Embrajs

Text: Mark 9:38-41

Jag såg vad hen gjorde. Jag såg vad dem gjorde – kan du höra rösten som är snar till att döma, som vill begränsa, som är avundsjuk och missunnsam?

Som vill skvallra och kanske retas? Den låter som ett barns, men kan egentligen likaväl vara en vuxen.

Eller kanske det är så att rösten egentligen tillhör någon som är rädd och vill försvara sig och sina tankar, sin tro? Som känner sig hotad av andras tro?

Eller är det så att rösten egentligen uttrycker en osäkerhet om vem hen/de egentligen är? Att det finns en tanke om att jag hittar min identitet genom att säga vad jag inte är, genom att skapa gränser.

Kan du känna igen dig i rösterna? Det kan jag.

Rösten – som är så övertygad om att den har rätt, men inte andra. Rösten som inte vågar ställa frågor till sin egen tro och sitt eget förhållningssätt. Rösten som fått alldeles för lite kärlek och alldeles för mycket skam sig pålagd.

Rösten som hela tiden tror att ängen är grönare på andra sidan och därför inte ser det som växer här och nu. Rösten som söker kärlek genom att vinna över andra eller försöka få bort dem.

Rösten som är så osäker om vad som finns innanför gränserna, som kanske är rädd att där är tomt, därför blir gränserna så viktiga.

Så fort vi går i försvarsläge så ger vi upp en ärlig dialog och ett öppet samtal om vår tro och vårt liv.

Det är lätt att hamna i försvarsläge och vi behöver hjälpa varandra att inte hamna där och inte odla det.Men tro är inte en tävling om bäst tro, tro är ett samtal, tro är att stödja varandra, tro är gemenskap, kommunitet.

Och här går tron på tvärs mot vår tid – där så mycket handlar om att vinna, om att stå högst upp vad än prispallen nu skulle handla om.

Tro handlar inte ens om att vara bäst på att göra goda gärningar, inte om att be på bäst eller rätt sätt. Tro har så många ansikten, så många uttryck. Tänk om vi alla var lika – hur tråkigt skulle inte det vara? Att vi sär-skiljer oss är ett uttryck för Guds nåd.

Vi behöver ersätta ”vi såg vad hen gjorde” med ”vi ser på Jesus”. Och hos Jesus finns något att hämta, någon att förankra vår identitet i.

Identitet är en av vår tids frågor. Vi frestas gång efter gång att definiera vår identitet eller blir definierade genom det vi presterar eller det vi äger. Och det leder obevekligt till en känsla av otillräcklighet eftersom det finns alltid någon som presterar mer, äger mer, ser ungdomligare ut – dessutom blir ju alla omkring dig konkurrenter! Och då är det lätt att hamna i fördömanden och måla upp varandra som fiender ligger inte långt borta.

Det Jesus gör är att han bjuder in lärjungarna, bjuder in oss att leva efter en annan logik, med andra förtecken. Guds rikes logik där de svaga och sårbara står i centrum, där detta att göra något för någon annan ses som något fint och värdefullt, där kärlek och barmhärtighet är det vi ska öva oss i.

I filmen ”Hata Göteborg” som handlar om ett en hejarklack till ett fotbollslag i Helsingborg. Ledaren är tuff för att han vågar slåss och driver att det bara är vissa som får vara med i klacken. De som inte passar, ska en hata. Men så kommer Svantes kusin Isak på besök och han säger: ”Nä, de ä la kul om alla få va me. De ä embrajs som gäller”, på klingande göteborgska. Och klacken förändras och öppnas. Det är ”embrajs” som gäller.

Och det är just det som Jesus vill säga: Embrace (eng omfamna, omfatta) Omfamna och öppna för allt som är gott! Lås inte in er i rädsla och snål beräkning! Öppna er för att se det goda!

Öppna för att se Guds närvaro! För att ta emot glädjen och närvaron!

Guds generositet är större än allt och omfattar oss alla, dig och mig – där vi är och som det är. Därför finns det en möjlighet till hopp och till växt! Embrajs!

Lotta Miller/präst