”När Jesus hade avslutat sina liknelser lämnade han trakten. Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade. ”Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då allt detta?” Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: ”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.”
Matteusevangeliet 13:53-57
Vi föds alla in i ett sammanhang vi inte själva kan välja. En gemenskap som vi får oss tilldelad. Och de första som tar emot oss när vi föds har heller inte valt oss helt och fullt. I vår första gemenskap, vårt första tillsammans, är vi inte bara emotionellt beroende av de vi är tillsammans med, utan vi är beroende av den eller dem för hela vår överlevnad.
Som vuxna har vi, i alla fall i teorin, mycket större inflytande över vilken eller vilka gemenskaper vi ingår i än vi har som barn. Såsom Jesus under sina år som lärare och profet valde att vandra mellan olika landsändar, och hade lärjungar som följde honom, några som han särskilt valt ut, och andra som valt honom. Samtidigt så bär vi hela tiden vårt förflutna med oss, och har att förhålla oss till det. Precis som Jesus får uppleva det i dagens evangelietext.
Det gör nästan ont att höra Jesus när han säger: ”En profet blir ringaktad i sin hemstad och i sitt hem.” – hur han verkar ha längtat efter denna första gemenskap och kanske efter att få dela all denna nya kunskap och de insikter han fått om GUD med dem som han känner så väl. Så kan de inte ta emot honom som främlingarna kunnat.
Och visst kan det vara så ibland. Att de som står oss närmast är de som sist förstår vilka vi verkligen är, och vad vi verkligen kan. Det är kanske inte så konstigt – de har ju fått se sidor av oss som kanske ingen annan fått se; vår ångest inför något nytt, vår sorg och vår glädje över något i deras tycke litet, våra första trevande försök att kommunicera med vår omvärld. Listan kan göras lång.
Vår första gemenskap kan också sätta djupa spår i oss i hur vi tolkar nya gemenskaper som vi träder in i. Den som växt upp i omsorg och tillit, litar också på nya människor, medan den som växt upp i otrygghet och tillitsbrist, kommer att bära med sig en misstro in i nya gemenskaper. Därför kan två människor i samma gemenskap ha helt olika bilder av den. ”Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag” – en rad ur Sv ps 289 – kan vara bra att tänka på när vi funderar över varför en gemenskap som borde vara god inte känns så. Och det kan ge oss redskap att förbättra denna gemenskap, vilket ju ofta är möjligt.
Kärlek och tillit, det är de bästa grunderna för en gemenskap. Men det kan ju inte kommenderas fram, tyvärr kan vi tycka. Det vi kan göra i varje gemenskap vi får förmånen att ingå i, vare sig det är frivilligt eller ej, är att gå in i den med öppna och tillitsfulla sinnen. Att våga tro på att denna gemenskap är av godo, till dess att motsatsen eventuellt är bevisad. Och gör en gemenskap oss illa kan vi ifrågasätta om det verkligen är där vi skall vara.
Tror vi att varje människa är värdefull och har rätt att bli behandlad med respekt, så gäller det inte bara ”alla andra” utan också var och en av oss.
Lis Carlander, präst