Text: Luk 21:25-36
Hur ska vi förstå vår tid? Det är en tid av förändring och motstridiga rörelser. Vi har det som kan bli en positiv förändring genom #metoo-rörelsen, som skapar en ny medvetenhet och ett konstruktivt samtal om maktordningar och relationerna mellan kvinnor och män, mellan flickor och pojkar här i Sverige. Och vi har också berättelserna om utanförskap, rasism och ensamhet. Vi läser och hör på nyheterna om maktstriderna i världen där presidenter hotar varandra och trappar upp motsättningarna, vi har konflikten i Palestina/Israel som trappats upp ytterligare
En del av oss frågar sig: Vad händer nu? Hur ska vi tyda tecknen? Vad kommer att hända? Media är fulla av kommentarer och gissningar, politiker och andra människor uttalar sig hit och dit?
Vad innebär detta? Hur ser framtiden ut för världen? För Sverige? För oss? För mig?
Främlingsfientligheten tycks ha fått medvind?
Beskrivningen av en orolig och hotad värld, en tillvaro vars grundvalar vacklar behöver ju inte vara hämtad ur bibeln. Den finns runt omkring oss och vi kan höra om det på tv och läsa om det i tidningarna. Bilderna blixtrar förbi. Bilden av en hotad värld är inte unika. Däremot orden som följer: När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.
Och det är mitt in i vår verklighet som vi får höra orden i dagens evangelietext: att räta på oss och lyfta våra huvuden ty vår befrielse är nära.
Det viktiga för Jesus är inte förutsägelser om annalkande oväder eller orostider, katastrofer. Nej, det är ett löfte som Jesus ger oss.
Hur går det ihop? Att våga räta på sig när man helst av allt vill krypa under täcket?
Vaclav Havel, tidigare president i Tjeckien, skrev en gång till sin hustru, när han satt i fängelse i början på 80-talet för sin regimkritik: ”Jag skrev till dig vid nyår att det viktigaste av allt är att du inte förlorar hopp och tro… Äkta tro är något betydligt djupare och hemlighetsfullare än alla optimistiska eller pessimistiska känslor och är avgjort inte beroende av hur verkligheten för ögonblicket ter sig.”
Detta tror jag hör hemma i vår tid och vår osäkerhet.
Ge inte upp din tro och ditt hopp, sa Havel. ”när allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig” säger Jesus.
Det är Jesu uppmaning till oss idag. Det är löfte om att också när allting vacklar, när storstilade planer går om intet, när hotfulla uttalanden och framtidsbilder omger oss – så är Jesus med oss, Gud är här och nu. Det goda och starka livet växer också mitt i det svåra, mitt i kaoset – Gud är uthållighetens och tröstens Gud. Gud ger inte upp!
Från Moses till Martin Luther King Jr, Moder Teresa finns i historien exempel på människor som i tro tittat in i löftets land och som hade hört och trott på löftena om en bättre framtid och antagit sin tids och sitt samhälles utmaningar i nuet och hållit ut i tro på löftet och deras hopp växte med deras arbete.
De var vaksamma och reagerade när situationen krävde det – Rosa Park satt på en buss i Montgomery i USA 1 december 1955 och vägrade att lämna sin sittplats på bussen till en vit man. Reglerna var sådana: en svart och en vit människa fick inte sitta bredvid varandra inte ens på var sin sida om gången och bussen var indelad i två delar, en för svarta människor och en för vita människor, och den svarta de len blev fortast full eftersom flest svarta människor åkte buss, en svart betalade sin biljett hos chauffören och fick sedan gå av för att gå på bussen igen där bak och var tvungen att lämna sin plats om en vit människa inte hade någon sittplats. När busschauffören krävde att Rosa skulle lämna sin plats så sa hon: "I'm not movin', you may arrest me if you need to" och greps sedan av två poliser. Det blev starten för medborgarrättsrörelsen i USA.
Hon rätade på rygg, var rakryggad. Hon protesterade. Och jag tänker att de kvinnor som utsatts för övergrepp nu får kraft att räta på sina ryggar, berätta sanningen och räta på sig ur sin skam.
När vi rätar på våra ryggar så blir vi också rakryggade. När vi rätar på våra ryggar så kan vi se omvärlden sådan den är och ta emot livet så som det kommer till oss. Och när vi är rakryggade så kan vi också våga skydda andra med vår ryggtavla, vi kan våga vara modigare för andras skull än vi trodde om oss själva.
Vår tid utmanar oss – att kämpa för människovärdet, för lika rättigheter och skyldigheter, för ett samhälle i gemenskap och fred. Profetens Mikas ord ljuder rätt in i vår tid och vårt samhälle. Uppmaningen och löftet om svärd som ska bli plogbillar och spjut till vingårdsknivar – om fred och rättvisa.
Vi kan känna oss förlamade av situationen – och böja våra ryggar och gömma oss under täcket. Och det gör oss både ledsna och ensamma, vi förlorar orden och kraften.
Och in i detta talar Kristus till oss – om och om igen – för Gud ger inte upp utan håller ut även i det värsta. Gud vill trösta oss och räta våra ryggar.
Mitt i vårt liv som präglas av svaghet och nöd, ondska och plågor riskerar vi att framtiden bara blir en förstoring av allt som vi kan förutse – men det finns något som vi inte kan förutse, som Rosa Park inte kunde förutse. Mitt i allt detta finns en styrka, ett liv och ett hopp som vi inte av oss själva kan se, men som vi får lita på är Guds gåva till oss.
När vi nu gör oss bilder av hur det ska gå med Sverige och med världens framtid bör vi inte bara lita till det vi ser och kan dra slutsatser av vad det gäller förtryck, svaghet, elände. Vi bör också lita till den kraft som vi inte kan se, det hopp som kanske inte känner och det ord som vi inte kan säga oss själva, nämligen att Gud möter oss i den framtid vi går emot.
”Himmel och jord ska förgå men mina ord ska aldrig förgå” säger Jesus.
Han ger oss löftet för att visa att i den kamp som pågår i våra liv och i världens liv, är den kärlek som inte syns, starkare än den förstörelse som syn, och det hopp som inte märks, mäktigare än den hopplöshet som visar sig i att vi kryper ihop och förtvivlar. Därför kan vi få stå upprätta och vara hoppfulla också när livet förändras, när står inför en okänd och oviss framtid – även nyval i vårt land.
Vi får lyfta våra huvuden och ta emot vår framtid utan ängslan och med ett öppet sinne.
Allting som vår glädje väcker
Kommer till oss utifrån.
Gömd är den som åt oss räcker
Kraft och hälsa som ett lån.
Våren ståndigt återvänder.
Ingen sett Guds skaparhänder.
(ur Credo av Gustaf Wingren)
Han kommer med ett sällsamt bud
Från kärlekens och nådens Gud
Att bringa till de sina.
Så öppna hjärtats tempelhus
Och låt hans rika, fulla ljus därinne klart få skina.
Då blir Guds under sett och känt – det är advent, det är advent.
(Svensk psalm 109 vers 3)
Amen.
Lotta Miller/präst