Din mörkaste himmel
”Din dotter är död.” Hur skulle man kunna förbereda sig inför ett sådant besked? Hur skulle det vara möjligt att rusta sig och att bygga upp ett skydd emot döden? Hur skulle det vara möjligt att inte falla? Avgrundsdjupt och oåterkalleligt. Kärleken till ett barn, till en annan människa, rymmer alltid förvissningen och rädslan inför att ett sådant besked skulle kunna komma. Allt kan rämna och allt kan dras undan för oss. Rädslan inför krisen, inför förlusten, inför avgrundsdjupet. Eller kanske befinner du dig just under den mörkaste himlen. Kanske känner du av den ovalda ensamheten, där oron och ångesten är närvarande och påtaglig. Kanske känner du sorg över det som inte blev. Kanske stämmer du in i människornas klagan och gråt. Kanske känner du hopplöshetens mörkaste himmel torna upp sig när världen ser ut som den gör, när vi ser orättvisa, våld, utnyttjande och död.
I söndagens evangelietext är döden och sorgen närvarande. Beskedet som når synagogföreståndaren, ”Din dotter är död.”, skakar familjens tillvaro. Människor gråter och klagar. Sorgen och förtvivlan är fysisk. Den mörkaste himmel. Denna mänsklighetens klagan när ett barn dör, när ett liv släcks, när ingenting länge kommer vara som förut. När saknaden gör så ont, och livet efterlämnar eviga sprickor och ärr. Hur kan jag tro på en Gud? Hur kan jag tro på den här berättelsen?
Nådens skratt
Jesus säger till den gråtande gruppen: ”Var inte rädda, tro bara.” Det låter så enkelt. När jag hör Jesus röst låter det som den enklaste saken i världen. Och samtidigt, så orimligt provocerande svårt. Att tro? När tillvaron ser ut som den gör? Att bara tro? När världen behöver förändring, solidaritet, gemenskap, jämställdhet och tröst? Men mitt i människornas och mänsklighetens förtvivlan och gråt kommer Jesus och säger att flickan inte alls är död, hon sover bara. Och mitt i förtvivlan och gråt brister skrattet igenom. Mitt i allt det som är så oförståeligt mörkt, bubblar skrattet fram och människorna kan inte tro vad de hör. Flickan, som är död, som var död, hon sover. Och människorna skrattar. Jag kan höra det där skrattet, som på något sätt är förbjudet i den rådande situationen, men som inte tillåter sig att stängas in eller kvävas. Någon frustar till, någon är tvungen att torka tårarna som nu har sin källa i skratt, någon skrattar tyst och någon måste till slut sätta sig ner för att hämta andan. Ett förlösande skratt som i det mest orimliga blir rimligt. Ett förlösande skratt. Nåd. Jesus tar flickans hand och hon vaknar.
Att tro på förändringen
I söndagens evangelietext är hoppet och livet närvarande. Har du varit med om bubblande skratt när den mörkaste himlen hänger över tillvaron? När den mörkaste himmel återigen blir blå? Jag tror att Jesus också, in i mitt och ditt liv, vill berätta om det otänkbara. Jag tror på förändringen och jag tror på hoppet. Jag tror på den här berättelsen som ett mönster när vi drabbas, utsätts och genomgår livets avgrundsdjup – det handlar om hopp.
Artisten Joel Alme har skrivit en sång som heter ”Så kanske vinden”. Den beskriver just det där om när hopplöshet byts ut mot hoppfullhet. Den handlar om att vara tillsammans under mörka himlar och att våga tro på att vinden kan vända. Om du vill kan du söka upp låten och lyssna på den, eller läsa texten här nedan. Jesus är alltid med oss under våra mörkaste himlar. Jesus är också med i skrattet och hoppet. I berättelsen om flickan som vaknar till liv igen finns också en uppmaning till oss. I berättelsen sträcker Jesus ut handen och låter det otroliga hända. Finns det tillfällen då du kan göra det samma? Finns det tillfällen i ditt liv och i din vardag när du kan räcka ut en hand och hjälpa, stötta eller bara finnas där? Det kan vara enkelt men samtidigt livsviktigt och livsförändrande. Vi, du och jag, likt Jesus och tillsammans med Gud, kan göra det otroliga verkligt. Tron på hoppet, kärleken och livet som gör det otroliga verkligt. Eller som ett förlösande skratt som i det mest orimliga blir det enda rimliga.
Ta din mörkaste himmel
Låt den hänga över mig
För det enda ljus jag behöver
Är att du stannar hos mig
Börja om så kanske vinden
Helt vänt om bakom oss
Jag kan se att den blåaste himlen
Den finns framför oss
- Joel Alme
Mark 5:35-43
Medan Jesus ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre”. Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ”Var inte rädd, tro bara.” Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: ”Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.” Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: ”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.