Gränsen och hoppet – död och liv

En tid därefter hände det att sonen till kvinnan som ägde huset blev sjuk. Sjukdomen blev allt värre, och till slut upphörde han att andas. Då sade hon till Elia: ”Vad har du här att göra, gudsman? Du har bara kommit hit för att låta min synd komma i dagen och för att döda min son.” Han svarade henne: ”Ge mig din son!” Så tog han pojken ur hennes famn och bar upp honom till rummet på taket, där han bodde, och lade honom på sin säng. Han ropade till Herren: ”Herre, min Gud, hur kan du handla så grymt mot denna änka, som jag får bo hos, att du dödar hennes son?” Och han sträckte ut sig ovanpå pojken tre gånger och ropade till Herren: ”Herre, min Gud, låt pojken få liv igen.” Herren hörde Elias bön, och pojken började andas och fick liv igen. Elia tog pojken och bar honom från takrummet ner i huset och lämnade honom till hans mor: ”Se”, sade han, ”din son lever!” Då sade kvinnan till Elia: ”Nu vet jag att du är en gudsman och att det verkligen är Herren som talar genom dig.”

Första Kungaboken 17:17-24

 

Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring. Lukas 7:11-17

 

Krisreaktioner – skulle man kunna säga att dagens bibelord är.

Här finns ilska, rädsla och sorg. Begripliga och svårhanterliga känslor.

Änkan i Sarefat hon blir så arg på Elia och Gud för att hennes son blir sjuk och dör. Hennes känsla av skuld, av att vara orsak till att detta hemska händer hennes barn får henne att skälla ut Elia.

I hennes tid av historien och i den delen av världen tänkte man att när någon nära dog, framför allt ens barn, var man på något sätt skyldig genom sin synd till att det hände, att man med sitt felaktiga sätt att leva hade orsakat Guds vrede och därför dog barnet och detta utan att det fanns en klar orsak.

Så tänker vi inte idag – eller? Jag är inte så säker på det.

Jag tycker mig ana ett sätt idag att se på människans liv - där allt handlar om att jag ska välja rätt byggstenar för mitt liv och går det fel så är det jag som har valt fel byggstenar.

Allt handlar om att jag väljer rätt livsstil, rätt utbildning, rätt partner, rätt bostad, rätt jag vet inte vad…

Rationaliteten och kontrollen hyllas som de viktigaste byggstenarna i livet. Men är det verkligen så?

Var finns Gud och nåden?

Vart tar gåvan, gåtan och livet som är gratis vägen?

Är vår vilja till kontroll, när den blir för stor, en ovilja att se livets villkor, se vår dödlighet? Är det så att vi med vår kontroll håller så krampaktigt tag om livet att det flyr ifrån oss? Att vi lever med dödens förtecken istället för livets förtecken? En bild för detta är handen som bär sanden. Knyter jag handen faller sanden ut mellan fingrarna och håller jag den öppen ligger sanden kvar.

( T ex kan jag inte tvinga varken mitt barn eller någon annan att älska mig. Jag kan hoppas på det och hålla mig öppen för det. Jag kan kräva respekt och sätta gränser, men inte kräva kärlek. Kärleken lever bara på den öppna handens villkor.)

Änkan i Sarefat blir arg när hennes barn dör, jag tror att en del av oss kan känna igen känslan från egen eller andras sorg. Liksom att känslan av skuld nästan alltid kommer med någons död.

Församlingen i Smyrna är rädd och känner sig hotad. De var verkligen utsatta och förföljda och en del miste livet. Jag kan förstå att de inte låter så kloka och balanserade. Samtidigt blir jag mörkrädd, för den här texten skulle i ett annat sammanhang kunna misstolkas och tas som försvar för antisemitism, för judehat. Och det vore förfärligt. Låt oss aldrig glömma att Jesus inte var född svensk, han var jude, han är invandrare och blatte här hos oss.

När man inte känner sin rädsla och sitt mörker så är det lätt att demonisera den man är rädd för och göra den till något fullständigt främmande och ont.

Allt det onda som finns omkring mig och inom mig hamnar på en person eller en folkgrupp. Min rädsla läggs över på en människa, eller en grupp. Mekanismerna bakom gruppen som väljer en syndabock för att hålla problemen på avstånd är skrämmande. Allt som handlar om min egen del, i att det som det är, försvinner och därmed möjligheten till en lösning.

Att leva med livets förtecken tror jag handlar om att se min egen del både i det som fungerar, det som inte fungerar och det som förstör. 

Uppenbarelseboken är inte lätt och den kräver sin speciella läsning. Den är full av mustiga bilder och starka känslor. Den ska aldrig läsas bokstavligt.

Så har vi änkan i Nain – hon gråter. Hennes barn, hennes glädje och framtid är borta. Det klart att hon gråter. Ingen av oss har svårt att förstå hennes sorg. Hela hennes kropp är tyngd av smärta och de anställda gråterskorna skriker säkert ut hennes sorg så den hörs vida omkring.

Och till detta kommer att hela hennes praktiska trygghet är borta – hennes ende son som var hennes ekonomiska säkerhet och sociala trygghet för framtiden är död. Hon är berövad allt. Grunden för hennes liv är sönderslagen på alla sätt.

Jesus grips av hennes öde, han lider med henne. Han låter medkänslan styra vad han gör. Han kan inte gå förbi henne. Det är möjligt att beskriva Jesu handling som en protest mot allt det som tar livet ifrån henne.

Och han ger henne barnet tillbaka. Hon får liv igen.

Jesus låter medkänslan styra vad han gör, vad styr vårt sätt att agera? Vad är våra ledstjärnor som enskilda människor, som församling och som samhälle? Vad styr oss?

Var finns vår medkänsla med varandra, med den som inte är som jag?

Hur mycket låter vi omedveten skuld och rädsla styra oss?

Elia skakas också av den människa han fått bo hos, hennes barn har dött och han ropar till Gud – Herre hur kan du? Herre låt barnet få leva!

Kyrie eleison- ropar han. Liksom vi ropar i varje gudstjänst – det är en övning i medkänsla och barmhärtighet med och för varandra, för en annan människa -  i bön till Gud. Och också ett erkännande av den egna smärtan, av det egna kyriet.

Gränssituationer – skulle man kunna beskriva dagens bibelord som.
Gränsen mellan liv och död, gränsen mellan stad och land.

Stadsporten nämns ofta i bibeln både GT och NT. Det är en plats där livets förutsättningar ändras, där gränsen går mellan det kända och okända, mellan ordning och kaos, för många också en gräns mellan att leva eller dö.

Det spännande är att utanför stadsporten sker ett möte mellan Gud och människa. Utanför den ordnade och organiserade världen.

Min upplevelse är att död, förlust, livsförändringar av olika slag är både risker och möjligheter. Risk att stanna i mörkret och varför-orden. Möjlighet därför att människor ofta öppnar sig för verkliga möten och kontakt – och där finns också kraft att hämta att leva av när allt har ställts på sin spets och inget längre är som det har varit.

Det vet vi nog alla från möten i samband med sjukdom eller död.

Om vi lägger av masken och visar som det verkligen är så händer något. Vi får kraft av mötet med varandra. Det är inte enkelt och jag tror att Gud kommer på besök.

Det berättas om trons liv i dagens bibelord.

Det första är Elias rop till Gud, hans Kyrie eleison. Herre förbarma dig!

Han låter sig beröras av sin medmänniskas öde och smärta. Han skakas i sitt inre och stannar kvar trots att det inte är lätt att bli utskälld.

Han ropar sin bön till Gud – Herre förbarma dig! Det är en övning i medkänsla. Och den följs av att han gör det han kan för henne.

Att stanna kvar, låta sig beröras, inte vara likgiltig inför andra människors öde och smärta. Att be om Guds förbarmande och låt sig själv bli redskap är en övning som kristen, en utmaning som aldrig tar slut.

Det andra är att Gud aldrig överger dig och mig. Att vi är älskade sådana vi är, inte sådana vi önskar att vi var. Att det finns Någon att hålla fast vid i mörker och nöd. Kristus själv som vet vad förlust, smärta och kamp är. Ingen mänsklig utsatthet är utanför Guds smärta och medkänsla. Jesus är gudomlig i detta att han aldrig blir omänsklig som vi, utan förblir människa i skapelsens mening.

Det tredje är att bönen är fri och att vi får be om räddning och frälsning, om att få liv igen. Bönen är från hjärtat och handlar aldrig om fina ord och vackra fraser.

Bönens svar råder vi inte över, och ibland är det mycket smärtsamt. Det kan vara en kamp att behålla livsmodet när svaret inte blir det vi så hett önskar.

Det sista är att Gud besöker oss här och nu, där vi är, att Jesu medkänsla med dig och mig är lika stor som med änkan i Nain. Gud vill livets uppståndelse också i ditt och mitt liv. Han ger oss livets förtecken. I detta får vi leva, om detta får vi be.

Lotta Miller/präst

 

#gränssituationer  #livochdöd  #krisochmöjlighet #tronsliv

#änkaniNain  #änkaniSarefat  #livsförändring