När Judas hade gått sade Jesus: »Nu har Människosonen förhärligats,
och Gud har förhärligats i honom.
Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig,
och han skall snart förhärliga honom.
Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.
Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra.
Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.
Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.
Text; Joh 13:31-35
Vad är det att välja livet? Det tycks ju just nu nästan vara tvärtemot vad vi brukar tänka att det är. Att välja livet är att ha 2 meters avstånd till andra, att avstå från att åka till mormor, att avstå från de stora festligheterna och inte träffas många på en gång. Dessutom är det flera av oss som får ta farväl av kära och nära på avstånd. Så smärtsamt!
Allt är bakvänt.
Och kanske inte bara ändå - för visst har den här tiden fått oss att tänka lite extra på mormor och hennes generationskamrater?
Visst har den här tiden fått oss att tänka mer på hur vi påverkar varandra?
Tänk bara på köandet!
Visst har den här tiden fått ut oss ännu mer i naturen så vi ser det vackra? Ser livet som kommer tillbaka till oss (Om vi kan förstås!)
Kanske frågar vi lite mer efter våra arbetskamrater och skolkamrater -vad tycker du?
Och visst längtar vi efter att få komma varandra nära och kramas!
Tänk när den dagen kommer!
Denna söndag är temat "Vägen till livet" och Jesus talar om att gå kärlekens väg - att vi ska älska varandra som han har älskat oss. Vi ska visa varandra kärlek.
Hur gör du då? Vad är att visa kärlek för dig?
Kärleken är påhittig
En judisk rabbin frågade sina lärjungar hur de visste att när natten var över och en ny dag börjat gry.
Kan det vara, frågade en av dem, när jag ser ett djur på avstånd och kan se om det är ett får eller en hund?
Nej, svarade rabbinen.
Kan det vara, frågade en annan, när jag på avstånd ser ett träd och kan säga om det är ett fikon- eller olivträd?
Nej, svarade rabbinen.
Vad är det då, frågade lärjungarna sin lärare?
Det är när du ser och möter en människas blick och du ser att hon eller han är din syster eller bror. För om ni inte kan göra det, oberoende vilken tid på dygnet det är, så är det fortfarande natt.
Det finns inga givna regler för hur kärlek ska uttryckas. Det finns mycket som vi vet är kärlekslöst, ja ont och elakt också för den delen.
Det finns lagar och regler som säger hur vi får göra, som ska skydda oss från det onda – som rekommendationerna nu i coronatider.
10 Guds bud är till för att skydda livet och den utsatta, men berättar inte hur vi ska leva kärleksfullt. Det finns inga regler för hur vi ska leva kärleken. Den är ständigt ny och kan inte sättas på formel.
Förut brukade jag krama de av mina vänner som ville, men nu står vi nedanför mormors balkong och pratar och någon kram blir det inte – av omsorg!
Beröring kan vara både uttryck för kärlek och bli en kränkning – vi måste vara uppmärksamma och lyssna till både språkliga och kroppsliga uttryck för gränser, öva oss i kärleksfull respekt.
Kärlek kan vara en kasse med mat utanför dörren, ett telefonsamtal, en städad toalett, ett försök till kontakt på avstånd i restriktionernas tid, ett hopp som delas – det blir bättre en dag.
Det är ondskan som är tråkig – den vill alltid samma sak – döda och förstöra. Kärlek kan ha hur många uttryck som helst och vill mångfald, påhittighet och skapande, det finns inte en formel för kärlek varken över tid eller i relationen mellan människor.
När du och jag vill följa Kristus och gå kärlekens och livets väg så behöver vi vår vilja. Vi kan tänka, vilja och handla fel – ingen tvekan.
Samtidigt är det ju gåvor som du och jag har fått för att använda.
Att följa Kristus är inte att vara viljelös, men att släppa taget och få den tillbaka välsignad – för allt vilar inte i mina händer.
Och när du och jag är i kärleken, är i Kristus helt och fullt så är du och jag helt och fullt oss själva, den du och jag är ämnade att vara, vi blommar.
Guds vilja går inte emot vår djupaste identitet och originalitet – Gud vill dig och mig – det är i Gud vi kan vara oss själva helt och fullt.
När du eller jag förlåter, visar tillit, är barmhärtiga och visar kärlek – då i den stunden är vi hela, helt i Guds vilja, helt oss själva.
Så älska och gör som du vill! (Augustinus)
Älska och gör som du vill!
Så brukade Syster Therèse säga till mig, (och citera Augustinus), när jag som ung bodde i kloster.
Jag kände mig oerhört befriad att leva mitt liv. Så fortsatte hon:
De som blir upprörda förstår ju inte all vad det är att älska!
Kan vi lämna så mycket till den enskilda människan att uppfinna?
Ja, kanske vi drar på svaret. Vi uppfostrar våra barn, vi har lagar i vårt samhälle och vi har konventioner, seder och traditioner som berättar hur vi ska leva, eller inte leva. De finns där när vi saknar kärlek, de finns där och behöver ständigt förändras för att skydda kärleken, för att vara barmhärtiga, för att främja livet och hindra förödelsen. De finns där och behöver förändras för att inte bli förtryckande och kärlekslösa.
Det är inte ljuva känslor Jesus talar om när han säger att vi ska älska varandra.
De finns och är härliga, och inte fokus för det Jesus säger.
Ingen av oss känner varma och vänskapliga känslor för alla andra människor, eller ens alltid för vissa människor. Några utmanar mig mer än andra och trycker på mina ömma punkter, gör mig ledsen eller arg
–de kan vara mina största utmanare för att växa i kärlek. Känner du igen dig?
Vi pratar ofta i vår tid om att vara sann som människa, det finns ett gott sökande i detta och en strävan efter ärlighet, efter autenticitet. Samtidigt mina känslor är inte alltid det viktigaste. Det blir tydligt i dessa tider – att jag tycker det är långtråkigt väger lätt mot att skydda människor från att bli sjuka. Att jag inte får krama mina barnbarn (om jag har några) är trots sin viktighet, något jag måste avstå ifrån för att hjälpa andra. Ibland kan ju känslorna fara iväg med mig och det blir inte bra, Paulus varnar för att bli offer för vreden, att vi inte ska låta oss styras av ilska och hat. Det är känslor som ockuperar oss och fräter sönder både vårt inre och relationer. Jag förlorar mig själv, om jag förlorar mig i hat. Mitt förnuft och min känsla kan inte tjäna mig eller andra.
Vad är det för kärlek Jesus talar om?
Jesus talar om en kärlek som är konkret och beredd att ge av sig själv. En kärlek som ger upp sig själv. Sjuksköterskorna, ja alla sjukvårdarna som vårdar våra covid-19-sjuka ger ju upp något av sig själva och riskerar t o m sitt liv för vår skull – det är kärlek.
Alla som övar sig i att dela tillit och hopp med andra försöker utöva kärlek. Att visa att jag bryr mig både om grannen, arbetskamraten eller människor på flykt är kärlek. Att dela med sig av tid, pengar, mjölk eller potatis är kärlek. Det kan t o m vara kärlek att sprida ut hönsgödsel i stadsparken i Lund – för att hindra spridningen av covid-19.
Det kan vara lika mycket kärlek att säga nej som ja.
Det kan vara lika mycket kärlek att säga stopp som att tillåta.
Jesus säger till lärjungarna: Dit jag går kan ni inte komma. Han sätter en gräns för vad som är möjligt just då. Han sätter gräns för en mänsklig kärlek som tror sig klara allt och orka allt. Det gör vi inte.
Därför måste vi dela kärleken mellan oss och bära den tillsammans. Därför behöver vi Kristus hos oss!
Kärleken stannar inte vid dörren
Vi tvingas tillbringa mycket mer tid hemma och flera av oss lider av brist på kontakt. Det finns en slags hemlöshet i den här bristen som vi upplever som samhälle och som enskilda människor. Den behöver vi dela och ge ord. Kärleken behöver komma utanför dörren!
Det är också svårt att stå vid sidan om och se allt som händer men inte kunna ingripa. Det blir en slags ”vittnets trubbiga smärta” (Camilla Lif) att höra och se att människor dör, utan att kunna hjälpa till direkt.
Det är smärtsamt för vårt samhälle att upptäcka att allt som är viktigt och fint kostar något. Den erfarenheten kan kyrkan bära och ha ett hopp. Ett hopp i Jesus Kristus.
Kyrkan är inte till för sin egen skull, utan för att bära ut kärleken i världen. Den är ingen klubb för inbördes beundran utan en plats där vi möts och rustas för kärleksbärande i samhället. Just nu får vi vara kyrka på ett annat sätt än vi är vana vid och vi är kyrka.
Jag fick höra att antagningarna till sjuksköterskeutbildningen har ökat med 31% det här året. Antagningarna var i februari 2020. Det är ett tydligt språk för att vi vill bli tagna i bruk, vi vill tjäna mänskligheten. Orden i tackbönen efter nattvarden: ”Hjälp oss att höra det rop som du har hört, förstå den nöd som du har förstått, tjänat den mänsklighet som har tjänat” hörs i min tanke.
Jesus är inte naiv i sin kärlek. Han har just sett Judas gå ut genom dörren och han vet vad Petrus kommer att göra. Det är inte för att lärjungarna eller vi alltid lever i barmhärtighet och omtanke som Jesus älskar.
Det är en kärlek som alltid sträcker sig längre än den enskilda handlingen eller vår svaghet och brist på medkänsla.
Kärlek är den enda hållbara hållningen, som leder till liv – det vet Jesus.
Vetekornets lag, genom död till liv bär ett hopp med sig. Inte ett naivt hopp, inte omedvetet hopp utan en närvaro som är i det yttersta, i vår nakenhet, i vår skam och i vår nöd och död.
Vi kan ana det ibland, i stunder av närvaro hos varandra. Det sker något heligt.
Vi anar vad Jesu närvaro hos dig och mig är.
Guds medmänsklighet i Jesus är stå stor – inte som när en hand sträcker sig ned för att ta upp något, utan som när en sten faller ned i djupet.
Lotta Miller/präst
4e söndagen i påsktiden 2020