Språk som splittrar och förenar
Episteltext Apg. 2:1-11
När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: »Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.«
---
Så var de samlade igen, på det som kommit att kallas Kyrkans födelsedag, pingstdagen. ”Alla” brukar syfta på den brokiga samling av människor som följde Jesus. Den inkluderar ”de tolv” apostlarna, som nu var elva, men också en större grupp kvinnor och män. De hade sett Jesus mäktiga gärningar i ord och handling i hans liv, död och uppståndelse, men nu var han sedan en dryg vecka inte längre hos dem i synlig gestalt. Då börjar den tredje personen i Gud agera – Anden.
Det är inte första gången som Anden verkar. Redan i Bibelns andra kapitel läser vi att Gud ”blåser in liv” eller ”livsande” i människan. Genom den gammaltestamentliga historien kan vi läsa att Guds ande ”föll över” kungar och profeter, män och kvinnor. Men nu kommer Anden på ett nytt sätt.
Profeten Joels bok förmedlade Guds löfte: ”...jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar ska profetera, era gamla män ska ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande.” Nu är det alltså dags! Män och kvinnor, gamla och unga, slavar och fria – ett radikalt budskap i ett hierarkiskt och patriarkalt samhälle. Och inte nog med att alla fylldes av helig Ande, de började också tala olika språk.
Olika språk framställs i den judiskt-kristna traditionen som ett straff. I Bibelns berättelse om Babels torn startade människorna ett byggprojekt som skulle nå ”ända upp i himlen” – alltså göra anspråk på Guds plats i tillvaron. För att stoppa projektet fick människorna olika språk ”så att den ene inte förstår vad den andre säger”.
Och nog förhindrar olika språk att vi förstår varandra. Dessutom skiljer språken oss åt genom att vi idkar identitetspolitik, där vissa språk ges högre status än andra, där uttalet av ett ord används för att skilja vän från fiende (Läs Domarboken 12 om shibbolet och sibbolet), och där språkskillnader tas till förevändning för att starta bestialiska krig (läs aktuella dagstidningar).
Men nu på Pingstdagen, när de började tala ord som Anden ingav dem, var inte längre de olika språken ett hinder. Alla som var där kunde förstå budskapet om Guds stora gärningar. Jerusalem tycks ha varit en kulturell och språklig smältdegel redan vid denna tid. De språk och folk som räknas upp kommer från hela medelhavsområdet, från dagens Italien, Libyen och Egypten på Afrikas nordkust, från Turkiet i norr, Syrien, Irak och Saudiarabien i öster och sydöst. Åhörarna var fromma judar, som kanske kunde förstå skrifterna på hebreiska, men nu fick de höra sina modersmål talas.
Notera att det inte står att de alla förstod arameiska, som de sannolikt talade bland lärjungarna. De fick i stället höra budskapet på det språk som låg deras hjärta närmast. Det läser jag som att Gud vill nå oss där vi är, i den kultur- och språkmiljö vi befinner oss i. Gud vill möta oss som de människor vi är – oavsett hur vi kategoriserar oss – och tala till oss genom sin Ande.
De olika språken, som tidigare varit ett hinder för kommunikation mellan människor, blir nu i stället bärare av evangeliet ut i hela romarriket. Några av dessa fromma judar reste tillbaka till sina hemländer och berättade vad de varit med om, på det språk som talades i de olika länderna. Språken kan bli en bärare av det goda budskapet i stället för en källa till konflikter.
Och mitt i det språkliga sammelsurium som beskrivs i Jerusalem, kan vi ana en enhet – Andens enhet. Andens enhet är något annat än enhetlighet. Den tar tillvara hela den rika mångfald av språk, erfarenheter och uttryck som finns i den världsvida kyrkan – och i vår församling. Enheten behövs inte längre för samla krafter för att bygga ett torn ända till himlen. Den kommer i stället till oss som en följd att Gud lämnat sin himmel och blivit människa, för att göra oss alla till ett med honom.
Gud, tack för att du genom din Ande talar till oss på det språk som står vårt hjärta närmast. Tack för att ditt glädjebudskap förmedlas på olika språk. Vi ber om Andens enhet i Lunds Östra stadsförsamling och i hela den världsvida kyrkan. Amen.
Per Runeson
Ordf i församlingsrådet