Text: Matt 20:1-16
Har du tänkt på hur det är att stå där på torget och hoppas på arbete? Och inte alls vara säker på att få ett jobb för dagen och utan några som helst försäkringar om att få mat idag, än mindre imorgon? Daglönearbete är inte historia. Det existerar idag. Människor som står där vid vägkanten och väntar på att få ett jobb på kaffeplantager, sockerrörsodlingar eller fruktträdgårdar. Och inte bara i andra delar av världen som detta utsatta arbete finns. Det finns papperslösa människor i vårt land som arbetar svart, som står och väntar i ett gathörn och mycket väl kan stå utan lön när arbetet är slut, eller få en mycket lägre lön än den som var överenskommen. Helt rättslösa.
Det finns ingen rättvisa och rimlighet i den liknelse som Jesus berättar. Den är svår att smälta. Den talar emot vår känsla för rätt och rättvisa. Och vi ska vara rädda om vår känsla för rätt och rättvisa. Detta är inte en berättelse om hur vårt arbete ska organiseras och kanske, kanske här ryms en hemlighet, något viktigt?
Med detta sagt: Vem identifierar du och jag oss med i Jesu berättelse?
Med de som kommer först eller de som kommer sist till vingården? Hur ser vi på dem som kommer sist? Det här ju en berättelse om himmelriket.
Tänker vi att våra privilegier har betydelse? Det klart vi gör. Det är mänskligt, och det är syndigt. Vi vill gärna tro att det inte spelar roll, men visst tänker vi så.
Jag ser mer städad ut så…, jag har mer pengar så…, jag borde få gå före för att…, jag är svensk medborgare så …, jag kommer från ett mer utvecklat samhälle, utvecklad kultur så…
Jag har hört argumentationer för att människor med mycket pengar ska få privilegier för att de har just mycket pengar. Ingen vågar säga ifrån.
Det är just för att vi tänker i privilegier som vi behöver höra den här liknelsen gång efter gång.
Jesus visar oss hur djupt det sitter – vår känsla ”att vi har rätt till livet, till hälsan”, att våra privilegier är betydelsefulla. Läs gärna vidare i Matteus om lärjungarna Jakob och Johannes och deras mor. När hon ber att sönerna ska få sitta till höger och till vänster om Jesus i hans rike. Men var ska de andra sitta har hon/de tänkt?
Men är inte sönerna berättigade till detta? De har ju gjort så mycket! Och så kryper privilegietänkandet in i oss.
Det är en tankeställare till oss som kyrka och som del av den privilegierade världen att höra den här liknelsen av Jesus. Lyssnar vi till andra perspektiv på berättelsen? Gör vi som Jakob, Johannes och deras mor? Tänker att vårt perspektiv är det enda som är värt något? För att jag är svenskkyrklig? För att jag är svensk? För att jag är vit? För att jag är man? För att jag är präst? För att jag är heterosexuell? Finns det någon eller några vi vill hålla utanför? Liknelsen blir en väckarklocka, och en spegel som berättar om hur lätt vi fastnar i privilegietänkande.
Liknelsen är orimlig. Det som vid första ögonkastet verkar fullständigt orimligt, kanske är det rimligt med kärlekens ögon? Kanske det enda sättet att vara rimlig är att vara orimlig ibland.
Ser du på mig med onda ögon för att jag är god, frågar Jesus. Och nog finns det onda ögon, onda tankar – att jag inte vill att någon ska ha det bra, kunna vara trygg. Varför ska folk få socialbidrag? De gör ju ingenting för pengarna? Varför ska flyktingar få lägenheter, de har inte här att göra? Även i nära personliga relationer kan missunnsamheten och avundsjukan smyga sig in, jag kan bli förnärmad. Det har hon minsann inte förtjänat! Det är han inte värd! Och det blir lätt att jag tänker att jag förtjänar mer.
Missunnsamheten, bitterheten och kränktheten räknar och beräknar, talar om förtjänst.
