Macheten och nåden

Det är lätt att tänka att jag växer i tro genom att gå på gudstjänst, be och läsa bibeln. Och ändå är detta att växa i tro inte ett gymnastikprogram med ett antal moment som jag gör och så blir jag bättre på att tro. Det finns ingen karriärstege som kristen, vi tävlar inte i att vara andliga eller kristna. Det är nåd och aldrig något annat.

Text:  Joh 16:5-11

I cellen sitter den forne slavhandlaren och kvinnotjusaren fullständigt apatisk inom honom finns en hårdhet som inget tycks kunna rubba. Han har dödat sin bror i duell om en kvinna. Den enda människa han älskade dödade han och nu ser han ingen mening med att leva. Han hatar sig själv och livet.

Han får besök av en präst som säger: Du ville nog hellre jag var en bödel. Du har dödat din bror men eftersom det var under en duell kan inte lagen komma åt dig. Slavhandlaren brusar upp och är på väg att döda honom med, men prästen svarar: Är du så feg att du dödar? Vågar du göra bot för din synd? Slavhandlaren svarar: Vågar du se mig misslyckas?

Så börjar färden genom Amazonas oländiga djungel och uppför höga klippor, genom stora vattendrag. Med sig släpar slavhandlaren sin 1700tals rustning, som är tung och otymplig, samlad i ett stort nät som han drar.

Så till sist kommer prästen och hans kollegor fram till den by som var deras mål och de möts av vänner. Långt efter kommer slavhandlaren med sin börda och folket i byn tittar förundrat på honom. Folkets ledare befaller en av sina krigare att gå fram till slavhandlaren. Vad han säger vet inte vi som tittar på filmen men mannen(krigaren) går fram med sin stora kniv och det ser hotfullt ut – vad ska han göra?

Men mannen hugger av det tjocka repet som håller ihop nätet och puttar hela rustningen ut över branten ner i djupet. Rustningen går inte att återfå – den är borta för alltid. Och slavhandlaren Rodrigo faller skakande i gråt, han gråter och han gråter.

Först då kan han ta emot trösten och närvaron från de andra människorna.

Det är först när mannen med kniven huggit av repet och skickat hans börda ner i djupet som Rodrigo kan förändras, kan ta emot nåden och växa i tro. Det är genom nåden som han kan tillåta sig att sörja och växa till som människa, genom att förlora sin hårdhet, bitterhet och hat både mot sig själv och omvärlden.

Temat för söndagen är att växa i tro och scenen jag berättade är ur filmen ”The Mission” om några munkar i Amazonas djungler på 1700talet och deras möte och liv tillsammans med en ursprungsbefolkning i Amazonas.

Det är lätt att tänka att jag växer i tro genom att gå på gudstjänst, be och läsa bibeln. Och ändå är detta att växa i tro inte ett gymnastikprogram med ett antal moment som jag gör och så blir jag bättre på att tro. Det finns ingen karriärstege som kristen, vi tävlar inte i att vara andliga eller kristna. Det är nåd och aldrig något annat.

Ändå kan vi växa i tro. Rodrigo måste släppa taget om sitt hat, sin självbild, sin idé att han bygger sig själv helt och hållet och inte ska ta emot något. Han behöver erfara att nåden är det enda som kan bära honom och ge honom liv. För egentligen är det hela hans självuppfattning som faller ner i djupet och något annat måste bära – Gud – här i krigarens gestalt.

I själva verket handlar trons växt om att skala av och inte om att bygga på. Inte om prestation utan om att låta sig falla in i Gud och överge den egna viljan till prestige, fåfänga, girighet och egenrättfärdighet, att låta Gud överta hjärtat mer och mer. Växten sker inte en gång för alla utan ständigt.

Jag tycker det är mycket intressantare att vara kristen nu än vad det var när jag var 20 år. För utmaningen som kristen att växa finns där ständigt – den är inte bunden till att uppnå villa, vovve och volvo, inte heller lönearbete eller popularitet. Den handlar om att släppa taget och överlåta mitt liv i Guds kärleks händer, att tillåta Gud att se allt. Att släppa in Gud i skammens innersta vrå, den som jag själv inte vill erkänna att den finns. Det händer inte en gång utan många gånger.

Rodrigo var egentligen mycket upptagen av sig själv, av sin egen skuld och inte alls fri. Han tankar går i destruktiva/ förstörande cirklar, de kretsar kring sig själva.

Det är genom nåden som han blir fri att leva. Samma sak gäller oss – att leva och växa i tro handlar om att bli fri och att leva i Guds hand. Att växa i Gud är att bli fri, inte att förlora sin vilja utan få den tillbaka på ett nytt sätt.

Den behöver ständigt rensas och bli det den är ämnad att vara: Levande och i Guds tjänst.

Lärjungarna i söndagens evangelium hör och ser bara vad som är för deras ögon. De är rädda och ledsna och har fastnat i det. Jag kan förstå dem och känna igen mig.

Och samtidigt – ibland behöver synfältet rensas för att se något annat, för att höra vad som verkligen sägs.

Jag tror säkert att de flesta av er har varit med om samma sak som jag när ni varit ute och gått i skymningen. Längre bort på gångstigen ser det ut som det står någon och om en är ensam som kvinna (som man ska jag inte uttala mig om) kan en bli lite misstänksam – vem är det där egentligen? Men när jag kommer närmare så ser jag att det är ett elskåp eller en enbuske som jag fantiserat om till en skum figur. Jag har en förväntan och är så styrd av den att jag ser något som faktiskt inte är där. Jag tänker att vi förhåller oss på samma sätt till livet ö h t, till andra människor, till bibelordet och tron. Vi behöver gå närmre för att se vad som verkligen är för handen och inte styras av våra förutbestämda tankar.

Jesus säger att det är bra att jag lämnar er så att Hjälparen kan komma till er. Avskedet och distansen behövs för att något nytt och levande ska få växa fram.

Lärjungarna är så upptagna av hur det ska gå för dem att de inte hör vad Jesus säger. De är bundna vid sitt eget öde och sin trygghet och det blir det viktigaste. På samma sätt kan du och jag vara bundna av liknande saker – materiella saker, människor och sammanhang. Så mycket att vi inte hör när rösten kallar oss: Det är dags att gå vidare, att ta ett nytt steg.

När Anden ropar: Kom!
Jesus – hjälp oss att höra livets rop, din kallelse.

Så till de tre orden – synd, rättfärdighet och dom.

Intressanta och inte helt enkla ord. Kanske inte helt på modet heller – men däremot till sitt innehåll absolut aktuella.

Ett ord som jag hörde som barn var: Andefattigt.
Jag hör det nästan aldrig nu.

Det är faktiskt inget dumt ord.

Jag tror att vi alla har erfarenhet av vad det betyder, en upplevelse av stumhet och entydighet som stänger dörrar och gör vårt livs landskap livlöst.

Andefattigt – det betydde – utan öppning, utan barmhärtighet, utan värme och medkänsla, utan verklig närvaro, utan vilja att se något mer i situationen eller något mer hos en människa. En låsning, stela mallar för hur man skulle göra och vad ett mänskligt liv var för något – ingen plats för någon som avviker från mönstret.

Andefattigt – något tar död på glädjen och det levande.

Andefattigt – betydde en värdering av livet endast i pengar och karriär, i materiella ting, i ekonomiskt värde, men inte i skönhet. En värdering av människan som medel men aldrig som mål.

Andefattigt – betydde – ingen växt utan snarare förtvining, torka.

Andefattigt – beskriver när synden har tagit över livet, inte som enskild handling bara, utan som en hållning som förstör som luftföroreningar förstör luften.

Det kan gälla både det egna livet och vårt samhälle, institutionen kyrkan och granngemenskapen.

Andefattigdom – tränger också in i vårt samhälle när byråkratin tar över och det som är syftet försvinner i för många papper, eller migrationsverkets medarbetare som inte får tid/ eller tar sig tid att se en människa bakom alla papper, eller när tidningarna dömer på förhand utan att ha kunskap om vad som verkligen hänt.

Andefattigt – kan nästla sig in i samlivet – så att du eller jag inte längre lyssnar, för vi vet vad den andre ska svara. 

Andefattigt – kan det bli i kyrkan om vi hänger upp oss på vissa beteenden och former så att den behövande, längtande eller frågande människan inte får plats.

Andefattigt – det kan drabba allt – ett hem, en förening, en kyrka, en gemenskap, en skola – formerna som en gång bar innehållet har tagit över och blivit målet självt.

Då får orden synd, rättfärdighet och dom mening för mig.

Nog finns det anledning att ropa: Kom Heliga Ande! Kom!

I själva upplevelsen av andefattigdomen finns själva domen – domen som vill sätta fri, som vill ge oss liv. Det är Jesu Ande.

Precis som Rodrigos liv som slavhandlare blir dömt av nåden, som folket han velat förslava visar honom, genom krigarens kniv. Så blir också rättfärdigheten, Guds rättfärdighet synlig i den kärlek som krigaren visar. Gud kärlek utan vilken vi intet vore.

Lotta Miller/präst