Ananda Nagar – Glädjens stad är en stadsdel I Calcuttas slum. Där delar Stephan, präst från Polen, liv med de fattigaste bland de fattigaste. Här lever människor av olika tro och olika ursprung. Det är inte lätt för Stephan att leva där, han är van vid Polen och polska traditioner. Han har sina ”polska glasögon” på sig och har svårt med andra sätt att leva.
En dag får han nya grannar, några eunucker flyttar in i rummet bredvid (2 kvadratmeter stort). De är Harrijas – kastrerade män som klär sig som kvinnor, en grupp med religiös betydelse inom hinduismen. Stephan tycker dem är konstiga, han har svårt att acceptera dem. Harrijas uppfattar honom å andra sidan som en fiende.
En dag dör en av harrijas. I sorgen vänder de sig till Stephan för de behöver hjälp med att bära den dödas kropp till den hinduiska begravningen. Stephan drabbas av deras begäran, den går under huden och efter att ha brottats med sig själv och sin tro, bestämmer han sig för att ta emot uppdraget att bära den döda till begravningen/kremeringen.
Då upptäcker han att hans grannar är människor som älskar och lever, de drabbas av livet som han själv gör, harrijas är människor värda att älskas och respekteras för dem de är.
Plötsligt bryter kärleken igenom, den som vänder sig utåt och inte har det egna jaget och rädslan som centrum.
Det är Kristi Himmelsfärds dag – där mitt i slummen.
Gång efter gång får Stephan se hur människor runt omkring honom, mitt i fattigdomen, vänder sig utåt mot andra och delar det de har med andra. Deras kärlek vänder sig utåt och delar, det de har.
Det är Kristi himmelsfärds dag och vad är det vi firar?
Vi firar inte ett minne, inte ett naturfenomen som bryter mot naturlagarna, vi firar inte att tyngdlagen sätts ur funktion. Bilderna i Apostlagärningarna utgår från en världsbild vi inte delar idag.
Det vi firar är att Jesus nu är obegränsad av tid och rum för sin närvaro och kärlek. Vi firar att Gud är överallt och är Herre över allting. Vi firar att kärleken bryter våra gränser och vänder sig utåt.
Och när kärleken vänder sig utåt så händer det något med våra ramar. Med de gränser vi satt upp för livet.
Stephan hade en bestämd tanke om hur livet skulle vara och levas som han var tvungen att lämna för att se människan och leva i Kristi efterföljd.
Jag kan fundera över vår tid, våra ramar. Var finns den kärlek som vänder sig utåt och inte har det egna jaget och rädslan som centrum?
I vår tid finns så mycket rädsla som tar sig uttryck i kärlekslösa gränser, i avståndstagande från dem vid sidan om. Dem vi inte känner igen, vars seder inte är som mina, vars sätt att vara inte är som mitt. Hur kommer det sig att svenskhet har blivit något som stänger ute, något statiskt.
Nationalitet och identitet är laddat i vår tid och många farliga strömningar finns både i Sverige, övriga Europa och i andra delar av världen.
Gränserna blir viktigare än något annat. Rädslan tar över.
Stephan förlorar inte sin tro för att han öppnar sig för vänskapen med människorna som är harrijas, den fördjupas och tilliten ökar, kärleken vänder sig utåt.
Och en sak kan vi ju vara säkra på, kristen tro är inte svensk eller somalisk. Kristen tro är pingstens mångfald, världsvid och en gemenskap som hela tiden utmanas av sin Herre att vända sig utåt.
Det finns en frihet i Kristi himmelsfärds dag. En frihet som vår tid kan behöva. Vi kräver våra liv på lycka, våra liv måste innehålla allt, vi måste leva fullt ut eftersom det är det enda jag har. Det är viktigt att ställa frågan hur du och jag lever våra liv och att vara rädda om livet. Men om mitt liv måste innehålla allt och alltid vara lyckat så stänger vi in oss, ramarna blir kvävande.
