Öppna för förundran!

Text: Luk 17:11-19

”Kyrkan ska vara en plats där vi inte behöver dölja de saker som gör oss till dem vi är: förmågor och begränsningar; längtan och identiteter; sorger, sjukdomar, missbruk och glädjeämnen”. (Hanna C Brown)

Vi klarar oss inte utan den som är annorlunda, vi kan inte leva utan den som inte är som du eller jag – då förlorar vi glädjen och tacksamheten.

Det kan ju se ut som om gruppen som går mot Jerusalem är enig, men det är den inte. På avstånd ser de lika ut, men när en kommer närmare så är det nio som har samma seder och en som tillhör en annan grupp, ett annat folk, andra seder. En som inte är som de andra.

Det är tio spetälska som kommer till Jesus och han botar dem alla – utan undantag. Men det är bara en som vänder tillbaka till Jesus och tackar.

De nio andra var säkert tacksamma, men dem verkar ta det för givet eftersom de inte återvände eller var de för upptagna?

Men den 10:e, samariern vänder tillbaka till Jesus och tackar. Hos honom väcks förundran och tacksamhet och han kan inte låta bli att gå tillbaka till Jesus. Han behövde inte göra det, det var inget villkor för att få bli frisk. Samariern framställs som en förebild för oss, och de som lyssnar på Jesus vet mycket väl att samariern tillhör en föraktad folkgrupp, han tillhör ”dem där”.

För honom har inget varit givet, inte heller i spetälske-gruppen, han var längst ner på skalan i samhället och även i spetälskegruppen - de utstöttas grupp.

Och jag tänker att det finns något omistligt i kyrkans gemenskap som samariern berättar för oss. Att den som inte tar allting för givet visar oss förundrans och lovsångens väg, trons väg. Det är ett av skälen varför det är så viktigt att gemenskapen i kyrkan är öppen så det alltid finns plats för den andra, den som inte är som jag. Annars förlorar vi något väsentligt. Jag tänker på alla gånger som människor blivit utstötta ur kyrkan och inte varit välkomna för att en av oss varit homosexuell, luktat annorlunda, inte svarat på de vanliga hälsningsfraserna på rätt sätt – ja, du och jag kan räkna upp många olika orsaker. I vårt samhälle odlas, till vår förskräckelse, antisemitism och andra former av rasism, som inte tillåter någon att vara annorlunda. Bara att en granne till Sankt Knuts kyrka på Linero har blivit hotad p g a sin judiska tillhörighet är förfärligt. En gemenskap som kräver likhet i allt blir fort enfaldig.

Vi hyllar olikheten, vi tackar för den 10:e människan som var annorlunda.
Nu handlar det inte om någon vacker demokratisk rättighet som ”vi” i nåd ger till någon som får vara med.

Det är inte något som någon stark ger till den som är svag eller utstött. Nej, detta handlar om något omistligt och att vi förlorar något avgörande för tron och kyrkan om kyrkan inte är öppen att ta emot den 10:e människan som kommer med ett livgivande och levandegörande trons perspektiv. Som inte tar livet för givet, som inte tar allt gott för givet! Som genom sin genomskinlighet och annorlundahet bryter igenom våra murar och öppnar för förundran och därmed också lovsång.

Pastor Hanna C Brown skriver om sin kyrka i Concord Massachusetts, som arbetar med en kyrka för alla, där människor med funktionsvariationer ska få hitta hem och få plats. Hon skriver: ”Church should be a place where we don’t have to hide the things that make us who we are: capacities and limitations; inclinations and identities; griefs, illnesses, addictions and joys.”

(Kyrkan ska vara en plats där vi inte behöver dölja de saker som gör oss till dem vi är: förmågor och begränsningar; längtan och identiteter; sorger, sjukdomar, missbruk och glädjeämnen.)

Samariern visar oss på tacksamhetens och lovsångens hållning. Han lever i lovsången och faller in i förundran och glädje inför Jesus.

De nio blev säkert också glada när de blev friska på väg till Jerusalem, men det väckte ingen förundran i dem, de hade inget behov av att tacka.

Det finns en skillnad mellan att bli förvånad och förundrad.

De nio blev säkert förvånade över sitt tillfrisknande, de förstod det inte men det gick antagligen över.

Vår tid gillar sensationer, vi ska bli förvånade, men det varar inte länge. Våra tekniska framsteg kan verkligen vara förvånande, inte minst i dessa tider när vi fått reda på nobelpristagarna i de olika ämnena. Vi förstår långt ifrån allt, men förvåningen varar inte, den försvinner.

Vår kultur söker hela tiden det nya och förvånande. Det kan vi nog inte komma ifrån, men förvåningen, sensationen stannar på ytan.

Värderingen är tydlig - det är dåligt om det inte händer något, inte minst medierna basunerar ut det, ibland har det gått så långt att man letar efter saker som ska bli sensationer, skandaler som ska väcka får förvåning. Men det stannar bara på ytan.

Vem av oss har inte hört unga människor säga att det är tråkigt, det händer ju ingenting. Det är sensationen som är målet, inte närvaron. Nu är det en sak att vara tonåring och längta efter att det ska hända något i ens liv, Det kan jag förstå. Men problemet är att vår tid, vi vuxna förhåller oss så också och det tror jag är andligen utarmande. Vi blir fattiga med endast förvåning och ingen förundran. Sensationen skapar i längden tomhet.

Förundran är något helt annat trots likheterna. Förundrans hållning går på djupet och innebär även den att vi inte förstår, men det hindrar inte förundran. Snarare är just detta att vi inte förstår något som får förundran att växa. Som när vi ser på ett nyfött barn och ser i dess ögon och känner den lilla handen. Så väcks förundran, vi förstår inte, fastän vi vet så mycket rent biologiskt. Vi väcks till glädje och ödmjukhet.

Förundran är en livshållning där livet är större än jag själv, som bryter självcentreringen och flyttar fokus till Gud själv, till tacksamheten över livet,
till andra människor, till gemenskapen ... ,som låter livet vara större än jag, mig och mitt.

För den 10:e människan, samariern så är hans eget liv större än han själv, han som tänkte på sig själv som den spetälske och plötsligt så ändras hela hans liv, hela hans identitet av Jesus.

Att visa varandra tacksamhet får relationen att djupna, det är att våga lägga något av mitt livs mening i den andra människans hand. En tacksamhet från hjärtat, som bygger upp gemenskapen och gör att vi delar glädjen. Vi kan vara artiga och tacka, utan att det går så djupt i oss och det har sitt värde, det också.

Tacksägelsedagen har vi smyckat kyrkan med grönsaker och frukter och allt gott vi får av jorden och människor arbete. Det väcker vår glädje och om tittar jag på ett kålhuvud litet närmare så ser jag mönster och skiftningar i bladen – jag vet biologiskt hur det hela fungerar med fotosyntesen och allt det andra – och i förundrans livshållning fylls jag av glädje över gåvan och av det fantastiska i allt som växer.

Lovsången lever vi/ sjunger vi inför Gud i förundran – inte därför att allt i livet är enkelt, utan för att vi fått livet som gåva och vår tillhörighet till Gud är större än vårt individuella jag.

I förundrans hållning möter vi varandra och att utnyttja varandra är långt borta. Vi blir aldrig någons sensation. Därför är kyrkan allas hem och tillhörighet, en plats där förundran kan få växa och delas.

Vi går med samariern till Jesus, vi dansar tillsammans i tacksamhet.

 

Lotta Miller/präst