Matt 13: 53-57
Ronja rövardotter och Birk Borkasson var tvungna att lämna Mattisborgen för att få leva och mötas som vänner och lekkamrater. Det fanns inte plats för deras vänskapsförhållande i striden mellan de två rövargängen.
Familjen blev för trång – det fanns inte plats för vänskap, för relationer som sprängde de uppgjorda gränserna. Gränser byggda på rädsla och revirtänkande, gränser som hindrade livet. Gränserna mellan rövarbanden med Mattis och Lovis i ena gruppen, och Borka och Undis i den andra.
Berättelserna genom litteraturens historia är många just om detta brott mot ordningen som stänger inne och hindrar liv.
Vårt samhälle och vår tid har fått en utmaning i #metoo- rörelsen. Vågar vi lyssna och vågar vi höra vad som verkligen sägs och fundera över vad vi har för strukturer? Edna säger i GT-texten för söndagen: ”vålla henne aldrig någon sorg i hela ditt liv.” Och då talar hon om sin dotter och till sin dotters man. Gudsriket utmanar oss att se varandra som syskon och jämlikar inför Gud. Ingen är för mer och ingen är för mindre. Och då får vi inte trampa på varandra, inte kränka varandra och vi behöver lyssna till varandra.
Människor i Jesu tid var strängt bundna av sin folkgrupp, klanen och familjen. Det var så man blev någon och det var väldigt tydligt vad som gällde, vem som var vem i systemet.
Jesus ruskar om den där ordningen och skapar något nytt.
Det är en helt ny ordning – Guds rikets ordning.
Tillhörighet och hemhörighet handlar inte om biologi eller maktstrukturer – utan om Guds rike.
Guds rike som är öppet för alla.
Släktskap, kulturell identitet eller etnisk tillhörighet är underordnat gemenskapen i Kristus.
Det finns en härlig sprängkraft och möjlighet till gemenskap i det?
Den som påstår att Svenska kyrkan enbart är till för etniska svenskar eller för att bevara svenskheten är helt ute och reser.
Gemenskapen i församlingen bygger på Gud, inte på att vi är likadana. Vi har liknande behov men det är en annan sak.
Vår kyrka kallas Svenska kyrkan och det har sina rötter säkert i att vi varit statskyrka – och ska vi förstå det i idag så måste det ju handla om att vara kyrka i Sverige. Kyrkan är till sin natur världsvid, den hindras inte av geografiska gränser eller kulturella hinder.
Vi hör ihop med människor över hela vår jord genom Kristus.
I äldre kyrkor finns ofta en altarrund och den består av en halvcirkel – det är för att vår gemenskap alltid tillhör en större gemenskap både över geografiska och sociala gränser, liksom över tiden. Cirkeln blir inte hel förrän i himlen och den är aldrig sluten här.
Det är lätt att glömma det – därför att vi fastnar i rädsla, fördömanden och förutfattade meningar. Det är lätt att söka tryggheten i att det är som det alltid har varit. Och hålla sig på avstånd och slippa försöka förstå.
Är det några som inte släpps in hos oss? Vilka regler uttalade eller outtalade är det som råder bland oss i församlingen? Det är värt att fundera och ödmjukt samtala om.
Samtidigt är ju församlingen vår styrka, inte därför att vi är särskilt fina utanför att vi får tillhöra Gudsrikets gemenskap av nåd. Det finns en gemenskap du får tillhöra som inte bygger på släktskap eller åsikter utan på nåd. Vi får dela liv på ärlighetens villkor, blir tagna på allvar och svarade med kärlek. Det är en oerhörd styrka och glädje. Den gäller oss alla.
Människorna i Kafarnaum var förvånade över vad Jesus sa. Han utmanade deras bild av vem han var och genom det han sa i synagogan. De hade svårt att tro honom. Och Jesus säger, kanske med sorg, kanske mer som ett konstaterande: En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.
Gudsriket är levande och föränderligt, öppet och inte självklart format färdigt för all framtid. Gudsriket vill ha vår medverkan – att vi ska följa Guds vilja och vara med och skapa solidariteten, glädjen och öppenheten, skapa de goda gränserna och söka kärlekens praktiska uttryck.
Jesus kommer till oss från framtiden inte från historiens dåtid. Därför kan vi leva i tillit. Jesus är inte stumma regler utan levande. Jesus skapar och förlåter, upprättar och gör levande hela tiden. Kanske inte som du eller jag tänkt, och alltid med Gudsrikets överflödande liv som mål. Gud, låt ditt rike komma! Amen.
Vänliga hälsningar
Lotta Miller/präst