Dagens episteltext kunde väl inte komma mer lämpligt än i dessa tider. Texten talar om hoppet för framtiden, samtidigt som den förmanar oss. ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande.” Jag hör nästan stadsministerns röst när jag läser dessa rader. Nu, när så mycket handlar om Covid 19 och hur vi i våra liv ska förhålla oss till detta virus, kommer Jesu ord till oss och blir så relevanta och meningsfulla.
Hoppets ord, det är dags för oss att vakna. Nu är tiden inne, natten går mot sitt slut och dagen är nära. Vi ska en dag få komma fram i ljuset igen.
Och förmaningens ord, låt oss nu leva värdigt som hör dagen till, så att detta hopp kan bli verklighet för oss.
Det är ibland svårt att kunna se sanningen om våra liv, om världens beskaffenhet. Ibland tvekar vi inför besvärliga val vi kan tvingas ta, för sanningens skull.
Det är dags att vi vänder oss bort från mörkret, bort från mörkrets gärningar, de mörka gärningarna. De senaste månaderna har vi alla fått erfara hur saker har kommit fram i ljuset. Vi har läst om det i tidningen, sett det på nyheterna, vi lever våra liv i det. Några av oss har också personliga erfarenheter. Oavsett, har vi har alla, på olika sätt del i det vi nu ser. Del i den för många evighetslånga advent, den evighetslånga väntan på ljuset, som vi nu kanske vågar se börjar spricka fram. Ljuset och sanningens ankomst.
Naturligtvis fylls vi med sorg, upprördhet, ilska, frustration och en massa andra känslor. Och ändå, ändå vet vi att vi har del i skeendet. Vi vet att vår framtid handlar om oss och våra handlingar. Vi kan vara ljus för varandra, genom de beslut vi tar för hur vi väljer att leva våra liv. Ibland krävs det mod, ibland försiktighet. Ljusets makt är stor. I ljuset tappar mörkret sin makt.
Och så Jesus, som idag kommer inridande på sin åsna. Till befrielse för människan. Ett hopp om nytt liv, ett liv i ljuset. Han var efterlängtad, han stod för drömmen om något nytt och många, många hade längtat efter den här dagen.
Även om vi kanske inte brukar tala om det just vid Advent, så vet vi att Jesus hade all anledning att vara försiktig; det fanns starka krafter som var rädda för honom och som ville röja honom ur vägen. Då, precis som nu och i alla tider finns det de av oss som är rädda för sanningen, vi är rädda för ljuset, rädda för att förlora vår makt, vår position. Och därför tvekar också sanningen ibland, av rädsla.
Istället för att vara ängslig och försiktig ser vi hur Jesus kastar all försiktighet överbord när han sätter sig på en åsna och rider in i Jerusalem. Oskyddad och obeväpnad rider han rakt in i getingboet. Så kommer Gud till oss. Så når sanningen oss.
Det är en oförståndig, dåraktig tillit som visas oss. Gud litar på oss, att vi ska möta med kärlek – inte med mer våld. Gud lägger sitt eget liv i våra händer och säger: här är jag. Det här är den jag är. Inte en som kommer med makt och våld, utan en som lämnar sig själv åt er, oskyddad och värnlös. Jag försvarar mig inte – jag älskar. Vågar ni ta emot mig? Vågar ni se sanningen, vågar ni acceptera den?
Vi har sagt det hundratals gånger – kärleken är det som vinner. Men jag vet ingen som på samma sätt som Jesus verkligen lever det budskapet. För Jesus lämnar sig fortfarande åt oss. Utan skydd utsätter han sig för våra fördomar, våra misstolkningar och vår rädsla med sitt korta budskap: jag älskar.
Vi kan tycka att det är oförståndigt. Men kanske är det mera så att det går över vårt förstånd, och vår förmåga. Det är inte lätt att släppa ner garden när vi blir hotade, det är inte lätt att öppna sig istället för att skydda sig. Jag vet inte ens om det är möjligt, eller om det skulle fungera. I våra mellanmänskliga relationer misslyckas vi ständigt med detta. Vi gör illa, vi sårar, utnyttjar vår makt och förminskar varandra. Men detta är Jesu budskap; älska varandra. Och det är det enda jag tror fungerar i längden. Även om jag känner mig tvingad att skydda mig, att slå, och även om jag lyckas avvärja faran för stunden – så har jag egentligen inte vunnit. Ingen vinner förrän kärleken når in i oss, in i allas våra hjärtan. Ingen vinner förrän vi ser på varandra med respekt och inser att det är först när vi själva öppnar upp oss för den gudomliga kärleken som det mörka i oss kan kvävas av ljuset. Ingen vinner förrän vi har rannsakat oss själva och ställt oss frågan, vill jag leva i Guds kärlek så att jag kan bli hel, så att Guds kärlek kan strömma genom mig till alla jag möter?
I psalmerna idag sjunger vi i kyrkan om att bereda väg, att göra portarna vida och öppna våra hjärtan för Gud. Det är en utmaning till oss! För jag tror, att för att öppna hjärtat och släppa in Gud behöver vi åtminstone något av samma tillit som Gud visar oss. Liksom Gud kommer värnlös och utan skydd behöver vi bli öppna och sårbara för att Gud ska nå ända längst in i oss. Gud kommer till oss – och vi får ta emot och släppa in.
När vi öppnar dörrarna till våra hjärtan och gör portarna vida, då möjliggör vi en relation – vare sig det är för Gud vi öppnar eller för människor. Och jag tror att det är den relationen Gud vill när Jesus kastar sig värnlös i armarna på var och en och säger: ”Jag älskar. Vågar du ta emot mig?
Och allt som nu är i ljuset ska förbli där. Med Guds kraft får vi alla förnyad styrka, ett nytt hopp, en befrielse är nära, vi anar dess ankomst. För i ljuset kan inte mörkret längre gömma sig.
Jesus kommer till oss, ridande på sin åsna och vi ser fram mot en ljusare framtid, vi ser en fördjupad kärlek närma sig, steg för steg.
/Linda Isberg, präst
Matt 21:1-9
När Jesus och hans lärjungar närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: »Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.« Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: »Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!
Rom 13:11-14
Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks.