Text: Joh 2:1-11
Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde honom.
Om vi nu kan tro på en full människa.
Va! Läste jag rätt? Full? Om vi nu ska tro?
Ja, är det inte så att vi hela tiden har med oss ett OM?
Ett OM som ställer villkor, som betyder att vi reserverar oss, misstror, skapar avstånd, inte vill bli indragna och inblandade.
Jesus är först tveksam, är det hans tid, är det nu som gäller?
Det låter nästan som om han blir lite pressad av Marias ord, men jag misstänker att det bara är i mina öron. Det kan ju vara en sakupplysning också – inte än. Maria är klok, hon går sin väg men förbereder tjänarna, hon lever i tillit och tro – hon ser vem Jesus är.
Jag slås varenda gång jag läser bröllopet i Kana av generositeten, överflödet. Det finns inga decimaler, inga reservationer, inga invändningar (nu får ni dricka lagom mycket, spara så det räcker tills imorgon). 600 liter vatten till vin – det är inte lite. En vanlig hink rymmer 10 liter – tänk så många hinkar det blir! Guds överflöd står i så stark kontrast till våra invändningar. Jamen, borde inte Jesus gett dem lättöl i stället, det lämpar sig väl inte att dricka alkohol. Tänk så mycket det kunde ha blivit i pengar istället som kunde använts till de fattiga? Är detta lämpligt?
Invändningarna är många – Sören Kirkegaard sa att han gärna hade sluppit den här texten. Låt oss nu säga som det är: Om de kristna hade fått skriva evangelierna så som vi menade att en kristen borde uppföra sig, så hade aldrig den här berättelsen kommit med.
Men det är inte vår präktighet som är livets källa, det är inte vårt uppförande som är evangeliet. Nya testamentet består av berättelser som inte låter sig anpassas till ett system. När vi tror att det handlar om att avhålla sig från alkohol, så får vi höra berättelsen om bröllopet i Kana. Och det finns fler berättelser om Sakaios, om den prostituerade kvinnan…
Berättelserna ödelägger alla våra system. Varje gång vi tänker att nu vet vi hur vi ska leva för att världen ska bli bra, och vi hederliga. Varje gång vi anser oss veta hur vi bör leva, vem som är på rätt sida och vem som är på fel sida – så slår berättelserna sönder våra bilder.
Om evangelierna hade skrivits för att lära läsarna en god moral så hade aldrig bröllopet i Kana kommit med.
Varför står allt detta med i evangelierna?
För att vi behöver livets källa – Jesus Kristus, att nåden, förlåtelsen, glädjen får vi, vi gör oss inte värdiga den.
I ”Bröderna Karamasov” skriver Dostojevski om bröllopet i Kana. Alosja undrar varför den här berättelsen kommit med i NT, som gett så många allvarliga kristna bryderier. Och han får till svar: ”Den som älskar människorna måste också älska deras glädje”. Bröllopet i Kana får all moralism på fall, Jesus bejakar festen, sinnligheten, livslusten, föreningen mellan två människor som älskar varandra – det som festen står för.
Det är ju inget konstigt med bröllop, det sker ju över hela världen, det tillhör mänsklig liv. Mitt i vardagen, vanligt mänskligt liv finns livets källa, Kristus själv.
Det är tre rika bibeltexter för söndagen som kommer. Det finns en spänning, en paradox mellan dem. Mose kommer i närheten av Guds helighet, den är utanför hans kontroll och Mose får inte se den. Mose tål den inte, ingen människa tål den. Här finns Gud som den okända, Gud som får oss att tystna och vara stilla, kanske t o m bli skakade. Gud som är större än allt du och jag kan tänka, Gud som vi inte känner. Gud som är helig och som fängslar oss, drar oss till sig och som förblir mystik. Gud utanför vår kontroll, utanför det vi kan uttala oss om med säkerhet. Vi måste stanna upp i ödmjukhet, vi vet faktiskt inte, inte heller Mose. Som skakar om hela vår världsbild och vår kontroll av våra liv.
Samtidigt finns i bröllopet i Kana en närhet. Jesus som är närvarande och känner med brudparet, som agerar som en vän som ser sina vänner nöd och löser problemet. Jesus som är vårt syskon och känner med oss, som inte är långt borta från någon enda av oss.
Och i Efesierbrevet finns jublet över tillhörigheten i Gud, över att den heliga Ande, att Anden kommer till vår hjälp i vardagen. Glädjen och förvissningen över hoppet i Kristus är stort. Paulus jublar över tillhörigheten till Kristus.
Här finns mellan GT, epistel och evangelium en dynamik och tillsynes en motsättning, en paradox. Hur kan Gud vara både vän och helig? Här gömmer sig inkarnationens mysterium och fantastiska betydelse för oss. Att Gud väljer oss, dig och mig, väljer det röriga, väljer oss som kan göra de mest tokiga och destruktiva val, som inte alltid är vackra varken inombords eller utombords. Att Gud älskar så intensivt, så innerligt att det för Gud inte finns någon annan väg än att ge ut sig själv, dela vårt liv och däri ryms Guds helighet. Och jag kan undra om jag, kanske du också, ibland får för oss att helighet innebär kylighet, kall makt och då tror jag vi blandar ihop Guds helighet med vår många gånger bedrövliga sätt att handha makt, att försöka skaffa oss makt. Det ser vi så många exempel på.
Guds helighet går inte över människokroppar, Guds helighet begår inte övergrepp på någon – varken kvinna, barn eller man
Guds helighet blir vrede inför övergreppen och våldet.
Guds helighet är aldrig ett argument för att döda eller förnedra eller förgöra andra människor. Guds helighet än vackrare, mer förundrande, större än vi kan greppa och skakande i sin skönhet och väldighet.
Livets källa är inget vi behöver uppfinna, ingen käck kur eller inget gymnastikprogram – inte ens andligt sådant.
Hos Gud finns inget OM. Ingen reservation och det blir tydligt i att Kristus blev människa för vår skull, att livets källa är gratis och tillgänglig för både dig och mig, antingen vi är nyktra eller onyktra. Gud är full av kärlek. Amen.
Lotta Miller/präst