Den helige Mikaels dag ”Änglarna”
Text: Upp 12:7-12
Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: »Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.«
Tankar inför söndagen
Änglarnas dag – en dag när vi får ge oss in på lite mytomspunna områden. Änglarna som finns i himlen, men också har kontakt med människorna på jorden. För mig står de för ett slags spänning, en spänning mellan himmel och jord som väcker nyfikenhet och många frågor. Alla har väl sett en ängel avbildad i någon form eller hört en berättelse om dem – men hur ser de egentligen ut? Har alla änglar vingar? Finns det olika arter? Man talar om keruber och serafer, om ärkeänglar och skyddsänglar. Ingen tycks veta säkert, det handlar ju om en värld vi inte riktigt kan se och ta på. Men många är nyfikna och ställer frågor.
Och många kan berätta om änglamöten och upplevelser av hur vi är omgivna av änglar. Det finns mängder av bilder och berättelser från alla tider, inte minst vår egen.
Och bibeln talar om änglar i många sammanhang. Det går faktiskt att se vissa gemensamma drag i vad änglarna gör och hur de uppträder. Det verkar inte direkt vara tal om någon samling mjäkiga typer som fördriver hela dagarna med att sitta på moln och spela harpa. Bibelberättelsernas änglar är i hög grad aktiva, och gör olika saker. Som änglarnas strid i dagens episteltext. Änglarna beskrivs som Guds tjänare. De befinner sig nära människorna, mitt i deras liv.
Vi vet att till exempel Jesu liv framställs som inramat av änglar och änglamöten. Inte minst de mera kända berättelserna: ängeln Gabriel som berättar för Maria att hon ska föda Guds son, änglarna som kommer till herdarna på julnatten, ängeln som möter kvinnorna vid den tomma graven på påskdagen osv.
Änglarna är inte bara nära människorna, utan också nära Gud – de ser alltid Guds ansikte. Och ordet ”ängel” betyder egentligen ”budbärare”. De bär bud ifrån Gud till oss människor. Och på så sätt blir de när de tjänar Gud också våra hjälpare.
Budskapet är olika, men änglarna inleder nästan alltid mötet med människor med samma fras: ”Var inte rädd!” För mig är denna inledningsfras en viktig del av budskapet. Rädsla verkar vara en grundläggande egenskap hos människan. Vi är hela tiden rädda för så mycket – att något hemskt ska hända, att vi ska göra fel, att vi inte ska bli accepterade osv. Att Gud gång på gång sänder oss budskapet ”Var inte rädd” är för mig ett tecken på att Gud ser oss, ser vår rädsla och vill att vi ska kunna känna oss trygga.
Därför får vi förknippa dem med just trygghet. Klassiska bilder som ängeln som vakar över två små barn i den mörka skogen, aftonbönen ”det går en ängel kring vårt hus, han bär på två förgyllda ljus” – de kan tyckas enkla, men kan påminna oss om Guds trygghet.
Budskapet ”Var inte rädda!” gäller oss alla. Och det är viktigt för Gud att inget får förstöra det och rubba tryggheten.
Så viktigt att Gud skickar änglar. Änglar som vakar över oss, som ser oss, och som hjälper oss. Inte på något sockersött sätt. Själv har jag alltid haft svårt för bokmärkesbilden som var vanlig åtminstone när jag växte upp; ni vet den knubbiga lilla keruben som lutar hakan mot handen och tittar längtansfullt uppåt, och vilar på ett ljusblått eller rosa moln. Just det där molnet har irriterat mig. Moln är inte ljusblåa eller rosa. Moln är vita. Det inser vi redan som barn. Fram till en viss gräns ritar vi teckningar med ljusblåa moln. Sedan börjar vi omsorgsfullt lämna molnen vita och rita blått runt dem istället.
Men så för några år sedan hittade jag ett bokmärke som jag faktiskt fortfarande har kvar. Motivet är i grunden det vanliga. Ängeln är kanske lite mindre knubbig och har ett något mera uttrycksfullt ansikte. Men det viktigaste är molnet. Det är inte ljusblått och det är faktiskt inte vitt heller – det är blygrått. Som ett riktigt ovädersmoln ser det ut. Och det är min ängel. Den som finns – inte långt bort i en skimrande himmel, utan nära mig när det stormar, när allt är mörkt och skrämmande.
Och kanske spelar det i så fall inte så stor roll hur änglarna ser ut, om de har vingar, om det finns olika sorter med olika namn. Kanske kan jag våga tro att änglar finns nära, att de finns med i mitt liv. Att det finns någon som vill skydda och hjälpa mig när jag behöver det, och att de vill påminna mig om att Gud ser mig. Och då blir det viktigaste inte hur de ser ut, utan deras budskap som vill göra mig trygg; ”Var inte rädd!”
/Linda Isberg, präst