Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.
Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.
Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver
redan innan ni har bett honom om det.
Matt 6:5-8
Har ni märkt hur stämningen har ändrats i vårt samhälle. När jag går till matvaruaffären och handlar så finns där en skylt mellan de två delarna i kassan, en skylt som ska hindra oss från att andas på varandra och göra varandra sjuka. Det står: ta hand om varandra. Tänk på avståndet, står det på ett annat ställe och ytterligare på ett tredje står: Vi vill vara rädda om våra kunder tänk därför på avståndet och visa hänsyn, lämna inte provade kläder i hytten, tack för hjälpen.
Mitt i isolering och restriktioner blir något annat synligt, som inte handlar om jag, mig och mitt. Som inte handlar om att jag ska fram till varje pris, inte om att jag ska vinna. Det är något annorlunda som kommit i o m covid-19.
Plötsligt finns det i samhället något som säger: Tänk! Du finns tillsammans med andra. Det finns ett vi.
Och den tonen är mycket närmare bönens språk än ”jag, mig och mitt först”, mycket närmare än ekonomismens språk. Det är något som inte räknas i pengar eller framgång.
Berättelsen om kung Salomo påminner om min barndoms sagor. Om drömmar, natt och budskap. Och precis som i sagan så är inte formen det viktiga utan budskapet. Vad är det Salomo ber om? Jo, han ber om vishet och lyhördhet.
Vishet – att kunskap, kärlek och erfarenhet får ”gifta sig” med varandra.
Vishetens mål är aldrig själv, utan den andra.
Lyhördheten lyssnar och tar till sig inte bara ord, utan även känslor.
Vishet har alltid rättvisa, barmhärtighet och fred/frid både som medel och mål.
Tänk om vår tids makthavare bad om samma sak? Bad om vishet och lyhört sinne! Kanske det finns någon som gör det, men alltför många roffar mer åt sig och tycks inte sky nästan några medel.
Salomo väljer en väg som går inåt, inte rikedom och ära.
Han väljer precis som Jesus säger – vägen inåt.
Bönens väg går inåt.
Be i det fördolda säger Jesus, ”en to krypto” – står det i originaltexten. Jesus går hårt åt sin tids religiösa ledare för att de ville synas och bevisa sin fromhet. Det är inte yta det handlar om, inte att uppvisa någon särskild duglighet eller kunskap. Nu är det ju knappast fromhet som visas upp idag, men tendensen att ställa ut sig själv till beskådande är om inte ännu tydligare i vår tid.
Men det är inte synlighet, rampljus eller cv som gäller. Det är tystnad, stillhet och avskildhet.
Jesus uppmanar oss att söka en plats i det fördolda.
Men vänta nu! En del av oss lever väl redan i isolering och ofrivillig avskildhet och för en del av oss kan det väcka rastlöshet och känslor av ensamhet.
Låt mig ställa frågan såg här: Finns det en ”krypta” i det du kallar ditt hem?
Benedikt av Nursia sa: ”Bevara ordningen, så ska ordningen bevara dig.” Han har rätt i att vi behöver struktur för att bära det svåra, för att hantera ensamheten och kunna fokusera.
Det finns olika traditioner för att skapa en ”krypta” en rymd för bön och stillhet – kanske bara en särskild plats där det står ett ljus, en bild som påminner om Guds närvaro, en stol som riktas dit eller ut mot fönstret där du kan sitta. En stund när du sitter ner och andas i tystnad. Det kan vara så enkelt – och ändå hjälpa i den strukturlösa tillvaro som en del av oss tvingas till just nu.
Kryptan är en plats där Guds rymd öppnar sig, där världen blir större och rikare, där Guds kärleks mysterium kan få anas.
Det finns många erfarenheter genom kyrkans historia av bön
– Vår Fader – som Jesus uppmanar oss att be – en bön som många av oss kan och som kan hjälpa oss när tanken är svår att samla.
