Herden och dagisfröken

Situationen står och väger i söndagens evangelium och in i detta talar Jesus.
Det svajar i vår tid också. Det finns en oro och frågan är hur vi ska förhålla oss till den.
Osäkerheten och ovissheten är svår att leva med, folket runt Jesus vill ha svar – enkla svar som inte kräver att de själva ska ta ställning eller reflektera, lyssna och öppna sitt hjärta, inte endast höra vad som sägs. De står t o m med stenar i händerna och hotar att kasta dem på honom.
Se vad jag gör säger Jesus till dem – det är ett tecken på vem jag är. I mitt liv, i mitt handlande kan ni se vem jag är.
Jesus som ger den blinde mannen sin syn, som ger den krokryggiga kvinna kraft att räta sin rygg och gå rak, som lyssnar till Nikodemus i mörkret, som bryter brödet så det räcker åt alla och rensar templet från kommersen.

Jesus förenklar inte för dem som pressar honom på svar, de har svårt att stå ut. Jag tänker att det är för att det inte finns sådana svar som folket vill pressa Jesus på.
Livet är ovisst och osäkert, vi måste ta steg ut på tio tusen famnars djup och pröva om det bär, vi måste leva i tro. Alla måste leva i någon slags tro, tillit.

Vi kan välja att stå där på kanten, stå där och kräva säkerhet av livet, kräva bevis och när vi inte får det, (vilket vi inte kan få i livet) tar vi det som intäkt för att ”kasta stenar” eller stanna i klagan, stanna i o-levandet och inte ta livet på allvar.

Jesus talar om att han känner sina får, inte känner till eller är bekant med utan just känner på djupet – både känner våra gömda vrår och vår sårbarhet inte bara det som syns, känner med oss, berörs och blir rörd av det som händer varje lärjunge, varje enskild människa, dig och mig.

Samtidigt som livet är ovisst och osäkert, ingen vet särskilt mycket om sin framtid så finns där en vila mitt i osäkerheten. En stillhet mitt i stormens öga – en tillhörighet och närvaro som går utöver allt. Gud är i ditt och mitt liv – och ingen kan ta det ifrån någon av oss. ”Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och Fadern är ett.” Mitt i den laddade situationen finns triumfen där – inte en hånfull triumf som handlar om att besegra – utan om en triumf som handlar om glädje och en orubblig tillhörighet och identitet. Ingen annan kan äga den.
Får på ängarna i Skåne nu förtiden har inga herdar – de går på inhägnade betesmarker istället och de får tillsyn på annat sätt av sina ägare. På Jesu tid och även idag vandrar en herde i Palestina inte efter sina får som man kan se här uppe i norden utan herden går först. Varje får har sin egen ton som herden använder för att kalla på det. Och när fåren hör det ropet så kommer dem en efter en. Det är fascinerande att se hur väl herden känner sina får. Fåren blir skrämda av en främmande och det blir en väldig oro i en hjord om där kommer in någon och stör.

Jag kan undra om inte vi människor är dummare än fåren. Vi springer efter någon som inte känner oss, inte heller är intresserad av oss på riktigt och som dessutom inte är beredd att skydda oss på något sätt – en del av idoldyrkan och strävan efter kändisskap har sådana drag, liksom hyllandet av storskaligheten och genom historien har vi sett sådana ledare mer än en gång – alltifrån rikskanslar till gängledare.

Kanske man idag skulle behöva använda fler bilder för vad herden betyder. Vi lever ju inte i ett jordbrukssamhälle. Däremot dagisfröknar har vi gott om.

Jag vet inte om ni har stått och tittat på en gruppen dagis-barn som kommer med sina fröknar. Är barnen på lekplatsen så springer de fritt omkring och söker upp fröken när de behöver henne. Hon är där – det vet de allihop. Och när det gäller att gå över gatan då har en god dagisfröken fullständig koll på sin grupp och håller ihop den. Då gäller det att hålla handen.

Barnen känner fröken och fröken känner barnen – vem som lätt springer bort och vem som behöver hålla extra hårt i frökens hand. Hålla samman och låta gå fritt – det är nyckeln.
Kanske den bilden kan få oss att förstå vad det betyder att Jesus är vår herde.

Jag kan tänka att vi befinner oss i vildmarken framför allt i Syrien, Irak och SydSudan, men även i Europa och kanske du och jag kan känna så i våra egna liv.

Att vi vandrar i dödsskuggans dal eller känner oss hotade av fiender och då är Psaltaren 23 ord att stava på och verkligen lyssna till i hjärtat som en väg att gå genom allt detta.

Det finns faktiskt Någon som berörs och berör oss, som hör oss, som vill oss och vill leda oss: Den rösten får vi lyssna till och den ger oss kraft att lyssna till varandra och söka oss fram utan att kasta stenar på varandra.

Herren är min herde, ingenting ska fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
Han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. Du dukar ett bord för mig i mina ovänners åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.

Amen

Lotta Miller/Präst