Det blir som en mur som stänger oss inne. Jesus spräcker den muren. Våra gränser är genombrutna och vår instängdhet i oss själva har inte sista ordet, det finns ett ljus som lyser i sprickan, en fortsättning, bortom de ramar vi ser.
Många kristna har blivit anklagade för ”you get pie in the sky when you die” – att himmelsperspektivet skulle göra kristna likgiltiga för vad som händer här och nu. Och den risken finns naturligtvis och den måste vi vara medvetna om. Att följa Jesus handlar verkligen inte om att var likgiltig för sin omvärld, för rättvisa och jämlikhet, solidaritet. Tvärtom.
Och det är en frihet att få leva med gränserna sprängda – med ett himmelskt perspektiv. Jag behöver inte söka fullkomning i mitt eget lilla liv utan det finns ett större sammanhang. Att himlen kan hjälpa mig att inte ta ”struptag” på livet och lyckan.
Att jag med mina brister kan tjäna Jesus och medmänniskan.
Och jag tänker att vår tid och allt som händer (senast i Manchester – Gud förbarma dig!) säger till oss att det går inte att gardera sig mot allt, det går inte att skydda sig mot allt.
Och då är det en frihet och glädje att veta att Gud har sprängt våra gränser och öppnar för något nytt.
När kärleken vänder sig utåt så sätts vår tillit på prov.
Stephan blir rejält utmanad av sina grannar. Var har han sin tillit? Vad vilar han i? Han blir rädd. Och jag kan känna igen mig i honom – i hans rädsla för att vara ute på okänd mark, att det gungar.
Kristi himmelsfärd budskap utmanar vårt trygghetstänkande. Var har vi vår tillit? Det är så lätt att sätta upp gränser och tydliga ramar. Så här är det, så här gör vi, det här är att vara med – i samhället, i kyrkan. Vårt behöv av kontroll blir utmanat. När lärjungarna står där och Jesus försvinner för deras blick så förlorar de kontrollen. De kan inte peka och säga: Jesus sitter där borta, eller han har gått till Betania.
Formerna för gemenskapen måste förändras.
Det är lätt att hamna i kontrollbehov t o m när det gäller Gud, Vi sätter ord på det outsägliga, på mysteriet. Och är säkra på hur allting ska gå till. Kanske vi är rädda för att förlora kontrollen också över Gud? Och då är det värt att stanna upp och tänka: Vad blev det av den kärlek som bryter gränserna och delar det utsatta livet? Som i sin helighet blir bröd och vin för oss.
Jag kan fundera över hur vi lever – vet vår tid om något annat sätt att leva än vänd in mot det egna jaget, mot den egna gruppen, mot dem som är likadana som jag/vi. Den stora risken med att bara leva inåtvänd är att vår trygghet hela tiden handlar om makt, om att vinna. Förlorar vi makten så förlorar vi tryggheten, förlorar vi kontrollen så förlorar vi tryggheten.
Då bryter Kristi himmelfärds ljus igenom sprickorna och visar på en tillit bortom det kända, en tillit mitt i det okända, det osäkra. Jesus närvaro hos dig och mig. Helt och fullt.
När lärjungarna står där och tittar upp i skyn så får de en fråga som bryskt återkallar dem till nuet. Som inte tillåter dem att stanna i nostalgi. Varför står ni och ser mot himlen?
De blir sända att leva och var Guds medarbetare i världen, i sitt liv. Inte att sitta och vänta.
De blir kallade till sin uppgift på jorden att leva trogna den kärlek som vänder sig utåt. Det gäller också dig och mig.
Vi är kallade att vara deltagare och lärjungar i livet med Jesus. Jesus sitter inte som åskådare till våra liv, utan delar våra villkor. Så är vi också kallade att dela liv och Herren har lovat att bistå oss. ”Herren lever,hindren sprängda , hoppet får kraft igen. Kärleken segrar, fyller dagen och nattens sömn” (Sv Ps 155). Amen.
Lotta Miller/Präst