Det finns lång erfarenhet att be och läsa psaltaren. Psaltaren är full av olika känslor, känslor som vi kanske tänker att vi inte ska visa Gud. Bönen är inte finkultur. Bön är liv, och livet är som det är. Vi behöver inte vara artiga inför Gud, ärlighet är det enda som gäller.
Kristen djupmeditation är en annan form där kroppen får hjälpa sinnet till öppenhet mot Gud i tystnaden. I psalmboken finns också bönestunder om du behöver hjälp.
Vi behöver en puls i vårt liv mellan det öppna och det fördolda, mellan det synliga och gemensamma – och det enskilda och skyddade.
Vi kan hjälpa varandra att hitta tid att be och det finns olika metoder/tekniker som du och jag kan lära oss. Vi ska bara akta oss för att tro att metoden är målet. Bönen är relation, inte ett träningsprogram.
Jesus uppmanar oss att gå in i det fördolda och be. Till detta finns ett löfte knutet – att Gud är med oss, att Gud berör. Jesus Kristus, som känner mörkret och ovissheten, som vet hur det är att kämpa ensam – ber för oss, för dig och mig.
Bön är enkelhetens väg.
I själva bönens hållning finns en ödmjukhet därför att Gud är större än jag, känner världen, andra människor och mig själv, bättre än jag själv gör.
Det finns ett DU att möta. Här finns en övning i att lämna kontrollen över livet, lämna självupptagenheten och fåfängan.
Kryptan, det enskilda rummet är en hjälp, ett skydd för att vi inte ska bli upptagna av vad andra tycker.
Det finns en intimitet i bönen som behöver skyddas, som inte ska exponeras ens en gång i församlingens hängd. Sedan behöver vi verkligen be tillsammans och i gudstjänsten, och vi behöver enskildheten inför Gud. Jesus uppmanar oss till enkelhet, det behöver inte vara vackra ord. Gud vet vad du menar. Det finns ingen anledning att krångla till detta att be och få tillhöra Jesus.
Varför ska vi då be om Gud redan vet vad vi behöver?
Bönen är relation, inte önskelista hur behjärtansvärd den än är.
Bönen är själens andning, en enkelhetens plats som vi alla behöver så att vi inte tappar bort vilka vi är. Gunnar Edman, författare från Bohuslän, sa ”att det är viktigt med en enkelhetens glänta” i en tid som kräver så mycket och så komplicerade saker av oss.
Intrycken sköljer över oss, och nu när skärmtiden är större än vanligt så behöver vi enkelhetens glänta ännu mer. För att bevara vår mänsklighet behöver vi tystna och lyssna, för att vila i Guds närvaro.
För en del av oss är bönen självklar och för andra av oss en brottning. Olika tider i livet kan bönen vara en levande ström och andra en torr och ödslig öken. Anklaga inte dig själv – Jesus ser din börda och din oro, som ju faktiskt är ett rop utan ord till Gud. Det kan finnas tider när bönen bara är detta att sätta den ena foten framför den andra och ta ett steg i taget – du går inte ensam!
Vägen in är vägen ut.
Bönens hållning är hela tiden ett vi, vi deltar i bönen som skapelsen ropar och människor genom alla tider bett och ber.
När vi ber i kyrkan ber vi inte bara för oss själva, utan alltid för andra än bara dem som är i kyrkan eller tillhör kyrkan.
Bönens väg leder både in och ut. Bönen gör något med oss, sänder oss till våra medmänniskor. Vi är varandras bönhörelse. Vi är varandras bröd.
Vi är varandras vädjan om förbön och barmhärtighet när smärtan och ensamheten tar över, när utsattheten blottar oss på kraft.
Därför kan vi få se de praktiska skärmarna i affären som påminnelser om en närvaro: Guds bön för oss. Ta hand om varandra. Jag tar hand om er, så mycket mer än du och jag kan ana bärs vi av Jesus kärlek.
Lotta Miller/präst