Ingen av oss vill koppla ihop barn och konkurrens. Vi vill att de ska få leva i frihet och utvecklas efter sina möjligheter.
Samtidigt är vårt samhälle väldigt präglat av konkurrens och stenhårda krav på unga människor. Det är oroande många unga människor som inte mår bra och som hamnar utanför arbetslivet och många sociala sammanhang.
I arbetslivet finns mycket konkurrens och i lagom mängd kan det leda till utveckling både av oss som människor och av produkter som kan vara användbara.
Men konkurrens mellan oss som människor i en gemenskap dödar glädjen. Om makar börjar konkurrera med varandra om utrymmet och uppmärksamheten, om syskon sätter i gång och konkurrerar om mammas eller pappas intresse och närvaro, om vi försöker sätta oss på någon för att få en plats i gemenskapen så vet vi att detta inte leder till något gott. Det föröder en gemenskap att konkurrera om utrymmet, det förtrycker den som inte orkar eller kan hävda sig, det tömmer relationen på kärlek och gemenskap. Den som trampar dödar långsamt något inom både sig själv och den som hen trampar på. Kärleken och barmhärtigheten växer inte i konkurrens, de växer i ömsesidighet, i närvaro och öppenhet.
Kanske det vore bättre att lyssna mer för en del av oss, för andra av oss att öppna vår mun och berätta istället för att tyst gå undan. Sedan har vi rätt att få vara i fred, vi måste inte alltid kommunicera eller vara tillgängliga.
Jesus utmanar lärjungarna när de börjar konkurrera med varandra och undra vem som var störst.
Jesus ställer ett litet barn mitt ibland dem och säger till dem:
Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den stor tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.
Jesus ställer inte barnet i mitten för att barnen alltid är snälla och goda. Jesus ställer barnet i mitten för att visa på att det vi alla behöver är kärlek, nåd och barmhärtighet. Ingen av oss kan leva utan det, hur mycket vi än kan inbilla oss att vi klarar oss själva. Vi lever i ömsesidighet, i beroende av varandra – på gott och på ont, naturligtvis. Det är inte alla barn som har det bra och som får kärlek och barmhärtighet – och för dem ropar vi till Gud om förbarmande och förändring. Därmed ställer också oss själva som redskap för förbarmande och förändring i kärlekens och barmhärtighetens riktning.
Vi lever i ömsesidighet och varje människas ansikte som jag möter ställer frågan till mig om att ta vara på henne och att visa henne barmhärtighet och nåd. Varje ansikte är en bön om kärlek. Vi kan inte svara på djupet på allas längtan, men vi kan svara några och vi kan handla så att vi visar respekt för varje människas liv och längtan efter kärlek.
Terrordådet i Barcelona liksom på många andra ställen är ju att säga upp det allra djupaste mänskliga kontraktet, det som finns i skapelsen, att vi ska ta vara på vår broder och syster.
Barnet finns inte med i terroristens tankar, barmhärtigheten och kärleken har för länge sedan lämnat honom som hållning.
Sedan kan jag ställa mig frågan – vad har hänt i den unge/de unga människors liv som begår de här handlingarna? Som marockan i Spanien är du ofta utsatt för rå rasism och det kan vara svårt att se utvecklingsmöjligheter i livet. Det försvarar aldrig handlingarna. Det är förfärligt, det är onda handlingar.
Och samtidigt så gråter vi med dem som gråter och sörjer sina anhöriga som dödats eller skadats i attacken, och med de föräldrar som förlorat sina söner till sådana handlingar och till en säker död.
Ömsesidigheten har inga nationella gränser och Jesus utmanar oss att se barnet. Se barnet och leva i ömsesidighet, ömhet och barmhärtighet.
Barnet visar oss på vår sårbarhet och livets skörhet – ett litet spädbarn är helt utlämnat till vår omsorg och vår närvaro.
Skörheten och sårbarheten kan vi inte leva utan och det är vår möjlighet till verklig kontakt och gemenskap. Samtidigt skrämmer det oss – att vi är sårbara, att livet är skört.
Kan det få oss att bli ödmjuka? Varsamma?
Jag tror att det är en av de saker Jesus vill säga med barnet i mitten.
Det kanske inte är så farligt att stiga ur konkurrensen, att istället välja ömsesidigheten och närvaron. Det kanske finns en ny möjlighet till kontakt om vi båda slutar konkurrera?
Det finns en plats där vi kan vila – ett barn som är tryggt sover gott nästan i vilken ställning som helst, hängande på pappas axel eller i en hög i sittvagnen.
Låt oss se barnet och se att det är av nåden vi lever, av det vi får.
Att djupast sett är Guds nåd det som bär genom allt. Det handlar inte om att konkurrera sig till en plats utan om att ta emot. "Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, den är var morgon ny." (Se Klag 3:2-23).
Amen
Lotta Miller/präst