Text: Joh 6:24-35
Chips – har du ätit upp en hel påse någon gång? Det har i alla fall jag. Jag stoppar i mig chips efter chips och har jag väl börjat äta så är det svårt att sluta. Du kanske känner igen dig?
Vips så är påsen tom.
Chipsen innehåller smakämnen som stimulerar våra smaklökar och lust att äta chips.
Och många av oss äter mycket mer än vi egentligen tänkt oss. Mitt ärende är inte att få er att sluta äta chips.
Men äter vi bara chips så går det riktigt illa. Jamie Olivier gjorde för en del år sedan en undersökning av engelsk skolmat. Barnen åt chips och friterade lökringar till lunch och det påverkade barnen kraftigt. De fick mer astmabesvär och förlorade koncentrationsförmågan snabbt. Jamie Olivier ville ge barnen riktig mat och för att se om det gjorde skillnad. Det gjorde det. Antalet barn som behövde astmamedicin sjönk kraftigt och koncentrationsförmågan hos barnen blev väldigt mycket bättre.
Lärarna kunde märka skillnaden efter lunch i klassrummet. Barnen mådde bättre. Ändå var det svårt att övertyga politikerna om att barnen behövde bättre mat. Att de behövde bröd för livet.
Jag tänker att det är mycket i vår tid som är som chipsen – spelautomaterna, våra sociala media som facebook, twitter och instagram, sökandet efter sekunderna i rampljuset, ungdomar som svarar på frågan vad de vill bli med orden kända, inte bagare eller sjuksköterska.
Det gäller att få många ”gillanden – likes” på facebook så man vet att man finns. Sökandet efter bekräftelse är så starkt att många gör väldigt mycket för att få ”likes”, som sedan visar sig inte vara så bra varken för en själv eller andra. Det blir en chips-effekt.
Folket upptäckte att Jesus och lärjungarna inte var där de hade varit innan, och de ger dig sig ut på jakt – de är nyfikna. De vill ha koll på läget.
Jesus svarar inte på deras nyfikenhet, men han svarar på deras längtan efter mer fritt bröd.
Han svarar på ett sätt som de inte hade tänkt sig.
De har varit med om två fantastiska händelser – Jesus som går på vattnet och minst 5 000 som har fått bröd genom Jesu under.
Två tecken som Jesus gör för att visa riktningen, för att visa på vem han är, vem Gud är. Samtidigt tappar han inte omsorgen om de människor som är med vid stormen och vid brödundret.
Vår tid söker effekter och det tycks aldrig räcka. Frustrationen och otillfredsställelsen ligger där på lut. Det är som att vi odlar den, istället för att vända oss åt ett annat håll.
Folket frågar Jesus vad de ska göra för att utföra Guds verk.
Det är ju bra att de vill utföra Guds verk, och Jesus svarar inte som de tänkt sig. De får inte instruktioner hur de ska kunna göra under. De får inga övningar att utföra för att bli bättre.
Det är inte effekterna eller rätt sorts handlingar det handlar om.
Jesus svarar att Guds verk är tron. Det är inte framgång som är livets bröd, inte ens framgång vad det gäller tro eller kyrka.
Inte effekter, inte framgång.
Och det tycks inte vara nog med de tecken, under de fått se. Folket frågar efter fler tecken.
Men livsmodet, livets bröd finns inte i synliga succéer eller framgång. Jesus kunde ju annars ha gjort det ena tecknet efter det andra och underhållit folket, eller varför inte gett dem bröd att äta så de hade sluppit att arbeta eller kämpa.
Men livets bröd finns inte där, livsmodet föds inte ur succéerna även om vi ibland tror det. Livsmodet föds i mötet och i tilliten, i det vi får ta emot. Livsmodet föds märkligt nog i det mörkaste. Det finns tröst. Där verkar Gud. Där är Kristus – livets bröd som i döden ger hopp, som i övergivenheten är närvaro. Livets bröd som bryts för dig och mig.
Vetekornet måste läggas i jorden och dö för att ge nytt liv.
Guds verk hör ju ihop med en misslyckad karriär – en Messias som inte blev kung av Israel utan istället dör en förnedrande död tillsammans med brottslingar Det är i denna hans död som livsmodet får näring. Dör för att sedan uppstå.
Genom historien har brödet varit Guds tecken till människor på att han är med dem, i 2;a mosebok finns berättelsen om uttåget ur Egypten, ur fångenskapen och slaveriet – där Mose leder folket. På sin väg genom öknen får de mat av Gud – Manna. Mannat i öknen som blev Guds kärlekstecken till folket.
Tecknet som skulle hålla livsmodet, hoppet och drömmarna vid liv. Ett tecken i deras kamp för livet och för frihet.
Så vill Gud att också du och jag inte bara överlever utan också har hopp och drömmar, därför att det kan ge både oss själva och andra liv.
Den som har bröd har också ett uppdrag och det är att försörja sig själv och andra. Att sörja för dem som inte kan sörja för sig själva. Därför ger inte Jesus människorna bröd om och om igen. Livet med Kristus är inte att passivt vänta på att Gud ska ge mig det jag behöver. Du och jag är Guds medarbetare, vi får skapa och kämpa.
Det finns många gamla folksagor som berättar – ofta om barn – som ger sig iväg med en väldigt liten packning. Så liten att de inte kan klara sig på det de har, men ändå ger de bort vad de har till människor de möter som är i nöd. När de sedan står där utan sina små tillgångar så visar det sig att deras generositet har blivit till välsignelse inte bara för dem som fick gåvorna, utan också för barnen som gett bort dem. Ofta blir de rikligt belönade. Poängen är att de genom sin generositet har blivit livets bröd för sina medmänniskor genom att dela med sig. Och att de genom det får liv tillbaka.
Det är tvärtemot chips-effekten. Livets bröd är till för att delas och delas om igen. Det är som Sören Kirkegaard skriver: Trons oändliga dubbelrörelse.
Barnen blir Kristusbilder i sitt delande – om inte vetekornet faller i jorden och dör ger det inte nytt liv, men om det dör ger det nytt liv.
Det är liv i djupet – även när vi inte tror det. Det är det påsken handlar om.
Rakt in i vår nöd kommer Kristus i nattvarden och ger oss livets bröd.
Vi är inne i växandets process, inte utan skador, och allt liv som spirar fram ur död ger en droppe livsmod – träd som slår ut, sol som värmer ansiktet, barn som leker, spädbarn som ler.
Firandet av nattvarden är en källa till livsmod, även för den som inte går fram.
Var och en som reser sig och tar emot brödet har inte släppt taget om livsmodet, och då gör vi det inte bara för oss själva utan också för andra. Här får vi mat för vår inre människa så vi kan kämpa och leva tillsammans. Jesus Kristus är vårt livsmod, är livets bröd.
Lotta Miller/präst