Reklamen lurar oss hela tiden – att jag förtjänar det ena eller andra. Men då ska jag ju betala det också.
Jag tänker på Luthers lilla katekes och förklaringen till första trosartikeln, han skriver:
”Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu uppehåller sin skapelse. Dessutom försörjer han mig rikligen och dagligen med kläder och föda, hus och hem och med allt det som jag behöver till livets uppehälle, samt skyddar och bevarar mig för skada, farlighet och allt ont; och allt detta av sin blotta nåd och faderliga godhet utan all min förtjänst eller värdighet; för allt detta bör jag tacka och lova, lyda och tjäna honom.”
Och det är detta vi glömmer: Att Gud ger av sin godhet, det finns inget ont öga i Gud, det finns bara flödande generositet.
En generositet som är irriterande ointresserad av våra förtjänster, som inte räknar och kalkylerar – utan ger.
Det var ju det Luther upptäckte, att det inte handlade om hans rättfärdighet, om hans prestationer utan om Gud nåd.
Att hans, våra liv bygger på Guds nåd, bärs av Guds nåd. Det är så lätt att glömma.
Om jag istället för att tänka att jag är en av dem som börjar arbeta tidigt, som har turen att få ett jobb direkt, är en av dem som står och väntar vid vägen och inte har fått något. Om jag är en av de som inget har. Då blir evangeliet synligt, det glada budskapet – då ser jag befrielsen, möjligheten som Gud ger. Kanske det är lättare att tänka att Gud är god, men att placera mig själv bland de som kommer sist till arbetsplatsen verkar många gånger omöjligt. Men jag blir snabbt korrigerad – jag får stå sist bak i kön för att få min lön.
Temat nu på söndag är nåd och tjänst. De står inte i motsatsställning till varandra, även om det kan synas så vid första anblick. Nåden är vår grund, den hand som bär så att vi kan bära. Det är en nåd att få arbeta i Guds vingård, det är en nåd att få leva i kärlek.
Att arbeta i Guds vingård är att öva sig i kärlek, barmhärtighet och solidaritet varje dag. Och då blir det komiskt att kräva övertidstillägg på det. Efter vilken tariff tycker jag att jag ska betalas? Var min kärlek så extraordinär? När mitt öga blir ont för att andra möter kärlek, barmhärtighet då är det inte kärleken som regerar i mitt inre. Kärleken tänker inte i lön och förtjänst.
En del av oss har säkert varit med om att väljas sist till basketbollslaget i skolan eller att inte räknas med när det kom till fest. Att då bli medräknad är stort som tonåring och det kan vara lika betydelsefullt som vuxen om jag stått sist för många gånger.
Har du något minne av när din status ändrades från sist till först? Minns du din reaktion? Minns du din känsla och vad det betydde för dig? Finns det något som du skulle kunna göra för att ge gåvan till någon annan människa att få känna att hon eller han kom först istället för sist?
Kan du se det framför dig?
Hur skulle det se ut i vårt samhälle, vår kyrka och där du bor om de sista skulle bli de första? Vem är de sista här hos oss? Vem är de sista i vårt samhälle?
Kallelsen finns där att arbeta som Guds arbetare och det spelar ingen roll hur mycket vi kan göra, alla är kallade. Här finns i liknelsen ett nytt sätt att se på arbetets värde, genom att låta arbetarens värde få vara centralt, även den arbetare som bara har arbetat en timme.
I början av texten frågade jag vem du och jag identifierar oss med i liknelsen.
Men kanske den fråga som går djupast är att Gud identifierar sig med dig och mig. Gud känner i Jesus Kristus dig och mig helt och fullt, Jesus har valt din sida, min sida för att bära dig och mig. Vi får bära därför att vi blir burna av Jesus Kristus, burna av den som älskar oss utan reservationer, utan men, utan att förtröttas. Burna genom allt. Det är nåden vi lever av. Tack och lov! Amen / Lotta Miller