Luk 22:7-23
Luften är fylld av högtidsstämningar och Petrus och Johannes har gett sig iväg för att förbereda festen, det är befrielsen ur Egypten som högtiden handlar om. Att Gud ledde dem ut ur förtrycket.
Och nu är det dags för lärjungarna att fira den tillsammans med Jesus – för sista gången, men frågan är om de har begripit att det är sista gången, trots att Jesus sagt det många gånger.
Det här också befrielsens måltid, men på ett annat sätt än de räknat med. En befrielse som går ända in i våra mörkaste skrymslen, en befrielse som handlar om förlåtelse och gemenskap, en kärlek som inte ryggar, som inte är blind och samtidigt ovillkorlig, en kärlek också för den som förråder kärleken.
Nu inleds påsken och vi bjuder in vänner och familj att dela gemenskapen runt bordet. Om vi inte är sams eller inte tycker om varandra blir det svårt att sitta till bords och känna gemenskap, det blir gärna stelt och obehagligt. För dem av oss som saknar gemenskapen blir det också smärtsamt.
Jesus delar gemenskapen, befrielsens och kärlekens måltid med lärjungarna trots att han vet att de kommer förneka, förråda och överge honom. Inte heller Judas är utesluten, däremot har han svårt att stå ut själv – både med sig själv och situationen – hans skuld är plågsam och påtaglig, den stora tragiken är att han inte vågar tro på att han är välkommen till bords igen med sin skuld.
Det finns all anledning att uttrycka ve över hans situation, det är oerhört plågsamt att leva med en stor skuld.
Vid bordet, där på skärtorsdagen och vid varje bord där nattvarden delas, skapar Jesus en gemenskap som kan bära också den som är fylld av skuld och skam, en gemenskap som rymmer oss alla – oavsett vår skuld, oavsett vår skam, hur djupt jag än har fallit så finns där en plats runt bordet.
Jesus sätter sig där mitt ibland lärjungarna och delar gemenskapen med dem – och därmed är alla lika – inte för att skulden ser likadan ut och inte för att det är skulle vara likgiltigt vad lärjungarna eller vi gör. Och ändå finns det INGEN som inte Jesus berör och bryter brödet och delar vinet med.
För det är rätt in i livet som brister som brödet bryts och vinet delas – där är Kristus.
För det är rätt in i skulden som brödet bryts för att vi ska få förlåtelse, inte för att skulden försvinner utan för att hjälpa oss att leva med den.
Förlåten kan jag bara bli för verklig skuld, inte för det som inget är, därför tar förlåtelsen skulden på allvar, brottet med livet på allvar. Och den som förlåter bär den skyldigas skuld, bär så att du och jag blir fria att leva, fria från hämnden och straffet.
I våra skadade liv som bryts brödet och vinet delas för att hela, om och om igen.
Detta är min kropp, utgiven för er. Detta är mitt blod, utgivet för er – var Jesu ord den skärtorsdagskvällen och det upprepas varje gång vi firar kärlekens måltid.
Jesus ger sig själv i nattvardens bröd och vin för att vi ska läkas.
Han ger sig själv för oss för att hopplösheten och det brustna livet inte ska vara sista ordet om oss, för att döden inte ska vara sista ordet om oss. Vi får om och om igen ta emot kärlekens djupa tillhörighet och förlåtelsens frihet.
Brödet och vinet blir en del av vår kropp och går inte att särskilja från kroppen – så oskiljaktig är Kristus med oss.
Nattvarden är långt mer än en minneshögtid, det är något som sker i vårt nu – när du och jag tar emot en bit bröd och en smak av vin så sker förlåtelsen, så sker kärlekens ovillkorlighet, så får vi del av Kristus själv.
Jag tänker att det är så lätt att fasna i att vi på något sätt ska förtjäna kärleken, att det är något vi ska göra eller vara, vi försöker göra oss oskyldiga istället för att ta emot Guds ovillkorliga kärlek och förlåtelse. Vi kan inte göra oss oskyldiga och det är en befrielse.
Vi kan ta emot.
Kärleken är till sin natur ovillkorlig, och så fort vi försöker lägga till något, förtjäna den – så förhandlar vi bort den, så förlorar vi den.
Och just därför att vi så ofta förlorar den delar Jesus kärlekens måltid med lärjungarna, med oss. Kristus älskar sina lärjungar, älskar varenda av oss så innerligt att det inte är riktigt gripbart, inte innanför vår kontroll utan bara något vi kan sträcka ut våra händer och våra liv att ta emot.
Nattvarden går inte att ”förstå”. Meningen är att om och om igen delta i utdelandet och därmed erkänna sitt behov av och ta emot förlåtelse, helande och befrielse, kraft för att leva.
Nattvardsbordets gemenskap sträcker sig över rymd och tid, över förtvivlan och övergivenhet, över allt som förstör våra liv – för att vi ska ha ett hem, en plats där vi alltid är välkomna.
För dig utgiven! Amen.