsen, en botten jag inte såg förrän jag fick lära mig något om eunuckernas liv och öden.
Eunucktraditionen har funnits i många delar av världen. Den bygger i princip på att kastrerade män ansågs ofarliga, lätta att disciplinera och säkra vaktare för kvinnor, eftersom risken att bli gravid inte fanns. Det har ibland funnits möjlighet för eunucker att nå ganska högt uppsatta positioner, som hoveunucken som möter Filippos. Men vi får ändå räkna med att de alltid setts som något slags halvmän, inte riktigt räknade med, med något att skämmas över. I 5 Mosebok läser vi till exempel att inga kastrerade män fick upptas i Guds församling.
Eunuckerna var ofta slavpojkar, som kastrerades före puberteten. Det var en smärtsam operation. Ofta avlägsnades hela eller delar av könsorganen med kniv, och man stack in en sticka i urinröret som en kork. Sedan var det vanligt att man grävdes ner till halsen i ökensand tills såren läkts. Sanden ansågs nämligen särskilt effektiv som balsam på såren. Efter läkningen plockades stickan bort, och man provade om det gick att kissa. Om det funkade hade man chans att överleva, i annat fall dog man en smärtsam död. Det är lätt att förstå att inte många överlevde en sådan fruktansvärd behandling.
Varför behöver jag nu berätta om det här hemska? Jo, tänk er hovmannen och Filippos som läser Bibeln, så ska jag läsa mer ifrån bibelstället de läste, ur Jesajas 53:e kapitel: ”
[3] Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
[5] Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.
[7] Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
[8] Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land”
Vi är vana vid att de här orden bara handlar om Jesus. Men tänker ni som jag, att när hovmannen läser de här orden – då handlar de om honom. Han är föraktad och övergiven, fängslad och bortförd, pinad, sargad, tuktad och klippt. Han är utestängd från de levandes gemenskap, de levandes land.
De här orden måste ha drabbat mannen. Kanske är det också därför frågan blir viktig för honom: Förklara! Vad betyder det här? Det kan väl inte handla om mig?
Jag tror att Filippos svar var: Jo, det handlar om dig. Och om Jesus.
De flesta av oss kanske läser flera tusen ord ur Bibeln utan att känna oss drabbade, utan att känna att de handlar om oss. Men någon gång händer det att jag drabbas; som ett knytnävsslag i magen, så tydligt kan det plötsligt vara; Men det här är ju precis jag. Det här är precis mina tankar, mina känslor. Det här handlar om mig. Det har nästan fått mig att må lite illa, livet svajar liksom till, och jag känner mig sedd på ett sätt jag inte gjort förut. Så som jag tror att hovmannen måste ha känt sig sedd, kanske för första gången.
Det händer kanske som sagt inte så ofta. Ändå är detta vår tro. Vårt dop, med helig ande och eld, som kanske vissa dagar bara är några skvättar vatten för oss, är egentligen en symbol som vill visa Guds närvaro i våra liv på detta dramatiska, djupa sätt. Vatten ger liv, men vatten kan också innebära djupaste smärta och sorg och sår. Vattnet i dopet vill drabba oss som texten drabbade hovmannen – med en svindlande känsla och visshet av att Gud ser oss och delar varje liten del av våra liv.
Jag ska läsa vidare, där Filippos och hovmannen läste:
” [10] Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt.
Min tjänare, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld.
[12] Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,”
Kom nu ihåg, orden handlar om mannen. Mannen får ett löfte: Gud tar sig an den sargade – Gud tar sig an dig. Du ska se ljuset, ditt elände ska få ett slut, du ska bli upprättad. Förmodligen har ingen någonsin sagt något liknande till mannen förut. Han, som är van att vara utanför gemenskapen och leva i skam, han blir inte bara sedd – han blir också upprättad. Och hur god predikant Filippos än var, så tror jag ändå att vi här någonstans har förklaringen till att mannen låter döpa sig – att han för första gången blir sedd och upprättad.
Jag tror att vi, under hela våra liv, längtar efter att bli sedda. Efter att någon ska se oss och omsluta oss med kärlek. Och jag tror att varje sekund försöker Gud berätta för oss, att Gud ser. Varje ondska som drabbar oss, varje plåga, varje sår, varje ögonblick av fasa och skräck. Och Gud lämnar oss inte ensamma, utan lovar att vara nära och att upprätta. Löftet gäller oss, lika svindlande starkt som hovmannen måste ha känt att det gällde honom: ”när vårt elände är över skall vi se ljuset”.
Linda Isberg/präst