Ofelia, Maria och nåden.

Text: Luk 1:26-38

Ofelia hette en bok som kom ut för en del år sedan. Den utgår ifrån hur trygga flickor förvandlas i tonåren till osäkra och otrygga unga kvinnor. Plötsligt är självtilliten och tryggheten borta och allt handlar om att vara till lags och passa in.
Flickorna är så längt ifrån att känna att de har funnit nåd,
att de har en betydelse och en roll att spela.

Och det är det som Maria får veta.
Hon är antagligen i samma ålder som tonårsflickorna som boken talar om, och i ett helt annat samhälle än vårt. Och samtidigt finns osäkerheten/rädslan där hos henne också. Vad ska detta betyda? Vad innebär detta? Klarar jag detta?

Hon är en ung kvinna utan röst och utan anseende i sitt samhälle, dessutom från en illa beryktad stad som Nasaret. (Nasaret nämns inte bland tidens historieskrivare.)

Det är förståeligt att Maria blir rädd – hon möter Guds närvaro på ett sätt som hon inte kunde föreställa sig. Gud är större än hennes tanke – Gud ryms inte i hennes tanke, inte i våra heller, människans begrepps värld är för liten.

Det finns stunder som Marias även för en del av oss. Gud är ingen snäll farbror (eller tant heller för den delen) – utan någon som spränger våra gränser och går utanför det begripliga. Förr talade man om att frukta Gud, det betyder inte att gå runt och vara rädd. Utan det betyder att bli berörd och att vara medveten om att jag inte kan omfatta Gud, inte hålla fast Gud, inte äga Gud utan bara tillbe, öppna mig för Guds beröring och följa Guds röst.

Luther talar om Gud som både vän och som tremendum fascinosum – det skakande och fascinerande.
Och mötet med Gud som skakar om Maria gör inte att hon avsäger sig sin egen reflektion. Hon förlorar inte sin röst. Tvärtom! Maria svarar JA av sig själv – det är inte tvång.
Att vara troende och att följa Jesus innebär inte att sluta reflektera och bedöma, ta beslut och lyssna inåt, snarare tvärtom.
Gud väljer en flicka utan status – som får världsavgörande betydelse. En flicka som inte tänkte att hon skulle betyda något särskilt.
Hon finner nåd hos Gud och det gör något med henne.

Vilka är det som inte har någon status i vårt samhälle? Tonårsflickorna i sin osäkerhet? Tonårspojkarna som inte klarar skolan? Dem av oss med LSS-behov som får sitt stöd indraget av försäkringskassan utan att det finns något annat?

Dem av oss som kämpar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar?
Dem av oss som inte har en bostad?
Dem av oss som inte känner att det finns någon som lyssnar?

Evangeliets perspektiv är så tydligt: Gud väljer dem som ingen tror något om och de blir avgörande för Guds verk bland oss, för vårt hopp. De har funnit nåd hos Gud.

Frågan är hur vi förhåller oss – som enskilda människor, som församling och som samhälle? Finns det någon nåd hos oss? Hur ser vi på varandra, på oss själva? Finns det en uppgift/ en roll att spela?

Jag tror att vi inte har råd att förlora någon enda – då förlorar vi något omistligt, något livsavgörande och föröder vårt hopp.

Det går inte att trampa på vår tids ”Marior” och tro att vi inte förlorar något.

Maria blir synlig och tilltalad. ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”

Och det tilltalet finns till oss också: Du har funnit nåd hos Gud. Du har en uppgift att fylla precis som Maria, även om den ser annorlunda ut.

Maria brukar tas fram som en förbild för oss, såväl för kvinnor som för män, unga som gamla, i sin tro, i sitt JA till Gud och till sin uppgift.

Hon tar emot sin uppgift så odelat och helt – det är fantastiskt. Tänk så många gånger jag som vuxen är delad, tvehågsen i mitt engagemang, så ofta jag håller något tillbaka. Jag kan vara med på ett villkor…, jag för min del ställer mig tveksam till vissa delar …. O s v

Och det kan vara befogat många gånger och inte alltid – framförallt inte i kärlekens sammanhang. (Just denna förmåga till odelad hängivenhet tror jag har med att bli som ett barn att göra och som Jesus talar om.)

Maria tänker efter och funderar i mötet med ängeln (ordet undrar betyder att gå på djupet och hitta styrkan i trons ande). Maria har en egen röst och är där i egen rätt – för om hon inte vore det så skulle det inte finnas någon som säger JA till Gud, JA till uppdraget.

Maria är modig – ingen av oss vet vad hennes omgivning skulle säga om hennes graviditet, om att hon och Josef ännu inte bodde tillsammans – de var på väg mot giftermål men det var inte klart enligt tidens sed. Så hon borde inte vara gravid.

Jag kan känna igen mig i Marias ord: ”Hur skall detta ske?” Jag kan höra det inuti mig själv, kanske du kan det också? Hur ska det här gå till? Hur i all sin dar ska jag klara detta? När rädslan och tveksamheten inför uppgiften, inför det liv som ligger framför blir så stark att det inte går att se en väg framåt, att hindren känns större än möjligheterna.

Det svar Maria får är: Den Heliga Ande ska kommer över dig och den Högstes kraft skall vila över dig.

Svaret hon får är: Det finns en väg framåt, en väg med Guds kraft. Maria tar Gud i hågen.

Hon vågar tilliten.

Hennes liv blir inte lätt och hon kommer att gå igenom sorger och kamp. Det är inget lyckopiller hon får. Och hon är inte ensam! Den Heliga Anden är med henne. Guds närvaro finns där i hennes liv. Gud överger henne inte, inte en enda av oss.

Maria överlämnar sig i tillit till Gud, ”Må det ske med mig som du har sagt”. Hon överlämnar sitt liv, kapitulerar. Hon ger upp det egna livet och den egna viljan och får det förnyat tillbaka.

Hon är inte längre sitt eget mål.

Hon går från osäkerhet och rädsla till frimodighet och en tydlig röst. Gud ger henne kraft att svara JA inifrån sitt djup. Ett JA som faktiskt rungar genom historien.

Gud vill beröra varenda en av oss, som kanske känner oss närmare Ofelia (som jag nämnde i början) än Maria och ge oss kraft och frimodighet att leva vår uppgift. Att låta det som Gud har gjort oss havande med födas till liv. Vi får finna nåd hos Gud.

Det är stort! Det ger hopp! Amen

Lotta Miller/präst

(Boken som nämns i början är ”Rädda Ofelia – vägen till kvinnlig självkänsla (1998) av Mary Pipher)