Det behövs en kämpande tro i vår tid. En tro som håller fast vid det goda, en tro som envist hävdar människovärdet, en tro som håller hoppet levande, en tro som vilar i Guds goda händer.
Det är påtagligt att många människors livsmod blir påverkat av att så många unga människor som mördas i vårt land och av att hatet får frodas och falsk information sprids. Det svajar och då behövs den kämpande tron.
Den kämpande tron har en tydlig riktning: Den handlar alltid om den av oss som är utsatt, om att skydda den svaga av oss, om att befria de fångna av oss, trösta dem av oss som sörjer.
Orden i Jesaja ”Han har sänt mig till att frambära ett glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bo, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från Herren” (som vi läser nu på söndag i kyrkan) är orden som Jesus läser i synagogan i Nasaret och som brukar kallas hans programförklaring. Det är tydligt vad Jesus vill och att ärendet alltid är den utsatta människan och att vi ska få del av Guds befrielse.
Vilka är det som är betryckta (ledsna och nedtryckta) i vårt samhälle och som behöver höra ett glädjebud? Jag tänker att du kan komma med många förslag och vi skulle nog alla hålla med om de allra flesta. Föräldrarna av oss, som inte får LSS för sina kroniskt sjuka barn och timmarna med assistans dras in så att livet blir väldigt mycket hårdare. Missbrukarna av oss, som inte kommer ur sitt missbruk. De ensamkommande flyktingbarnen som plötsligt blir uppskrivna i ålder och utvisade till Afghanistan dit inga svenska medborgare rekommenderas att åka. De ensamma av oss som längtar efter gemenskap, men inte vet hur en ska göra. O s v …
Den kämpande tron har en riktning och i den går du inte ensam – det ger styrka och mening att leva en kämpande tro, den bygger upp livsmodet.
Det är en styrka att leva inför Gud och dela liv med Jesus Kristus.
Den kämpande tron innebär att öva sig i list och civilkurage. Moses föräldrar Jokeved och Amram höll sitt barn gömt för att det skulle få leva. De lät sig inte skrämmas av Farao/maktens påbud. Mose själv höll fast vid sin identitet och sin tillhörighet till Guds folk, han lät sig inte lockas av makten, kändisskapet och pengarna. Han gick ut i öknen med sitt folk, för att det var vägen de var tvungna att gå för att komma hem.
Och jag tänker på Dietrich Bonhoeffer som bjöd motstånd mot nazismen och var en del av motståndsrörelsen. Och som blev avrättad av nazisterna. Och ändå skrev han (och säkert sjöng):
”Med hjärtats tillit att guds goda makter beskyddande och trofast kring oss står vill vi tillsammans leva dessa dagar och tacksamt ta emot den tid vi får.
I goda makters underbara omsorg vi väntar lugnt vad helt oss möter här. Gud är hos oss var afton och var morgon, Guds kärlek genom varje dag oss bär.” 817 v 1-2
Låt mig avsluta med ett citat av Ulrika Svalfors i Svensk kyrkotidning: För första gången i mitt vuxna kristna liv, undrar jag om det finns skäl för hopp? Men så besinnar jag mig. Jesus påstod aldrig att paradiset redan är här, för någon. Däremot sa han:” Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” Joh 14:27
Och jag tänker att vi behöver en moralisk upprustning på bred front. Nu är tid att spänna på sig sanningen som bälte och klä på oss rättfärdighetens pansar. Vi behöver sprida det goda budskapet om fred och om att kärleken räcker längre än till oss själva.”
Det finns mycket mer att säga, men kom till kyrkan på söndag så får du höra mer.
Lotta Miller/präst