Text: Matteusevangeliet 21:28-31
Jesus frågade: ”Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården idag.’ Han svarade: ’Nej, det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade. ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?” De svarade: ”Den förste.” Då sade Jesus till dem: ”Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till guds rike.”
Vi människor är så spännande olika, precis som de två sönerna i Jesu liknelse ovan.
Mitt intryck är att den första tillhör de samvetsgranna som är noga att inte lova mer än han kan hålla, men får dåligt samvete och går iväg och gör det som behövs göra när han insett att han kan och hinner.
Den andre sonen tänker jag är rädd för den direkta konflikten som uppstår om han skulle säga nej. Samtidigt har han inte dåligt samvete för att lova något han inte tänkt att hålla. Eller, han kanske inte tänkte han skulle lova något som han inte höll, men han hade inget problem med att skippa det. Kanske för att det dök upp något annat som var viktigt eller roligt, och då tappade han sitt löfte.
Vi kan alla hamna i detta, tänker jag, även om några av oss är mer som den första sonen och andra mer som den andre. Jesu slutord bränner till i mig och jag funderar över vad han menar.
I Stora Råby kyrka, som ligger i församlingen, står det på predikstolen: ”Var ordets görare och icke allenast dess hörare” ett citat ur Jakobsbrevet 1:22 i 1917 års översättning. I det tror jag vi finner svaret på vad Jesus vill åt.
Han tyckte att allt för många i Jerusalem, och på andra ställen där han vandrade, var för upptagna av att visa att de visste vad de stod i deras heliga skrift, utan att praktisera det på riktigt. De människor han tar som föredömen idag, tullindrivare och horor, var föraktade av olika skäl. Dock kunde de, från sin position i viss utsatthet, visa barmhärtighet och omsorg på ett sätt som de som var upptagna av att visa att de kunde sin heliga skrift inte gjorde. De skriftkunniga missade relationen till människorna runt omkring.
För visst är det så att Jesu ord i mångt och mycket handlar om relationen till GUD, till tron, men de handlar även om relationen till medmänniskorna. Och det var det som blev så tydligt i liknelsen om Fadern med de två sönerna, att den ene ville ha en god relation till sin far på lång sikt, och den andre ville inte reta upp honom just nu. De två sönerna kan ha haft olika erfarenheter av sin far, eller så var det deras olika personligheter som speglade sig i det som hände. Oavsett så kan vi låta oss inspireras av dagens evangelium och reflektera över hur vi gör i livet.
Temat för dagen är ”Tro och liv” – och jag tänker att det handlar om att vi behöver fundera över vad detta att vara troende kristen ska ha för effekt i hur vi lever vårt liv.
/Lis Carlander, präst