Lejongropen, mobbarna och Jesus

Texter : Dan 6:16-22, Upp 12:7-12, Luk 10:17-20

Det finns all anledning att vara vaksam och att aktivt bjuda motstånd.
Och för att kunna göra det behöver vi både bön, reflektion och handling.

Dramatik och fantasieggande bilder, strid och fall i djupet, lejongropar som stängs med stenar – det är bilder som kan mäta sig med både Sagan om Ringen och Game of Thrones i söndagens läsningar (Sagan om ringen har hämtat mycket inspiration från Bibeln.)

Det är strid och drakar som faller, blod och kamp.

Det är inga lätta bilder och de har genom århundraden använts för att gå ut i krig och döda människor. En krigsretorik och hierarkiska föreställningar som har färgat våra föreställningar både om Gud och varandra. Det är ett förhållningsätt som är främmande för vem Jesus Kristus är.

När dessutom politiska företrädare i Sverige använder ord som ”seger eller död” i sitt sätt att tala om politiska motsättningar och om sina motståndare, då finns det all anledning att se upp.

Vad betyder det då för oss som vill följa Kristus? Som vill tjäna medmänniskan? Som tror att varje människa är skapad av Gud? När vi läser de här berättelserna.

Samtidigt händer det dramatiska saker i vår värld och där människor verkligen faller, handlingar som skakar mig – hur kan människor göra så?

Det politiska klimatet i vårt land och i delar av Europa är sådant att bildernas dramatik känns närmare än jag vill att de ska vara. Det är ett språkbruk och ett sätt att bemöta varandra som inte hör ihop med Kristus.

Uppenbarelseboken understryker allvaret i ondskan, i strukturer som förnekar människor liv och frihet, i attityder som tappar kontakten med vår svaghet och vår sköra livstråd.

Och det finns all anledning att vara vaksam och att aktivt bjuda motstånd.

Och för att kunna göra det behöver vi både bön, reflektion och handling.

Vi kan tro att föraktet för svaghet, sorteringen av människor och hatet är långt borta. Men det börjar inte med stora deklarationer, utan med accepterande av uttryck och förhållningssätt som trampar på andra, som avvisar människor.

Åke Andreasson, Bamses tecknare, skrev om hur rasismen börjar med små oansenliga saker och uttryck och sedan blir något stort. Även Nilens gigantiska flod börjar med små rännilar i bergen.

Det är lätt att i vardagshändelserna glömma bort att se och bemöta varandra som människor.

Vi gör om varandra till ting som vi kan bortse ifrån, använda som det passar oss, vi förnekar svagheten t ex i kassan på Ica så blir jag irriterad för att det tar tid för den som står framför mig att ta fram pengarna – kanske för att hennes händerna skakar, eller tonåringarna grovt misshandlat och trakasserat två andra pojkar, kanske för att själva vara värda något, för att själva skapa sensation, åldringen som får skeden inkörd i munnen utan tålamod, när han behöver matas, eller den som bryter och kämpar med svenskan som blir avvisad och dumförklarad, eller flickan som killen på bussen anser sig ha rätt att tafsa på.

Men har detta med dagens bibeltexter att göra? Ja, det har det. Vi kastar varandra till lejonen gång efter gång, avgrunderna är inte så långt borta som vi skulle vilja.

Men det som också finns i texten är ju glädje och beskydd. En glädje på trots av allt som förstör, en envis tro på Guds godhet och kärlek, ett fasthållande av Guds skaparkraft och beskydd. En tro som bär ett stort hopp att en dag ska ondskan förlora, tappa sin kraft och försvinna. Det spelar ingen roll om drakarna hotar, Guds kraft är större.

”Det gör oss inget om ni oss fängslar, vi är fria och bärs av hopp. Vår kamp är svår, men segern vår, befriat land i vår hand.”

 ”Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat, ljuset upplyser mörkret, ljuset segrar till slut. Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek.. Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek.”

De här sångerna ljöd i apartheidregimens fängelser och liknande sånger har ljudit i andra fängelser. Det är inte konstigt om fångvaktarna blir oroliga – varför sjunger de? De har ingen anledning att vara glada.

Men i sången finns ett envist hopp om att ondskan ska falla, en identitet som inte bestäms av omvärlden utan av Gudstillhörigheten och en tillit till Guds beskydd.

Dietrich Bonhoeffers psalm skrevs i fängelse ”I goda makters underbara omsorg vi väntar lugnt vad helst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon, Guds kärlek genom varje dag oss bär.” (Sv Ps 817)

Inte ens nazisterna rådde på honom, inte ens när de tog hans liv.

Och precis som Israels folk leddes genom öknen, där ormar och skorpioner finns, så kommer vi att ledas av Gud genom vårt öde land.

Jag tänker att jag inte ska gå förbi det här med änglar, en söndag som denna. Gulliga bilder av änglar har nog vi som kommit över 50 år sett i vår barndom (t ex bokmärkesänglar), men gulliga det är också allt de är.

Uppenbarelsebokens språk är helt annorlunda och bombastiskt. Inte heller det är något jag bara kan ta till mig som vuxen, tänkande människa, om jag inte tänker på det som jag tänker på ”Sagan om ringen” (fantasyroman av J R R Tolkien).

Det är ett bildspråk för det svåra, för kampen mot det onda och för Guds handlande, det som vi egentligen inte har kapacitet att benämna helt och fullt. Vårt språk är alldeles för begränsat.

Guds närvaro kan vi inte kontrollera, försöker vi så rinner det som vatten ur en knuten hand.

Ordet ängel – angelos som betyder budbärare – antyder ju att det viktiga är budskapet, inte i vilken form en ängel kommer. Ärkeängeln Mikael är ju en fantastisk bild för Guds kraft och närvaro, inte en faktisk beskrivning av en ängel.                                                                                                  Bibelns änglar kommer ofta oväntat och när tillvaron syns som allra mörkast eller när det fantastiska når utanför vår förståelse. Ängeln lämnar efter sig en upplevelse av att perspektiven har blivit större, av förundran, ödmjukhet – ofta är bibelns människor så tagna av upplevelsen och det förändrar deras syn på världen och sig själva. Några av oss har upplevelser, var rädd om dem och för dem inte till torgs.

Ibland säger vi ”du är en ängel” och menar att någon har gjort något särskilt för oss eller för någon annan. Ibland är kanske någon av oss en ängel…

Dessutom står det: ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”  Hebr 13:2

Det är lockande med sensationer, men Jesus är ingen kvällstidningsrubrik. Jesus är den som finns kvar när allting vacklar, när jag inte är något tjusig sensation, när jag inte har ett hjärta av guld utan riskerar total blodbrist och stumhet. Vi behöver alla änglavakt, och ibland känns det extra nödvändigt – någon som påminner oss om vår rätta hem, om hoppet och som hjälper oss att inte tappa perspektiven.

Även när mobbarna kastar oss i lejongropen, när mörkret täcker oss så finns Gud där. Barmhärtigheten går vid vår sida, både barn och vuxna, kanske som en ängel och håller fast vid att vårt hem är i kärleken, i himlen, i Jesus själv. Det är vår tro och vårt hopp!

Lotta Miller/präst